Det är fantastiskt att bli berörd när någon talar ur sitt hjärta. Ur sin egen erfarenhet. Det inte är något glättigt peppande om personlig utveckling. Det är något som berör på djupet. Ascala hade förmånen att lyssna på före detta brandmannen Lasse Gustavsson som ena stunden fick publiken att gapskratta, för att i nästa stund beröra en till tårar.

Han pratade bland annat om sitt uppvaknande efter att i två månader legat nedsövd
efter brännskadan, fånge i sin egen kropp. Han berättade också om sitt möte med det
allseende ögat.

Finns det ingen flyktväg finns det ingen källa till panik! Orden kommer från Lasse Gustavsson, brandmannen som Ascala möter på en föreläsning under eventet Universal Heart i Göteborg.

Många känner säkert igen Lasse Gustavsson som du kan se här på bild. En bild på en man som man förstår har råkat ut för en svår brännskada. Jag tror att det är svårt att låta bli att reagera när man ser Lasse och jag tror också att Lasse i dag är oerhört van vid att människor reagerar. Och ändå måste det kanske smärta till, tänker jag, just känslan av att aldrig kunna vara osynlig i en folkmassa?

Man kanske vänjer sig och tankarna skenar vidare till skådespelare och mer eller mindre kända personer som uttalar sig om att det är en av de svåraste sakerna med kändisskapet, just det där att de alltid är observerade. Det kanske inte finns någon direkt flyktväg ifrån detta heller tänker jag sedan och om Lasse har accepterat detta finns ju ingen källa till panik heller.

Ingen panik

Men är det verkligen när man befinner sig i ett visst tillstånd som man inte upplever panik? Är det när man inte har något hopp kvar, är det att vara i acceptans eller är det när man befinner sig i en värld av meningslöshet? Frågan intresserar mig och kanske gör den det för att jag känner att det tangerar något inom mig själv som behöver synas.

Ett medvetet hjärta

Och visst är det detta som är fantastiskt med att lyssna på en person som talar utifrån erfarenhet och utifrån ett medvetet hjärta? De personerna kan beröra så att det händer något inom dig och mig. Det här är personlig utveckling. Det är inte bara en stund där någon glättigt står och peppar oss för att vi ska bli motiverade av någon anledning utan detta är en stund då vi i djupet blir berörda.

Lasse är en person som berör. Det går inte att sticka under en stol med att hans brännskadade utseende gör att man börjar lyssna, men det är hans berättelse, hans insikter och erfarenheter som gör att man fortsätter att lyssna. Jag är djupt berörd där jag sitter, men tro inte att detta är en föreläsning där åhörarna lyssnar i stum förtvivlan över vad de får höra. Nej, här tjuter de snarare av skratt ena stunden och i nästa trillar tårarna ner för kinderna. Han kan berätta medryckande och är oerhört kunnig som föreläsare.

– Jag hade inte kraft att göra motstånd. Jag hade inte ens kraft att säga nej, jag vill inte vara brännskadad. Jag vägde 40 kilo när jag vaknade efter två månader som medvetslös, hälften av min hud var borta, de allvarligaste brännskadorna var i mina lungor och jag läckte luft. Jag var väldigt svag och mina ögon var hopsydda så jag kunde inte se. Jag hade ett talrör i halsen så jag kunde prata, säger Lasse vänd till alla oss cirka 400 åhörare.

Världens minsta cell

– Jag var fångad i världens minsta isoleringscell, fortsätter han. Kan man få panik då? Nej, inte om det inte finns någon flyktväg. Faktiskt. Finns det ingen flyktväg finns det ingen källa till panik. Jag har fått frågan, ville du verkligen leva? Ville du inte ta livet av dig?

Det är alldeles tyst runt omkring och det märks att det är fler än jag som har en bra inlevelseförmåga. Vi föreställer oss säkert alla hur det är att ligga där i en säng fången i sin egen kropp med dessa smärtor. I nästa stund fortsätter Lasse och han säger på ett ganska torrt ironiskt sätt vilket sannerligen visar att han är från Göteborg;

– Hur då? Hur skulle jag ta livet av mig? Ska jag vägra att andas kanske?

Folk kippar efter andan och hela rummet gungar av skratt. Så förlösande. Och så gör han Lasse Gustavsson. Han tar bort tyngden från vårt sinne. När hans berättelse får vårt hjärta att vrida sig i sorg, just då på den kritiska punkten, lättar han upp berättelsen.

Han är givmild Lasse Gustavsson, förmodligen för att han vet att vi inte står ut med att få höra hur mycket sanningar som helst om vad en människa kan stå ut med. Det sänker sig en förundrad stämning över rummet när Lasse berättar om en upplevelse han hade under de två månader som han var medvetslös. En upplevelse som innebar att han visste att hans vän och kollega hade återvänt ”hem” som han kallade det under denna tid. Han visste det eftersom han och vännen hade sagt hej då till varandra. De hade sagt hej då på det där speciella sättet som man gör när man har en relation där man är beroende av varandra.

– Hej då, nu åker vi hem, berättar Lasse att han och Leif sa till varandra i hans medvetslösa tillstånd och fortsätter:

– Det som vi brukar säga, att någon har gått bort, där hade jag en stark upplevelse om att nej, han har inte gått bort. Han har åkt hem. Det är bara det att hem är olika platser för oss nu.

– Det här har naturligtvis förändrat mitt sätt att se på liv och död. Jag tror att det finns en essens i människan, det som vi brukar kalla att vara i sitt esse, som inte dör. Det hände också något annat som gav mig ett stöd i den här utsatta situationen som jag befann mig i under de här två månaderna. Och den här händelsen var så pass ofantlig att jag egentligen inte kunde närma mig den, inte ens med minnet och absolut inte med några ord. Den fanns där som ett bakgrundsstöd kan man säga.

– Den här händelsen handlar om att jag fick en slags inbjudan att vara med och se hur allt har blivit till.

Såg hur allt blev till

När Lasse säger den här sista meningen blir känslan i rummet ännu mer påtaglig. Här har vi nu suttit och lyssnat och varit med i hans upplevelse av att säga ”hej då” till sin kollega under sin medvetslöshet och nu ska vi också få vara med om något ännu större. Bakom mig sitter en kvinna och jag kan höra hur hon suckar djupt och nästan för sig själv säger ”Oj, oj”. Det här säger hon andäktigt för att i nästa sekund kikna av skratt.

Lasse säger på bästa göteborgska:

– Då blir man ju på tå! Det här vill man ju inte missa! Lasse ler brett och fortsätter sedan:

– Jag blev anvisad till en plats, en bergsrygg. En miljö underbart vacker som jag upplevde som en nordisk fjälldal med en blandskog som täckte hela dalens botten. Jag kunde se att det fanns några nakna klippor där jag stod uppe på bergsryggen och jag kunde också se att likadana klippor fanns på andra sidan. Jag kunde se en flod som ringlade sig på dalens botten och den rann ut och hämtade andan i glittrande sjöar när den rann vidare bort i fjärran. Det var en väldigt djup dal och det trängde inte upp några ljud därifrån. Det var alldeles tyst där jag stod förutom ljudet av en liten humla som lite halvförvirrat stannade till vid en buske för att leta nektar.

– Och där stod jag och betraktade dalen. Jag kunde se hur vinden ibland rörde på den himmelsblå ytan på sjön och hur den skapade något som såg ut som små tomtebloss där solen glittrade.

– Plötsligt bildades det något som liknade en stor implosion. En implosion är motsatsen till en explosion. Allt jag kunde se i den här dalen revs av som en matta och tog fäste uppe på himlen. Allt centrerades och skapade ett öga på himlen. I detta öga kunde jag se regnbågshinnan och där fanns jordens alla kontinenter, där fanns varje liten bäck, ja allt manifesterades på iris i detta öga.

– Och det var strålande vackert!
– Jag såg också den mattsvarta pupillen och ur den kom ett fantastiskt ljus. Ett ljus som strålade ut med en oerhörd kraft. En kraft som det inte går att föreställa sig.
– Den här kraften var så förskräckande att jag kände mig som en liten lus. Jag böjde ner min blick för jag var mindre än ingenting.

Får med sig publiken

Lasse har ett otroligt sätt att få oss involverade i sin upplevelse och jag undrar om det inte var många som med automatik sjönk ihop lite när han berättade detta. Enbart för att nyfiket kika fram igen när han fortsätter med att säga:

– Men precis innan jag böjde ner min blick såg jag att denna kraft också hade en annan kvalitet. Det var inte bara handlingskraft, skapande kraft och förstörelsekraft. Inte bara kraft som får saker att hända.

– Där fanns kärlek. Lasse breder ut sina armar när han fortsätter, en kärlek som gjorde att jag förstod att den här kraften inte var hotfull. Kärleken var dess inre essens. Det här gjorde att jag vågade titta längre och jag upptäckte en tredje kvalitet – en oerhörd visdom. Och där i ögonvrån fanns en glimt av glädje. Som ett stjärnskott fanns det där som om det betraktade något och tyckte att det blev väldigt bra. Rent av perfekt.

Vågade inte berätta

Lasse fortsätter sin berättelse och säger att den här kraften han kunde se komma från ögat också var dubbelriktad. Energin gick ut från ögat och det fanns också ett reflekterande flöde in i ögat igen.

– Jag har funderat på detta efteråt, vad är det för flöde? Vad är det som egentligen strålar ut från ögat och sedan återvänder hem igen? säger han.

– Jo, det är vi. Och ni också naturligtvis, säger Lasse skrattande, det är vi alla. Ögat hade en puls, en rytm och andning.

Allt detta som hänt Lasse under hans medvetslösa period kunde han inte berätta om. Det tog honom tio år innan han sa det till någon. Han var helt enkelt rädd för att orden inte skulle räcka till och att han då skulle förstöra det. Han säger att hans första tanke efter att han berättat om det för första gången var att han hade förstört det. Han säger också att han märkte att människor har en fantastisk förmåga att fylla i det som orden inte räcker till att skapa. Jag tänker på hans sista mening när jag hör honom berätta om en annan händelse som inte alls hände under hans medvetslösa period, utan var något som hände några år senare.

Lasse gick en kurs där det ingick en resa till olika platser i världen. En av platserna var ett ställe där de hjälpte barn som lyckats komma undan barnslaveri. En svensk kvinna som jobbade där och som Lasse hade mött då de båda hade varit patienter, pratade med Lasse om en speciell pojke som precis hade anlänt till platsen. En pojke som inte pratade och som hade blivit torterad med glödgat järn.

Kvinnan hade en förhoppning om att ett möte med Lasse skulle kunna hjälpa. Han kunde få se att det fanns ett liv efter en brännskada. Mötet skedde och pojken lyssnade på kvinnan när hon berättade om hur Lasses liv såg ut i dag. Han sa inget och sprang iväg så fort kvinnan släppte taget om honom. Under dagen hade den här pojken och hans vän smugit omkring runt Lasse, men inte närmat sig. Lasse å andra sidan hade ganska förnöjt vandrat omkring visslande i omgivningen.

Tårarna rann

På kvällen klarade han inte riktigt av att umgås med de övriga deltagarna på kursen utan ursäktade sig och funderade på om han hade ätit något dåligt.

– Vad är det med mig tänkte jag. När jag tänkte den frågan bara vällde det ur mig. Jag blev så ledsen. Den här pojkens ögon fanns där och jag föreställde mig hur han blev fångad när han försökte rymma och hur de plågat honom med ett glödgat rör. Jag tänkte på hur rädd han måste ha varit och på hur ont det måste ha gjort. Jag kände en sådan stor smärta och det var som om alla olyckliga ungar i hela världen hängde på min rygg och skrek: ”Hjälp oss!”

– Jag tänkte: ”Vad är det för värld vi har skapat”. Jag kände mig helt förtvivlad och jag sa: ”Gud, jag vill känna att du finns här!”

– Tårarna rann och när jag tittade upp med en förhoppning om att se någon form av tecken såg jag en pöl på golvet mellan mina ben.

Lasse berättar för oss i publiken att han har såriga ögonkanter vilket gör att han lätt kan blöda.

– I tårpölen hade det kommit några strimmor av blod. Dessa strimmor såg precis ut som Ohm-märket. Då kände jag plötsligt den där ”närvaron” och jag kunde ta en suck av lättnad.

– Nästa gång jag tittade upp var det en annan form. En form som av ett öra och det var som att Gud hör. Jag klippte med ögonen och funderade på om jag sett rätt. Jag tittade igen och nu såg det ut som ett ansikte i profil. Jag såg åt det hållet som ansiktet tittade åt och såg att boken som den personen som jag delade rum med hade läst hade ramlat ner på golvet och låg där uppslagen.

– Jag sträckte mig och tog tag i boken och där den låg uppslagen så fanns det längst ner på vänster sida en ram. I ramen stod det så här: ”När smärtan blir för stark stänger vi av.”

– Och jag kom ihåg när jag själv skadade mig att jag inte kände smärtan. Det finns något system som gör att man stänger av. Detta lindrade min känsla och därefter kunde jag gå ner och äta.

– Nästa dag när vi skulle fortsätta kom kvinnan från platsen vi varit på föregående dag och sa till mig ”Kommer du ihåg pojken med brännskadorna? Han har börjat vissla!”

Text och foto: Malou Thorman

(Ursprungligen ur Ascala Magazine)

1 KOMMENTAR

  1. Tack för en oerhört berörande berättelse. Jag har varit och lyssnat på Lasse två gånger och det var stort, både skratt och en massa tårar.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn