I min familj på pappas sida har jag förmånen av att ha personer i min närhet som jobbar och utforskar andevärlden och sig själva. Mitt intresse för personlig utveckling började sakta komma tillbaka. När sedan min far, hans fru och min bonussyster alla hade besökt Terrys kurser i olika tappning, så bestämde även jag mig för att boka in mig på en Höstvecka, för att få se vad detta kunde erbjuda mig. Hösten 2015 utmanade jag mig själv åter igen och gick in i det med öppna ögon och öron. Det hade nu gått nio år sedan min senaste retreat. Jag kände en stark dragning efter det jag hade upplevt på tidigare retreater. Dessutom är ju Terry väldigt känd vilket också av någon anledning gjorde mig extra nyfiken.

Väl på kursen återfann sig wow-känslan i att vara i tryggt sällskap, i full acceptans och respekt för varandra väldigt fort. Terry har en förmåga att skapa förtroende och tillit på ett nästan magiskt sätt. Jag tilltalades av tydligheten och respekten för varje individ och den genuina viljan att hjälpa människor att utvecklas.

Under höstveckan utmanades jag tydligt i mina bekräftelsebehov och mitt inre sätt att döma andra. Jag blev under veckan förbannad på mig själv för mitt sätt att döma och ”facka in” personer utifrån utseende och sätt att uttrycka sig på. Tänk så fel jag hade och det blev så himla tydligt att vi alla är lika innerst inne. Igenkänningsfaktorn när deltagare efter deltagare öppnade upp och berättade om sina tankar och utmaningar var väldigt hög. Personer som på ytan ser ut att ha allt ordnat, bar innerst inne på tunga bördor. Personer som inte framhävde sig själva direkt men som ”tvingades” prata, visade sig också vara fantastiska, vackra individer. Det är kanske självklart att det är så det är, men jag hade en väldigt snedvriden syn innan kursen och fick ett ordentligt uppvaknande.

Accepterat att visa känslor

Vid slutet av veckan fanns det så mycket kärlek i gruppen och det kändes som att vi känt varandra länge. Jag insåg att personerna i gruppen nog kände mig bättre nu än vad någon annan in min omgivning gjorde då. Hur kan det vara så, kommer jag ihåg att jag tänkte! Jag var definitivt inte ensam om att inte vilja lämna känslan och åka hem till vardagen och vemodet började krypa på mig. Tårarna föll vid avskedspasset (tänk att det fanns fler tårar…) när alla beskrev vad de upplevt och tar med sig. För mig är det väldigt fint att få se och vara med när andra ”bryter igenom” och hopp tänds inom dem. Det syns verkligen och det är så tydligt när det händer. Det är precis som att livsgnistan tänds eller flammar upp. Jag blev väldigt påverkad av det vackra i det och jag märkte att min känslighet sakta hade ökat och mina tidigare behov av att hålla tillbaka tårar började släppa. Här var det ju faktiskt accepterat att visa känslor i övningarna (även utanför övningarna) och att tvingas vara i känslorna utan att någon kommer och tar över dem med handpåläggning, kramar eller bejakande kommentarer.

Motiverad att fortsätta resan

I bilen på väg hem tänkte jag och var så tacksam över att jag åter igen genomfört detta för mig själv och vad härligt det var att åter igen få uppleva känslan av gemenskap, öppenhet, ärlighet och bli bemött med respekt för den jag är UTAN ”mask”, utan historia och bara fullständig acceptans. Lycka på riktigt och min motivation att fortsätta jobba med mig själv var nu självklar! Några dagar senare hade jag anmält mig till nästa kurs, Intuition och Personlig Utveckling, som skulle sträcka sig över 1,5 år. Skönt! Kostnaden för detta skulle jag få stå för själv såklart och det oroade mig, kontrollbehov som jag hade. Jag påmindes dock av ett budskap jag fått till mig i en ”sittning” med Ingela (Fanthyttans husmedium) att jag inte behöver oroa mig för ekonomin, det skulle ordna sig hade mina guider förmedlat. Jag valde att lita på det och jobba med att släppa tanken och oron. I efterhand så löste det sig som det brukar såklart. Visst jag fick prioritera och planera men detta var ju verkligen något jag ville göra och som jag visste var det bästa jag kunde göra för mig och min familj, så var valet och prioriteringarna enkla.

Väldigt få i min omgivning visste om vad jag höll på med och vilken resa jag var ute på och så är det än idag. När jag provade att förmedla mina upplevelser och vad jag sysslade med mötte jag skepsis och oförstående. Detta kan jag i efterhand se att det, i mina ögon, handlar om rädslor. Rädslor för det som inte är känt och vetenskapligt bevisat. Jag fick höra ”sektvarning” och ”flum” och bestämde mig för att vara väldigt selektiv i vad jag sa och berättade och lyssnade först in vart personen befann sig innan jag berättade vidare.

En krävande resa

På höstveckan blev det också tydligt att en resa i personlig utveckling är krävande, jobbigt och att det är en stor fördel att ta hjälp av exempelvis en terapeut. Ta hjälp har jag tidigare haft svårt för men eftersom ”Uncle Terry” sade så, så sökte jag upp en terapeut som jag bestämde mig för att vilja jobba med parallellt med intuitionsresan. Det visade sig att min intuition i researchen efter en terapeut blev mycket lyckosam och den personliga utvecklingen fortsatte även på den mer vetenskapliga vägen. Dock så berättade jag inte för min terapeut att jag gick den andra utbildningen hos Terry. Min teori kring att inte berätta bestod i att jag ville göra resan med öppna sinnen utan eventuellt förutfattade meningar.

Jag visste vad som var rätt för mig

Mitt hela syfte med att fortsätta jobba med mig själv vid denna tidpunkt mellan höstveckan och starten på intuitionsutbildningen var att jag ville känna inre harmoni och lugn mer konstant och inte bara få tillgång till det när jag är på kurs. Att gå hos terapeut är mer vedertaget i samhället och då jag kände mig stolt och motiverad drog jag mig inte för att berätta att jag börjat gå hos en terapeut. Jag tänkte att det kanske kan inspirera andra att ta tag i sitt liv och skapa förändring till det bättre. Jag möttes flera gånger av oförstående även denna gång. Jag fick höra: ”Du som är så social”, ”Du som har ett så bra jobb”, ”Hur orkar du?”, ”Så illa kan det väl inte vara”, ”Det är bara att bita ihop”. Dessa kommentarer rann dock av mig lätt, jag visste vad som var rätt för mig och det kändes befriande och väldigt skönt att orka stå upp för min åsikt och mitt beslut. När det verkligen känns rätt och att det går i linje med sina egna värderingar, så är det lättare att stå emot yttre påverkan är mina tankar kring detta.

Hos terapeuten var min avsiktsförklaring med våra möten att jag ville skapa just detta inre lugn och känna mig trygg och inte påverkas så lätt och mycket av min omgivning och händelser som jag själv inte kunde påverka. Exempel på saker jag kunde ägna energi åt var att ha åsikter om andra bilförare och deras i mina ögon mindre bra ageranden. Mina tillfällen hos terapeuten lämnade en känsla av trygghet och lugn och jag kunde känna nästan samma känsla som när jag tidigare varit på retreaterna. Hos terapeuten kunde jag också vara mig själv och uttrycka mig hur jag ville helt utan prestation och värderingar. Det var som en fristad eller ett vattenhål för att diskutera mina utmaningar i vardagen som jag hade ganska gott om och som påverkade mig mycket. Terapeuten rekommenderade mig tidigt att börja utöva och att träna på Mindfulness, vilket jag lyssnade på, men hade svårt att börja med och sätta som en etablerad vana.

Johan R

Läs del 1 här… <<   Läs del 3 här >>

Föregående artikelDansa bort demonerna
Nästa artikelOro
I Ascala News dyker det ibland upp skribenter som bara gör ett tillfälligt besök med någon intressant historia eller betraktelse. Vi kallar dem våra gästskribenter.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn