Frågan är egentligen ganska enkel. Bara några ord och på något sätt ganska alldaglig. Smaka på det: Vad, längtar, du, efter? I vanliga fall hade svaret kanske varit en solsemester eller en vandring i naturen men den här gången var det svårare. Jag vet egentligen inte varför, kanske var det tillfället som sådant eller var det så att någon ville säga mig något.

Jag och min Sofia hade varit ut och vandrat vid klipporna i Femöre naturreservat. Klippor som delvis stupar rätt ner i havet och det går att se horisonten när man står där vid den gamla fyrvaktarbostaden och tittar ut. En fantastiskt fin och rofylld plats. Det är ett sånt där ställe att sola och bada vid på sommaren när havet ligger som en spegel, eller på hösten, bara för att känna vinden i ansiktet och vågornas kraft när stormarna rullar in. Ett av naturens verkliga skådeplatser som alltid ger balsam till själen. Vi hade gått runt där ett tag och njutit av stunden när det var dags att åka hemåt igen.  Påfyllda med naturens egna energier hoppade vi in i bilen för att rulla hemåt igen.

På vägen hem, inspirerade av naturen, började jag prata om andlighet, andlig och personlig utveckling, väder och vind och allt där emellan. När jag var som mest upp i mitt filosoferande avbröt Sofia mig mitt i en mening. Hon log när hon tittade på mig och sa helt lugnt: Vad längtar du efter?

Vart kom den frågan ifrån? I ren panik försökte min hjärna värka fram ett svar som lät bra utan att jag egentligen hade hunnit tänka efter. Frågan blev som en näve grus som kastades in i min hjärnas filosoferande maskineri och det tog efter några stapplande meningar helt stopp. Jag försökte känna efter men det var blankt inombords. Det gick någon minut till och jag fick fram något, som att jag längtar efter att utforska mig själv och min andlighet för att det känns spännande, intressant och det känns som att jag är mer sann mot mig själv om jag gör det, eh… Men herre gud, vet jag inte vad jag längtar efter. Det första jag hasplade ur mig var ju i och för sig sant men det kändes inte som att det hade något djup i sig. Det är klart att jag vet vad jag längtar efter, eller?

När jag kände efter så var det som att min hjärna snarare har letat än längtat efter något. Hm, ja så kanske det var, men leta och längtar tar väl inte ut varandra, eller snarare är de väl olika lager i löken, resonerade jag med mig själv. Om jag letar efter något så borde det rimligtvis handla mer om att jag vet vad jag längtar efter och att jag nu har jag gått vidare till nästa fas för att leta efter det jag i själva verket längtar efter. Oj, va krystat det här kändes. Det kändes mest som att hjärnan drog igång igen men det ledde bara till att den satte in käppar i hjulet när den försökte analysera fram ett svar på det nyuppkomna ”problemet”.

Jag släppte av Sofia och åkte hem till mig för att ställa mig vid diskbänken och ta hand om gårdagens disk. I huvudet fick jag en otrolig bild av själva ögonblicket när Sofia ställde frågan. Sofia var som en stor, vänlig, men samtidigt kraftfull gudomlig varelse som ställde den till synes svåra frågan. Kanske var hon det, eller var det bara andra sidan som försöker säga något till mig, om att det kanske är dags att börja vara sann mot sig själv. Jag fick nästan svindel när jag tittade på den inre bilden och fick hålla mig i diskbänken. Jag vet ju att om jag lyssnar på mina känslor så blir det oftast bra, men min hjärnas ovälkomna förmåga att ständigt analysera och processa saker har lärt mig att inte underskatta den vid det här laget. Jag lät bilden landa mjukt i mitt medvetande och lät den bara finnas där medan jag fortsatte diska.

Efter en stunds gnetande i köket var det som att huvudet kändes tomt, nästan knäpptyst. Kroppen kände sig lugn och avslappnad. Frågan verkade ha sjunkit in i mig på djupet och från djupet kom ett svar. Det var som att min processande hjärna hade blivit till regnmoln som skingrat sig och nu släppt fram solens strålar. Svaret var glasklart.

Jag längtar efter ett inre lugn.

Jag var förvånad över hur självklart svaret var. Utan att jag hade märkt det hade mina känslor klivit in och tagit ner mig i kroppen igen och jordat mig. Det var helt klart en härlig känsla.

Jag insåg nu att ett inre lugn för mig skulle vara grunden till allt. Med ett inre lugn skulle jag kunna må bättre, bli starkare, vara en bättre älskare, mer närvarande, en bättre pappa, kunna ge mer, orka mer osv. Det känns som att det för mig är i lugnet allting börjar.

Det är dit jag längtar.

Vad längtar du efter?

Gustav

2 KOMMENTARER

  1. Jag håller med, inre lugn är helt fantastiskt och det jag målmedvetet jobbar mot i min utveckling. Tack för bra artikel.
    //Johan R

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn