Andörjan har 50-års jubileum i Älvsbyn. Det är den 15 februari och 20 minusgrader. Snön gnistrar i solen. Här står inga tusentals skidåkare och trängs utan snarare några hundra som hoppar och gör åkarbrasor för att hålla sig varma i väntan på starten. Andedräkten blir till ånga och skratten är många.

Skidor har blivit en andra natur för oss. De äldsta skidorna man har funnit är 5 200 år gamla. De hittades i en myr utanför Kalvträsk i Västerbotten. Vi som står där i starten har alla skidor av plast, men det känns som att hitta tillbaka till något ursprungligt när jag tar mig fram på laggarna. Vi sneglar på varandras utrustning, skrattar, pratar. En del står tysta. Alla beslutna att åka de fyra milen i de vintervita spåren framför oss. Så går starten och vi är i väg.

När jag vaknade hade jag mycket högre puls än vanligt. Nervös eller förkyld, det var frågan. Redan efter fem kilometer började det ta emot. Huvudet ville få mig att stanna. Det sa: ”Ge upp. Åk hem.” Jag kände inte längre mina tår och fingrar, och knäna var stela av köld. Jag som hade föresatt mig att komma under tretimmarsstrecket! Är det huvudet eller kroppen som gör motstånd? Jag stakade på och kände efter. Visst var kroppen lite trött, men det var inget större fel. Då slog det mig plötsligt att det kanske var sorg.

I drygt femton år har jag arbetat med att lära ut Nonviolent Communication, även kallat Giraffspråket, NVC, empatisk kommunikation. Huvudmannen Marshall Rosenberg, en av mina största inspirationskällor när det gäller medkänsla, ärlighet, kärlek och kontakt mellan människor, avled en vecka innan loppet. Inte konstigt om jag kände mig låg.

Sorg är en känsla som får oss att sakta ner och det var nog det min kropp mest av allt ville. Insikten fick tårarna att rinna och motståndet släppte lite, men jag fick använda en hel del kraft att motivera mig att fortsätta. Det kändes som en tre timmar lång motivationsträning. Men jag nådde mitt uppsatta mål och slog mitt personbästa, och det var ju trots allt bara genrep inför Vasaloppet några veckor senare.

Vasaloppet

Den första mars var det dags för de nio milen mellan Sälen och Mora. Kvällen innan fick jag knappt i mig en matbit. Magen var i uppror. I efterhand förstår jag att jag fick i mig något olämpligt när jag passerade Arlanda, eftersom jag senare på kvällen fick springa skytteltrafik till toaletten. Korta och oroliga stunder fick jag sova, men allt som gick ner till frukost var några slevar yoghurt. Hur skulle det här gå? Jag ville ju inte ge upp nu efter alla förberedelser och en lång resa. Som tur var fanns det toalett på bussen mellan Sälen och Mora. Till råga på allt blev vädret sämre och sämre för varje minut som gick. Snöblandat regn och nio sekundmeters motvind var kanske inte det före en magsjuk skidåkare önskade sig. Stämningen som oftast är hög i startområdet i Sälen var ganska dämpad.

En sak som lustigt nog hjälpte mig att bara ställa mig där bland de tusentals andra åkarna var en felbokning. När vi kom till Mora visade sig det att det bara fanns boende för oss den första natten. Så jag tänkte – jag kan ju lika gärna vara här och åka eftersom jag inte vet om jag har någonstans att ta vägen om jag skulle hoppa av och ta bussen till Mora. Den tanken hjälpte mig en mil, två, tre mil. Jag stakade på, försökte fokusera på att vara här och nu och inte tänka på hur långt det var kvar eller på värken i magen.

I vätske- och matstationerna i Smågan, Mångsbodarna, Risberg och Evertsberg fick jag i mig varm buljong. Sedan lossnade det. De sista fem milen gick det fortare och fortare i takt med att jag började känna mig piggare när illamåendet släppte taget. Väl i mål släppte spänningarna och gråten kom.

Dessa två lopp innebar en hel del fysisk ansträngning. Men mest av allt fick jag testa min förmåga att motivera mig själv att fortsätta arbeta mot det uppsatta målet. Under Vasaloppet fick jag dessutom lära mig att omvärdera målet under vägen. Dagsformen och vädret gjorde att loppet tog mig nästan två timmar längre än det mål jag hade satt upp, och det förstod jag redan vid starten. Att klara ”En svensk klassiker på 24 timmar” var praktiskt taget omöjligt.

Visst sved det en del extra de där första milen. Men eftersom det inte var ett krav jag har ställt på mig själv att klara av, utan en utmaning jag önskar uppnå, var det inte så svårt att ställa om siktet. Och jag har verkligen inget att skämmas för, utan tvärtom sitter jag här en vecka efter loppet och förundras över att jag faktiskt klarade det utan mat och sömn och med en brinnande mage. Klarade jag det här, klarar jag nog en hel del annat också, i framtiden.

”SKA MAN SKRYTA ÄR DET BÄST ATT GÖRA DET FÖRE LOPPET.”

Joel Eng, tävlande för Djurgårdens IF, var den som hade startnummer 1 i det allra första Vasaloppet. Han slutade då på tionde plats. Ovanstående yttrade han på väg till sitt andra Vasalopp 1924, han slutade på 25:e plats.

Text och foto: Liv Larsson

(Ursprungligen publicerad i Ascala Magazine)

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn