7-13 Maj

Hon står framför mig. Hon står där och stålar. Ariel. Runt oss finns bara ljus. Dom andra Änglarnas ljus. Hon har kommit till mig i några år nu. Guidat mig. Väglett mig. Hållit mig i handen när jag varit rädd. Berättat och visat saker för mig. Jag har fått rida på hennes rygg när jag varit för trött för att gå. Idag visar hon mig min skuggsida. Mina tankar. För tillfället handlar det om min negativitet, och hur den blockerar mig. Det hon visar mig gör mig inte ledsen, bara smärtsamt medveten. Men hon visar mig inte bara blockeringen, utan också lösningen. Vad jag ska koncentrera mig på för att jag ska bli bättre. Hur jag ska bli mer. Komma vidare. Hur jag löser mig, min negativitet.

Innan jag påbörjade den här meditationen skrev jag ner några saker som jag funderat på. Jordliga saker som pengar. Som jobb. Jordliga saker som religion och olika trossystem. Funderingar. Det är det Ariel svarat på. Jag känner mig tacksam- och sätter mig och målar direkt efter meditationen. Medan jag målar börjar jag återigen tänka på telefonsamtalet. Hur allt på något sätt hänger ihop. Jag tänker på ljus och mörker. Jag tänker på ont och gott. Hur vi människor så gärna vill dela upp det. Att om det inte är gott så är det direkt ont. Är det inte ljust så är det mörkt. Stackars våra sommarnätter som inte passar in! Dom är ju varken mörka eller ljusa! Jag tänker på Jesus. På Ariel, Guds Lejoninna. Är mina Änglar på något sätt sämre än andras Änglar?

”Jag funderar på hur man bemöter människor med en annan tro, som dömer andras tro. Vad är skillnaden mellan att be och meditera?

 

Nej, självklart inte! Änglarna är sina egna. Ingen äger rätten till dom. Dom kommer till dom som behöver. Till dom som ber om hjälp och behöver hjälp. Jag funderar på om änglarna tillhör en egen dimension. Om dom har en egen värld där dom bor och jobbar. Och att vi på jorden är deras jobb. Jag funderar på älvor, på symboler, på energier. Hur saker smittas. Hur saker kan lösas upp. Jag funderar på hur man bemöter människor med en annan tro, som dömer andras tro. Vad är skillnaden mellan att be och meditera?

Och smärtan. Smärtan att bli dömd för det man valt att tro på. Smärtan att bli dömd för sitt livskall. Smärtan att bli hotad för ens val. Vad gör man med den i den här världen? I det här livet? Nu kan vi ju inte bli brända på bål, inte i Sverige i varje fall. Vi behöver inte gömma vår tro. Vi behöver inte vara tysta. Vi behöver inte låtsas. Men känslominnen från en annan tid kan flamma upp när själen är redo. Är min själ redo nu? Redo att läka smärtan från bålen. Från förföljelsen. Från flykten. Från matbristen och bristen på empati. Är du redo att läka? Tar du hjälp av Änglar? Äger du rätten till Änglarna? Vem gör det?

Tankarna tystnar tillslut. Mest för att jag gick ut i trädgården och behövde hjärnan till att räkna ut höjden och vara kreativ med mina växtstöd. Trädgården, och naturen, är bra på det sättet. Tankarna kan försvinna en stund. Jag är väl medveten om att mormor står i bakgrunden. Jag ser att morfar är på plats också. Jag blir medveten om vad det är vi ska lösa upp nu. Det är dags för nästa steg. Vi ska bryta mönstret nu. Mormor klappar mig på kinden och morfar kittlar mig lite. Han tycker jag skojar för lite. Jag svarar honom att jag har ju inga löständer än. När jag var barn skojade morfar ofta genom att ta ut löständerna. Min kommentar får honom att skratta. Det får mig att skratta.

Läs del 1 här | Läs del 3 här

Elin Järnkvist
elinsmassage@hotmail.com
www.elinsmassageochhealing.se

Föregående artikelLivet – Din lärare
Nästa artikelÄktenskaplig lycka
Jag heter Elin Järnkvist och jag älskar att skriva! När jag gick i skolan så tyckte jag att den roligaste uppgiften var att göra en egen bok. På halva sidan fanns det plats att rita en bild, och sen kunde man skriva sin berättelse. Jag minns inte vad böckerna handlade om, men jag minns min entusiasm för uppgiften! Hela skolgången fortsatte jag att skriva. För mig själv. Jag skrev dikter. Korta noveller. Jag försökte uttrycka allt jag hade inom mig för att det inte skulle äta upp mig. Efter gymnasiet så fortsatte jag att gå en skrivarkurs på folkhögskola. Efter det så slutade jag. Jag tappade bort min kärlek till att skriva, till orden. När jag senare i livet startade mitt egna företag så insåg jag att jag tappat bort väldigt mycket av min förmåga att uttrycka mig i text. Det blev en plåga att försöka beskriva mina behandlingar och vad som ingick och inte. När Terry nämnde Ascala så tackade jag först nej. Jag blev rädd. Jag tänkte att jag inte skulle ha något att skriva om. Trots det så bestämde jag mig för att testa, och idag skulle mitt liv vara väldigt tråkigt utan mitt skrivande! Jag skriver om personligt utvecklande, och invecklande. Jag skriver om händelser som påverkar. Meditationer. Allt som vill komma ut i textform. Jag jobbar som massör och healer. Jag delar lokal i Örebro, och har en liten stuga hemma i Lysfalla som jag jobbar i. Och håller just nu på att utbilda mig till medium. Det är en fantastisk resa, Livet! Här kommer ni kunna läsa texter om att vara känslig. Och okänslig. Texter som handlar om drömmar, personlig utveckling, meditation, kreativitet, healing och andlighet.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn