16-18 Maj

Jag hör Imagine med John Lennon. Ibland måste man bara vara stor. Större. Ibland behöver man kliva över gränserna och spränga bort det gamla. Ibland behöver man visa nya ansikten. Det här är en process. En resa. Den blev i flera delar. Del 1 började med ett telefonsamtal. Eller egentligen ett sms. Och jag visste innan jag ringde vem det handlade om. Jag kunde känna det i min själ. Den vibrerade.

‘Imagine there’s no heaven, It’s easy if you try, No hell below us, Above us only sky Imagine all the people, Living for today’

Jag står där med kuvertet i handen. Det är utskrivet och klart. Texterna, del 1-3, som handlar om Änglar. Eller mig. Tänkte att det var viktigt att göra det. Lämnar över det. Bara GÖR. Responsen blir en mening av rädsla. Ja, vad hade jag förväntat mig? Svaret ger mig ångest. Jag ångrar mig. Resten av kvällen och även morgonen efter ångrar jag mig. Känner mig dum som öppnade upp och visade ett nytt ansikte. Jag vet att det är gammalt som kommer upp till ytan. Jag lyssnar. Jag förstår. Jag är rädd för att bli dömd. Gamla känslor som ligger kvar ska rensas ut nu. Det är dags för nästa steg. Imagine.

‘Imagine there’s no countries, It isn’t hard to do, Nothing to kill or die for, And no religion, too, Imagine all the people, Living life in peace’

Fred. Ingen religion. Ingen som dömer. Jag försöker hitta kärnan. Fönstret var så litet. Men det var öppet en stund. Jag chansade. Jag tänkte att det här är vägen tillbaka. Jag glömde fråga mig själv; tillbaka till vad? Jag försöker slappna av. Andas. Hur många gånger har jag inte känt såhär i relation till den här personen? Hur många livstider har jag levt där jag blivit förtryckt på något sätt för att jag trott eller levt annorlunda? Hur många livstider har du levt?

‘Imagine no possessions, I wonder if you can, No need for greed or hunger, A brotherhood of man, Imagine all the people, Sharing all the world’

Ingen anledning att känna hunger. Men jag är hungrig. Jag vill ha svar. Jag är girig. Vetgirig. Jag vill förstå. Inte alltid, men ofta. Jag är nyfiken. Jag tar flera vändor i tankevärlden. Och jag pratar gärna om saker flera gånger, för att se om jag upptäcker något nytt. Den här gången blir jag avsnoppad av ett ego. Ett ego som säger: ”Det där har jag redan kommit över, jag har gått vidare”. Det är en lögn, men dialogen är slut. Nu finns det bara en monolog kvar. Men jag då? Jag har inte kommit över det. Fönstret börjar stängas. Jag påminner mig om Änglarnas stöd. Deras ljus hjälper mig att räta på mig. Hjälper mig att se.

‘You may say I’m a dreamer, But I’m not the only one
I hope someday you’ll join us, And the world will be as one’

Jag drömmer. Jag hoppas. Fönstret är nästan stängt igen. Jag försöker hitta ett slut. Ett avslut. Vad finns kvar i slutet, när processen börjar bli färdig? Jag drömmer om frid. Om acceptans. Jag drömmer om yttrandefrihet, öppenhet. Jag hoppas att alla kan välja, och fritt utöva, det dom väljer att tro på. I slutet står Änglarna runt mig.

Läs del 3 här

Elin Järnkvist
elinsmassage@hotmail.com
www.elinsmassageochhealing.se

Föregående artikelDags för ledighet
Nästa artikelVad finns bortom det medvetna sinnet?
Jag målar och skriver. Jag älskar färger. Älskar att leka med ord. När penseln far över duken kan jag uppleva ett enormt lugn. Meditativt. När jag mediterar får jag ofta inspiration till att måla. Jag ser färger som inte finns. Än. Jag är ofta ute i trädgården. Klappar på äppelträdet. Ger tröst och söker tröst. Jag driver företaget Elins massage och healing. Jag har en egen lokal nära Resecentrum i Örebro. Jag erbjuder massage, healing och säljer mina tavlor. Jag funderar på att bli biodlare, men har inte bestäm mig än. Jag drömmer om att bli medium, men vill landa lite mer först. Här kommer ni kunna läsa texter om att vara känslig. Och okänslig. Texter som handlar om drömmar, personlig utveckling, kreativitet, healing och andlighet.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn