Foto: Daniel Hallin

2012, året då många människor trodde på stora förändringar på vår jord och den mänskliga medvetenheten, enligt Mayakalendern. Vissa trodde till och med att jorden skulle gå under. Det hände aldrig, men för mig så kändes det nästan så ändå. Kim, min underbara bror, var bara 20 år när han lämnade jordelivet det året. Jag var 18 år, och jag tog det extremt hårt. En stor käftsmäll in till verkligheten och samtidigt tillbaka till att landa i mitt sanna jag. Traumat medföljde en otrolig kraft som drog mig ut i världen. En energi som jag så väl kände igen, min brors.

Sedan jag var en liten flicka, så har jag alltid varit ett utav de barnen som många vuxna diskuterade glatt om: ”Hon leker så väl själv.” eller ”Hon har en sån livlig kreativ fantasi.”. Jag tror många kan relatera till detta. Det som många inte visste om var att bakom den stängda dörren till mitt flickrum så vankades det stora te-bjudningar, där vem som helst från ”Andra sidan” var varmt välkommen. Eftersom jag alltid har haft min mammas stöd så tyckte jag inte att det var konstigt då, och framför allt inte nu, men det kom till en tidpunkt i mitt liv då det skedde en stor vändning som fick mig att stänga av.

Jag var 10 år och sprang ute på skolans fotbollsplan. Jag fick en passning och bollen var min. Jag minns hur alla ropade mitt namn: ”Här Amanda, passa mig!”, ”Passa mig!”, ”Här!”. Men istället för att passa någon utav mina lagkompisar, så valde jag att lägga passen ut till den gamla mannen som stod ute på planens vänsterkant. Det blev en perfekt passning, men när bollen väl kom fram så gick den bara rakt igenom benen på honom. Alla i motståndarlaget började skratta åt mig och alla i mitt lag blev ju såklart lite sura då bollen gick över till motståndarlaget. Jag blev helt ställd, men det var då jag förstod, att det endast var jag som kunde se den gamla mannen. Han var ju alltid med mig, nästintill varje dag. Han hade humor och jag kände mig alltid trygg i hans närvaro. Jag minns varje detalj, hans slappa kläder, runda ansikte och lugna tonfall. Efter den passen blev jag så förvirrad och att jag gråtandes tog cykeln hem ifrån skolan, fast att det bara var mitt på dagen.

Efter denna händelse skedde en avstängning i mig. Jag ville inte se främmande personer som ingen annan såg längre. Jag ville inte vara den tjejen som satt och pratade med tomma intet. Men trots att jag försökte att ignorera min kapacitet till min kontakt med det som vi vanligen kallar ”Den andra sidan”, så fanns de alltid där ändå och sökte min uppmärksamhet. Det var en svår tid för mig då jag kände mig förvirrad i vad som faktiskt var sant och inte. Det var inte förrän året 2012 som jag kände min riktiga kontakt med dem igen. Nu var det starkare än någonsin och det var till och med svårt för mig att greppa skillnaden på vad som faktiskt var jag, Amanda, och dem. Men idag vet jag inte ens hur det känns att vara helt ensam längre.

”Vi har alla en mening till att vara här och till att vara den unika själ som vi var och en är.

Strax efter att Kim gick över tog jag studenten och min sorg drev mig till en stark längtan till att ta reda på vad livet faktiskt innebar. Med min bror bakom mig utvecklades jag till en tjej som helt orädd reste världen runt. Friheten fick mig att prova allt som jag aldrig tidigare hade provat samt besöka alla platser där jag aldrig tidigare hade satt min fot. Jag ville lära mig om alla världens kulturer och livsstilar, så jag stannade alltid i minst 3 månader till 2 år på varje ställe för att känna mig som en riktig del utav det samhället. Jag sökte en viss ”connection” med livet, Moder Jord och Universum. Det har nu gått 8 år, och jag är fortfarande här, i levandet. Det har blivit min stora passion.

Det som fick mig att våga vara den jag är idag utan någon som helst rädsla var min bror. Vart jag än i världen befinner mig så finns han där, precis bakom mig, på min vänstra sida. Det fanns nu inga rädslor längre kvar, för det värsta hade på ett sätt redan skett. Det är svårt att beskriva hur det känns, hur vi kommunicerar genom intet eller hur han visar sig för mig, men det är alltid bara du själv som vet din sanning. Precis som jag bär på min, som jag nu väljer att dela med mig en bit utav. I min värld är allting sammanhängande och alla har sin lilla del av vårt stora universum som är i konstant rörelse. Vi har alla en mening till att vara här och till att vara den unika själ som vi var och en är. När jag säger att jag aldrig känner mig ensam längre, så menar jag inte på ett fysiskt plan. Vi alla kan uppleva en viss ensamhet då och då i våra liv, då vi människor är som flockdjur. Det jag menar är att det finns något högre som alltid backar oss där vi står. Kim är där, bland nära och kära, bland änglar och guider, bortom det förflutna, och skickar ljus och kärlek till oss här på jorden. De har också sin mening, som ljusbärare där de är, precis som vi.

Kim och jag hade en väldigt nära och fin syskonrelation till varandra när han levde, men jag kan med full sanning berätta för er nu, att jag aldrig har känt mig mer nära honom än vad jag gör idag.

5 mars 2020

Amanda Nordin
Instagram: amandavnordin

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn