Vår höna Maud är ganska ny på gården. Hon var en av de 20 – tal fabrikshöns som jag räddade från slaktkniven, men som då fick bo med andra höns hemma hos min kollega. Ett drygt halvår senare undrade kollegan om jag ville ta hand om henne, då hon plötsligt börjat mobbas av de andra hönsen och ankorna. Vem kan säga nej till en höna? Inte jag i alla fall.

Hon har långsamt vants in bland våra och det har nu gått lite mer än en månad.

Av någon anledning så tycker både hon och de andra att hon är en outsider, då hon på eget bevåg drar sig undan flocken, eller också blir bortjagad. Tuppen Bosse tycker i alla fall att hon är attraktiv och bestiger henne mer än gärna. Det tycks vara med blandade känslor, det där med att para sig. Det går så snabbt, så om man råkar blinka vid fel ögonblick har man missat det hela. Själva bestigningen kan bli ganska brutal när stora Bosse ska hitta balansen uppe på den ojämna hönsryggen. Kan Maud springa undan innan, så gör hon gärna det.

Hon strosar runt på markerna på egen hand på dagarna och verkar har fattat tycke för oss människor. Är någon dörr öppen så kommer hon mer än gärna in. Hon vet precis var köket ligger och kattmaten låter hon sig väl smakas av. Hon sitter gärna i famnen eller ligger på golvet i närheten av oss. Fikar vi ute väntar hon på att få smaka på något. När det är läggdags har hon hittat tillbaka till de andra befjädrade i hönshuset och sover tillsammans på sittpinnen. Då är de kompisar allesammans.

Men jag blir så fundersam över VARFÖR hon inte kommer in i gänget på heltid. Vad är det för krafter som råder? Utseendemässigt ser hon mer än normal ut. Hon har visat både hunden och katten ”var skåpet ska stå”, så ett visst självförtroende verkar hon ändå ha.

Djurlivet är fascinerande, det får mig att tänka till, och slutsatsen är att sanningen inte är så enkel som vår logiska hjärna vill att den ska vara.

Maud i köket
Maud äter kattmat

Astrid Hagelskog Evans
Djurkommunikatör och administratör
Creative Experiences Terry Evans AB

Föregående artikelSommarmöte med Terry i bersån
Nästa artikelAtt våga stå kvar i känslan av rädsla
För mig har djuren haft en stor plats i mitt hjärta redan som barn. Jag växte upp med, i mina ögon sett, den vackraste schäfer hannen på planeten. Föga anade jag att han skulle bana väg för den dröm jag hade i livet och som jag idag förverkligar. Mitt yrkesliv har bestått av olika karriärer och variationen har gett mig ett stort spann av erfarenheter. Även om jag inte arbetat med djur professionellt så har de alltid varit en varit en ingrediens i mitt privatliv, och då främst katter. Efter ett 30-tal år av betänketid och tre barn senare, flyttade jag från storstaden till landsbygden och kunde leva ut min längtan att ha höns. Jag köpte då fabrikshöns som skulle gå till slakt och gav dem en fin pensionering. De i sin tur levererade de godaste ägg man kan tänka sig! Idag lever jag och arbetar med min man Terry Evans på kursgården i Fanthyttan. Hemma hos oss huserar höns med Tuppen Bosse och världens mest bortskämda katt (tycker Terry) Woody. Den 2 september 2018 blev jag diplomerad som djurkommunikatör. Det är med stor glädje och respekt jag tar emot deras budskap till oss människor.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn