Bosse hette egentligen Folke från början, men vi upptäckte att det var mycket roligare att ropa Bosse så, så fick det bli. Inte för att han lystrar eller bryr sig, det är mest för vår skull.

Bosse är inte som tuppar brukar vara, förutom väldigt vacker. Vit som snö med alla fjädrar på rätt ställe, knallröd kam och imponerande sporrar och en finfin hållning. Det andra som tillkommer en tupp måste han nog träna på. Vete sjutton hur många sekunder han hade klarat i en tuppfight innan han stått vid himlens pärleport. Han är så snäll, så snäll och lite ängslig. Gala kan han och sommartid tycker han att 02.00 är en lämplig tid att gå upp för samtliga. Det där med att föra generna vidare har han inte fått någon riktig kläm på fast han har försökt ofta. Hans fruar har varit tålmodiga och sjunkit ner i sina rätta positioner när han ska till att klättra upp. Men sen går det så fort så om man råkar blinka precis när han får till det så har man redan missat hela föreställningen. Vi har samlat ägg i omgångar och lagt i min kollegas äggkläckare i hopp om att få små snälla vackra Bossar och… ja, blir det Bossor då? Varje gång vi har försökt har jag varit så förväntansfull, nästan gått som en äggsjuk höna, men nä inte ett enda liv. Känner jag mig själv kommer jag aldrig att sluta hoppas. Någon gång kanske han får in en tiopoängare.

Han var nästan 1 år när vi köpte honom. Det var långtifrån lätt för säljaren att fånga in honom den dagen då köpet utfördes. Han föstes in i en mindre lada där själva infångandet skulle ske och det slutade, efter alltför många minuter, med tre svettiga människor och en farligt förhöjd puls på tuppen Folke, sedermera Bosse. Han for bokstavligen runt golv, väggar och tak innan den dåvarande ägaren ens fick tag i ett enda ben. DET GLÖMMER HAN ALDRIG. Med oss i bilen hem, i bagageluckan, hade vi även två vita Leghorn höns (samma ras som han med blodsprängda ögon) och en brun Bovans Robust höna. Väl hemma fick de integreras med mina gamla fabriks-höns, som jag haft ett par år. Alla var vid gott mod, får jag nog lov att säga, även Bosse i sitt chocktillstånd. Det tog ju ett tag innan alla vant sig vid varandra, precis som med oss människor.

Det där med att vara långsint har vår vän Bosse anammat, då han efter 1 ½ år fortfarande tror att jag ska grabba tag i honom och göra något dumt. Han stirrar med ögat, utsöndrar ett dovt gutturalt ljud och makar sig långsamt i en riktning ifrån mig om jag finns 30 cm ifrån honom, och då har han en modig stund. Är han på backen har jag en tvåmetersradie då han bara försvinner som ett vitt moln och upprör sina damer, som tror att minst räven har kommit. Jag tjatar och pratar om hur SNÄLL jag egentligen är och vill gärna lägga vårt första möte bakom oss. Men jag får ingen respons utan bara en iskall blick. Jag ger mina älskade fjäderfän ett finfint husrum, bra mat, skämmer bort dom med alla möjliga godsaker, de har alltid rengjorda vattenkärl med friskt vatten, jag städar och gnor och ser till att de kommer ut i det fria så dom får flaxa och springa, sprätta allt vad dom orkar. De har fri tillgång till allt ätbart. De kan proppa i sig i potatis landet, även komposten. De fryser inte om vintern, MEN allt detta tycker han bara är tomt smicker.

Bosse med team har för vana att gå in och lägga sig precis innan skymningen, vilket innebär att det kan bli rätt sent sommartid. Mina tre tonåringar är alltid allra sist in. De häckar under busken utanför tills de knappt ser varandra. Jag vet inte vad dom väntar på egentligen. Det lär ju knappast åka förbi några snyggingar på moppar. De kanske bara tycker att livet är underbart och vill ta vara på varenda minut. De vuxna pullorna är mer luttrade och vet att det inte blir roligare än såhär, och vill ta vara på skönhetssömnen på pinnen istället.

Ja, det här var ett litet smakprov på Terrys och min ”familj”. Mer finns på lager.
Välkomna till Astrids djurhörna!

Astrid Hagelskog Evans

Föregående artikelEn intervju på Salong Diem
Nästa artikelBarns tankar om livet efter detta – Ludwig
För mig har djuren haft en stor plats i mitt hjärta redan som barn. Jag växte upp med, i mina ögon sett, den vackraste schäfer hannen på planeten. Föga anade jag att han skulle bana väg för den dröm jag hade i livet och som jag idag förverkligar. Mitt yrkesliv har bestått av olika karriärer och variationen har gett mig ett stort spann av erfarenheter. Även om jag inte arbetat med djur professionellt så har de alltid varit en varit en ingrediens i mitt privatliv, och då främst katter. Efter ett 30-tal år av betänketid och tre barn senare, flyttade jag från storstaden till landsbygden och kunde leva ut min längtan att ha höns. Jag köpte då fabrikshöns som skulle gå till slakt och gav dem en fin pensionering. De i sin tur levererade de godaste ägg man kan tänka sig! Idag lever jag och arbetar med min man Terry Evans på kursgården i Fanthyttan. Hemma hos oss huserar höns med Tuppen Bosse och världens mest bortskämda katt (tycker Terry) Woody. Den 2 september 2018 blev jag diplomerad som djurkommunikatör. Det är med stor glädje och respekt jag tar emot deras budskap till oss människor.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn