Maken och jag tillbringade 14 dagar på Teneriffa i december månad. Det var en välkommen känsla, så rätt att gå från vinter till sommar på bara ett antal flygtimmar.

Vi kom fram till hotellet strax före klockan ett på natten och var vid det laget både hungriga, törstiga och kissnödiga. Vi fick tag på vatten ifrån en automat och kunde checka in på hotellet för pockande behov och sömn. Vi vaknade upp morgonen därpå till en fantastiskt vacker, varm och ljus sommardag. En frukostbuffé väntade i restaurangen och jag tror att både Terry och jag gick med leenden både in och ut genom entré-dörren.

Denna lilla ort vi vistades på inbjöd människor till en lugnare semestertillvaro, mer än ett jädra hålligång. Alla åldrar var representerade, men vårt hotell drog nog åt ”äldre par” hållet. Jag vet inte om kvinnor över 55 år generellt sett har blivit mycket rundare i världen, men de fanns en stor representation av dessa på hotellet, för plötsligt kände jag hur mina egna överflödiga kilon kändes mindre.

Atlanten hade jag bestämt mig för att bada i, hur kallt det än skulle vara. Så en av våra första dagar tog vi den korta promenaden från hotellet ner till den vulkaniska sandstranden. Havet var vilt och det flaggades för ”aktsamhet vid bad”. Jag har alltid haft en usel balans, trots mina stora fötter (det har inget med varandra att göra förresten, vad än ordspråket säger) och det har inte blivit bättre med åren, då klackarna har blivit både lägre och bredare. Maken och jag gjorde i alla fall ett gemensamt försök att komma ner i vattnet. Men vatten upp till låren sköljde jättevågor över oss och jag började känna mig som en instabil bowlingkägla. ”Nähäpp, det här går inte”, sa jag till mig själv. Jag signalerade till honom att jag skulle vända om och gå tillbaka till torra land. Han beslutade sig för att ”go all in” och tog sig längre ut, där havet naturligtvis var lugnare.  Efter en bra stund såg jag hur han började ta sig in mot stranden igen. De obarmhärtiga vågorna slog emot honom bakifrån när han tog sig inåt, då han förlorade balansen och dök framstupa ner i vattnet igen. Sedan inträffade tvättmaskins-syndromet, så snart han rest sig upp till hälften, så fälldes han framåt av ankommande våg osv osv. Men med järnvilja tog han sig till slut ur turbulensen.

Hotellets generösa pool fick avnjutas istället resten av semestern, då havet blev mer och mer upprört för var dag som gick och strandflaggorna förblev röda. Konstigt nog var det inte många som badade i poolen, bara några enstaka bastanta damer gled omkring som stora pråmar i vattnet, lite då och då. Många låg i sina solstolar eller satt i poolbaren hela dagarna. Det fanns ett skäl till detta som jag skulle upptäcka ganska snart.

”Där stod maken med hakan närmare fötterna än ansiktet.

När jag tagit första trappsteget ner i vattnet signalerade mina samtliga celler från alla hudlager till hjärnan ett enda budskap: ”ISKALLT”. Nu stod jag ju som sagt i vattnet och ville ju absolut inte fega ur då jag antog att de flesta som var där redan VISSTE hur kallt det var och som nu, mot förmodan, var mäkta intresserade av att se om jag skulle gå i eller icke. Jag vet inte varför, men jag bestämde mig där och då att jag minsann inte skulle visa en endaste min eller gest att jag var det minsta berörd av kylan, utan gled ner i vattnet som alla de andra bad-damerna. Jag blev dock lite full i skratt över att det var så förbannat kallt och hade fullt sjå att behålla det neutrala ansiktsuttrycket.

Efter en stund lockades även maken till den tjusiga poolen och doppade några tår på vattenytan. ”OH MY GOD! IT`S SO COLD!!”utbrast han med hög stämma, och drog snabbt tillbaka foten. Han tycker i allmänhet att det ska vara minst 28 grader i vattnet om han ens ska fundera på att doppa sig, så jag förstod att det aldrig skulle hända. Så kom då en dam bakom honom, som behövde gå förbi honom för att ta sig ner i vattnet. Hon hörde till den gruppen som inte var det minsta berörd över fåtalet celsiusgrader, utan gick snabbt och smidigt i, som att det var det naturligaste i världen. Där stod maken med hakan närmare fötterna än ansiktet. Han tittade på henne, sen på mig. Detta gick ju inte an…”Kan dom så kan minsann jag också…”, mumlade han.  Det blev några sekunder med ÅÅÅHHH, OOOHH och IIIHHH och med axlar i öronhöjd, men så dök han i, i alla fall.  En eloge till honom, min älskade badkruka, som visade ett imponerande jädrar anamma.

Det blev inte mindre kallt i poolen de resterande semesterdagarna, men jag ”höll mig” och förblev en av de oberörda. Det var utan tvekan väldigt svalkande i alla fall. För maken blev det ett första och sista dopp i den iskalla, vackra poolen.

Vi fick en härlig semester på den fantastiska ön Teneriffa, med god mat, fina promenader, trevliga människor, underbara vyer av både havet och naturen men framför allt en vila för oss båda. Det var som att får en kram av sommaren, mitt i gråkalla vintern. Att ta en paus mitt i alla måsten för att skapa tid för tankar och känslor är mumma för själ och hjärta och något som jag varmt kan rekommendera liksom ön Teneriffa.

Astrid Hagelskog Evans
Djurkommunikatör och administratör
Creative Experiences Terry Evans AB