Så länge jag kan minnas så har jag haft problem med att somna.

Jag växte upp mitt i Stockholm för en herrans massa år sedan och på den tiden så skulle nästan alla stadsbarn ut på landet på sommarloven. Så snart skolorna slutat gick busslaster med barn ut till olika kolonier på landsbygden. Jag var bara 3–4 år när min bror och jag skickades på kollo första gången. Det var genom kyrkan i den församling vi bodde.  Jag förstod inte riktigt vad som hände och varför, när mamma glatt vinkade av min storebror och mig den dagen då bussen åkte iväg med oss. Men vi var tillsammans och på något sätt måste jag ha känt mig trygg med det, för jag minns inga tårar i samband med avfärden.

Väl på plats placerades vi i olika sovsalar tillsammans med andra barn och för första gången skulle jag ensam sova i samma rum med x antal främmande barn. Det gick inte så bra. Det var många upplevelser och känslor att smälta sedan ankomsten. Efter läggdags låg jag vaken och lyssnade på de andra barnen som tyckes vara fullständigt trygga i sammanhanget och som snusade och snarkade i olika decibel.

Temat svårsomnad fortsatte under hela uppväxten och jag och brorsan (kvällspigg) som delade rum, låg och babblade på kvällarna istället för att sova. Mamma brukade sticka in huvudet lite då och då och förmanade oss att somna bums, med ett allvar som ökade ju senare klockan slog. Vi bodde i en väldigt lyhörd lägenhet, så minsta fniss hördes in till henne i vardagsrummet.

Det värsta som kunde hända var att timmen blivit så sen att både brorsan och mamma somnat och hela lägenheten var tyst och mörk. Blev det alldeles outhärdligt tassade jag upp och kröp ner hos mamma. Hon sov i endast en 80 cm bred bäddsoffa och makade in sig så mycket hon bara kunde, då hon vaknade till av min ankomst. Med mina mått mätt då så tyckte jag att hennes ändalykt var enorm och tog upp hela sängen, varpå jag fick endast några centimeter att spela på. Efter en stund blev det ohållbart att hålla balansen på kanten och jag gick så småningom tillbaka till min säng på småtimmarna. Då brukade John Blund komma ganska raskt.

”Jag tyckte synd om mig själv, såklart, när alla sov utom jag, så jag tog bara några godisar och sedan några till.

Jag minns speciellt en natt när det var fullkomligt omöjligt att somna, då jag blev hungrig på kuppen. Min bror och jag hade olika sätt att handskas med godis. Jag åt upp allt med en rasande fart, medan han åt lite och sparade en hel del till ett senare tillfälle. Denna natt låg det en påse med engelsk konfekt bredvid hans kudde. Jag tyckte synd om mig själv, såklart, när alla sov utom jag, så jag tog bara några godisar och sedan några till. Det var en sort i påsen som jag inte tyckte om, så de sparade jag till honom.

Det blev förstås ett ramaskri när han upptäckte stölden på morgonen. ”Hon har bara lämnat dom äckliga kvar!” ropade han i chock till mamma, med både fasa, ilska och ledsamhet.

Ja vad säger man? ”Jag kunde inte sova”, är inte det bästa godtagbara försvaret. Det förstod till och med jag, så det var bara att skämmas och säga, ”förlåt, det ska aldrig hända igen” och köpa en ny påse. Det verkade som att den ultimata kränkningen i huvudsak inte handlade om att jag hade tagit hans godis, utan att alla de så kallade äckliga bara var kvar, för detta upprepade han många gånger.

Ett kast in i nutiden och en kortare sömnkurs senare tycker jag att sömnen är hyfsat bra och jag lägger inte så mycket energi på, om antalet sömntimmarna kan variera, av olika orsaker. Men, jag är fortfarande oerhört fascinerad över hur vissa människor bara kan tvärsomna var de än är någonstans. Det känns så lättsinnigt, på något sätt.

Jag tycker fortfarande inte om när någon somnar före mig, de irrelevanta barndomsminnena dammar av sig och jag känner mig ensam kvar i natten. Det är min man som får stå ut med mina – nästan – anklagelser. Hur i hela friden kan han somna så fort? Han bara släcker lampan och sen är det godnatt jord.

Det är intressant tycker jag att tänka på vilket slags förhållningssätt vi har till vår egna sömn. För vissa är det ett helvete och för andra bara ett helt naturligt tillstånd som kommer av sig självt. Frågan är om det är något vi kan påverka, eller om det ligger i generna eller mentaliteten. Lite kanske vi kan påverka, men kan man gå så långt som från den ena ytterligheten till det andra?

Astrid Hagelskog Evans
Djurkommunikatör och administratör
Creative Experiences Terry Evans AB

Föregående artikelUppdaterar du din tro?
Nästa artikelOlyckan väckte ett inre lugn
För mig har djuren haft en stor plats i mitt hjärta redan som barn. Jag växte upp med, i mina ögon sett, den vackraste schäfer hannen på planeten. Föga anade jag att han skulle bana väg för den dröm jag hade i livet och som jag idag förverkligar. Mitt yrkesliv har bestått av olika karriärer och variationen har gett mig ett stort spann av erfarenheter. Även om jag inte arbetat med djur professionellt så har de alltid varit en varit en ingrediens i mitt privatliv, och då främst katter. Efter ett 30-tal år av betänketid och tre barn senare, flyttade jag från storstaden till landsbygden och kunde leva ut min längtan att ha höns. Jag köpte då fabrikshöns som skulle gå till slakt och gav dem en fin pensionering. De i sin tur levererade de godaste ägg man kan tänka sig! Idag lever jag och arbetar med min man Terry Evans på kursgården i Fanthyttan. Hemma hos oss huserar höns med Tuppen Bosse och världens mest bortskämda katt (tycker Terry) Woody. Den 2 september 2018 blev jag diplomerad som djurkommunikatör. Det är med stor glädje och respekt jag tar emot deras budskap till oss människor.

1 KOMMENTAR

  1. Hej Astrid. För mig väcker artikeln minnen av de gånger jag var barn och skulle sova borta. Hur ångesten slog i mig när jag låg där i mörkret och knappt vågade gå upp till toaletten, hur alla främmande ljud trängde sig på och andra lukter som inte var mina el min familjs.
    Nu blir jag mest lugn av att höra andra snusa och sova, det inger en trygghet på nåt vis. Om det inte är min mans mardrömmar som väcker mig, då blir jag Gud förbjude, mest irriterad på att bli väckt! Stackarn. Men jag petar dock vänligt, el iaf rätt vänligt på honom så han kan vakna och vända sig för att somna om.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn