Jag har väldigt svårt att ta in att någon som står mig riktigt nära, kan eller ska dö. Att någon bara ”försvinner”, känns väldigt overkligt. Plötsligt så går inte att bara messa eller ringa, eller ja det går kanske, men man får ju ingen respons. Man kan prata om döden, lite lättsinnigt sådär, men att och när det faktiskt händer, är något helt annat. Så oåterkalleligt och definitivt.

Jag tror på liv i flera dimensioner, så när vi lämnar detta jordeliv finns vi kvar i en annan form på en annan frekvens, helt enkelt. Vi är så mycket mer än bara våra kroppar. Men det där med att lämna sin kropp, känns ändå så skumt på något sätt. Att det bara blir ett ”skal” kvar. Jag har varit förskonad och inte förlorat någon riktigt nära person men inser förstås att den dagen är oundviklig. Det kommer att göra väldigt ont, så mycket vet jag. Lika omvälvande och kärleksfullt som det är när man får barn, lika omvälvande och kärleksfullt fast med smärta är det när någon lämnar oss.

Jag var på min morbrors frus, begravning för en hel del år sedan. Hon var gammal och hade varit sjuk en längre tid. Vi stod inte så väldigt nära varandra och sågs inte ofta alls, men vi hade ändå en viss kontakt. Hon var alltid så glad och vänlig de gånger vi väl träffades. Men så kom i alla fall den dagen då det var hennes begravning, och då jag upplevde något mycket märkligt och som bekräftat min tro.

Precis innan begravningsceremonin, då vi skulle gå in i kyrkan så bestämde jag mig, för att försöka tänka positivt.  I samma ögonblick kändes hennes närvaro så makalöst starkt och jag fick in hennes glädje. Jag såg hennes ansikte. Hon var ung och så glad över alla som var där och för de underbara blommorna som var fint utplacerade, bara för hennes skull. Hennes energi sköljde över mig som en stor våg, vilket gjorde mig helt perplex. Där satt jag i kyrkbänken och lyssnade till prästen och på psalmerna som sjöngs som på avstånd och samtidigt kände jag denna enorma kärlek och tacksamhet från henne. Jag kom på mig själv att jag satt med nedböjt huvud, log brett och småskrattade samtidigt som jag skakade lite på huvudet. Jag hade hennes energi kvar hos mig och vi upprätthöll kontakten, så att säga, under hela begravningsakten. Det var som att vi höll varandra i handen. Det hon kände, kände jag och tvärtom.

Tack och lov att jag satt långt bak så att ingen såg mig där jag satt och log. Jag får rycka upp mig, tänkte jag. Så här glad kan man bara inte vara på en begravning, sa jag till mig själv. Det passar sig inte. Om jag inte minns fel så fällde jag några tårar i alla fall, men känslan jag hade var enbart emotionell.

Efter ceremonin var det begravningskaffe och jag var fortfarande omtumlad efter upplevelsen i kyrkan. Skulle jag någonsin kunna berätta detta för någon, tänkte jag. De måste ju tro att jag var tokig.

Det småpratades och minglades och jag hade mina två söner att hålla fokus på. Det gick nog sådär. För det var den gången som den yngsta (3 ½ år) hade lärt sig att knyta knut och fick för sig att han skulle knyta ihop prästens skor under bordet.

Som tur var så både kände och hörde prästen vad gossen höll på med. Han var av den tålmodiga sorten och verkade smått road av avvikelsen i begravningskaffet, då han inte gav detta till känna förrän verket var fullbordat. Jag skämdes lite förstås, men var innerligt tacksam över den vaksamma prästen, för hur skulle de sett ut om han fallit raklång över bord, stolar och lagt sig på golvet?

Denna dag hade gett mig både sorg, glädje och lättnad och en upplevelse av den andra dimensionen, dit vi kommer när vi lämnat våra ”skal”. Ett fint minne som jag bär med mig.

Vila i frid Signe

Astrid Hagelskog Evans
Djurkommunikatör och administratör
Creative Experiences Terry Evans AB

Föregående artikelFörst nu vågar jag ”öppna” upp!
Nästa artikelAvslut
För mig har djuren haft en stor plats i mitt hjärta redan som barn. Jag växte upp med, i mina ögon sett, den vackraste schäfer hannen på planeten. Föga anade jag att han skulle bana väg för den dröm jag hade i livet och som jag idag förverkligar. Mitt yrkesliv har bestått av olika karriärer och variationen har gett mig ett stort spann av erfarenheter. Även om jag inte arbetat med djur professionellt så har de alltid varit en varit en ingrediens i mitt privatliv, och då främst katter. Efter ett 30-tal år av betänketid och tre barn senare, flyttade jag från storstaden till landsbygden och kunde leva ut min längtan att ha höns. Jag köpte då fabrikshöns som skulle gå till slakt och gav dem en fin pensionering. De i sin tur levererade de godaste ägg man kan tänka sig! Idag lever jag och arbetar med min man Terry Evans på kursgården i Fanthyttan. Hemma hos oss huserar höns med Tuppen Bosse och världens mest bortskämda katt (tycker Terry) Woody. Den 2 september 2018 blev jag diplomerad som djurkommunikatör. Det är med stor glädje och respekt jag tar emot deras budskap till oss människor.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn