Jag vet aldrig vad som ska komma fram och hur en djurkommunikation kommer att bli. Varje gång känns som en ny. Djuren är mer eller mindre kommunikativa, precis som vi.

För någon vecka sedan kommunicerade jag med en häst, Wilma. Jag visste ingenting om henne utan hade bara en bild på henne samt namn och ålder. Jag hinner bara titta snabbt på bilden så får jag en rädsla och oro som sitter i magtrakten. Det känns på en djup nivå och jag kan mycket väl tänka mig att den ger konsekvenser på daglig basis. Jag får en rastlöshet med henne och det känns som att hon har svårt att stå still. Hon känns rörig och ”trampig” när man sköter om henne och det beror på oron igen. Jag får jämförelsen med en tiger som är instängd i en bur, som går fram och tillbaka, fram och tillbaka i oändlighet.

Det känns som att Wilma behöver healing och jag hör orden ”backa bandet”. Hon känns väldigt ledsen, känslig och uppgiven, som att någon kört över henne. Det spelar ingen roll vad hon känner, det görs saker som hon inte är med på. Hon är missförstådd och har inte någon röst. Hon litar inte på människor, utan är hjärtligt trött på oss och förmedlar att hon blev viljelös ganska tidigt i livet.

Jag ser framför mig hur hon sparkar i boxen och frågar henne varför. Hon säger att hon gör anspråk med det (hennes uttryck). Det är hennes sätt att visa att hon minsann har något att säga till om. Jag får sen en melodi av Uno Svenningsson som heter ”Jag är jag” där texten lyder: ”jag är jag, det finns ju ingen annan, som kan va’ jag, det är därför att jag finns”… osv. Wilma förmedlar att hon försöker stärka sig själv.

Mentalt sett så känns hon lite komplicerad. Hon utstrålar ”låt mig vara ifred, men håll mig sällskap”. Känslig och öppen och samtidigt stängd och otillgänglig. Hon VILL ta plats, men det är som att hon inte får vara hon. Wilma ÄLSKAR frihet och hon visar mig hur hon springer fort, i hagen. Hon vill ha frihet, men med sällskap

Närbild på Wilma

Jag får en integritet med henne, trots att hon öppnar upp sina innersta känslor för mig. Hon har burit på dessa känslor ett bra tag nu vilket har gjort att hon känner sig ensam.

En piska kommer till mig och det hör till historiken. Det har funnits många människor omkring henne, olika ryttare, men dom finns mer omkring än på henne. Vad Wilma behöver är ett sällskap som lättar upp henne och som får henne på andra tankar, så att hon inte deppar ihop och sjunker ner i sina känslor. Hon behöver börja lita på människor igen. Bli ompysslad på ett varsamt sätt och få healing. I början kan hon bli lite orolig, men det kommer att lugna ner sig.

Jag ber hennes ägare att lyssna på Uno Svenningssons låt i samband med Wilma, för den texten säger en hel del i det här fallet.

Astrid Hagelskog Evans

Respons från Wilmas ägare

Jag letade efter en kompis till min nordsvensk. Så till slut så hittade jag Wilma, 10 år. Att hon var varmblods travare var inget som jag kände var konstigt, utan jag köpte henne för att jag kände att vi behövde varandra. Det var dessutom en bekant till mig som skulle sälja henne. Så jag åkte och tittade på henne och bestämde mig direkt. När hon varit hos mig i cirka en och en halv månad så skadade hon sig. Vilket resulterade i lösa ben bitar och konvalescens i nästan två månader. Vintern över gick i vår. Hennes humör kändes inte så trevligt. Hon bet min nordsvensk och visade ett ojämnt humör. Jag började märka att när jag var låg och gick till stallet, så blev hon på ännu mer dåligt humör.

När jag åkte iväg på min examination av min kurs i andlig healing på kursgården i Fanthyttan fick jag veta att Astrid är diplomerad djurkommunikatör. Jag hade gett healing till Wilma några gånger. Det som kom fram då var: ”Jag orkar inte springa mer!” och ”Jag måste prestera”. Jag kände att det var något mer som hon ville förmedla, men jag själv fick inte fram det. När Astrid och Wilma upprättat sin kommunikation och jag fick ta del av den, så blev jag både lättad och ledsen. Den förra ägaren sa till mig: ”Du måste behandla Wilma korrekt!” Vad som är korrekt hästhållning är väldigt olika. Det jag gör nu är för att kunna komma framåt och låta Wilma bli en egen individ.

Wilma i sin box

Samma dag som Astrid kommunicerat med Wilma, när jag släppt in hästarna på kvällen och Wilma stod på gången för pälsvård, spelade jag låten ”Jag är jag”. Det blev tvärlugnt i stallet. Även Skorpan som brukar ha små hyss för sig stod helt still. Mina tårar rann, men det kändes så rätt lyssna på den alla tre tillsammans. Det jag fick upp från Wilma var: ”Jag försökte att visa vem jag var, men det gick inte. För jag blev tillplattad.” Hon stod till och med och vilade på bakbenen medan jag höll på, och flyttade sig för att jag skulle få plats när jag gav healing kring bakdelen. Hennes mage låter något otrolig nu, vilket är bra när man är häst. Den här varit förhållandevis tyst förut. Så det känns väldigt gött just nu.

För att hitta balansen mellan oss nu använder jag mig av Horsemanship, lägger bort min negativa energi och ger Wilma healing nästan varje dag. Lyssnar in och väntar ut. För nu ska hon få ”blomma ut” till den vackra häst hon i verkligheten är.

Jag ger Astrid 5 av 5 poäng att kunna med sin känslighet plocka upp den som hjälper mig, min medryttare och framför allt Wilma framåt till ett härligt liv.

Petra 

Föregående artikelVad är bevis?
Nästa artikelFörsöka vara som alla andra
För mig har djuren haft en stor plats i mitt hjärta redan som barn. Jag växte upp med, i mina ögon sett, den vackraste schäfer hannen på planeten. Föga anade jag att han skulle bana väg för den dröm jag hade i livet och som jag idag förverkligar. Mitt yrkesliv har bestått av olika karriärer och variationen har gett mig ett stort spann av erfarenheter. Även om jag inte arbetat med djur professionellt så har de alltid varit en varit en ingrediens i mitt privatliv, och då främst katter. Efter ett 30-tal år av betänketid och tre barn senare, flyttade jag från storstaden till landsbygden och kunde leva ut min längtan att ha höns. Jag köpte då fabrikshöns som skulle gå till slakt och gav dem en fin pensionering. De i sin tur levererade de godaste ägg man kan tänka sig! Idag lever jag och arbetar med min man Terry Evans på kursgården i Fanthyttan. Hemma hos oss huserar höns med Tuppen Bosse och världens mest bortskämda katt (tycker Terry) Woody. Den 2 september 2018 blev jag diplomerad som djurkommunikatör. Det är med stor glädje och respekt jag tar emot deras budskap till oss människor.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn