Som djurvän är det väldigt lätt att fästa sig vid djuren. Vad gäller livet, så är höns är lite oförutsägbara. Ena dagen kan alla vara pigga och helt normala och den andra dagen hittar man någon av dom tvärdöd. De är sådana personligheter, så det tar i hjärteroten när någon av dem går bort. Jag vet inte hur många timmar jag suttit bland mina höns och bara studerat dom. Det är lite som att titta på en eld eller ut mot ett vatten, lite rogivande meditativt och tiden bara går. Dom är så vansinnigt hemtrevliga.

Bosse är min första tupp och har därför fått bli något av ett experiment, då tidigare erfarenhet av just tupp är lika med noll. Så om något händer med honom behöver jag fiska lite kunskap på nätet. Det är ju samma princip för honom som med hönsen, lite oförutsägbar. Nu är han fyra år gammal, vilket för mig verkar vara i en fin medelålder.

I våras fick han lite svårigheter att gå normalt då hans sporrar växt sig långa. Jag lyckades klippa dom så att det skulle underlätta, och han verkade faktiskt lite gladare efter klippningen. Sedan några månader tillbaka fick han återigen en lite märklig gång och även om inte sporrarna var lika långa som tidigare så klippte jag ner sporrarna, så mycket jag vågade innan pulpan kikade fram. Han var imponerande stilla och duktig i makens famn.

Jag har lärt mig att ska man få tag i honom eller någon av hans fruar så måste det ske i nästan mörker, annars springer de för livet. Jag har verkligen gillat denna tupp sedan den dagen jag tog hem honom, då han var 9 månader och den känslan har bara förstärkts. Han har aldrig varit aggressiv utan varit mer åt ”nej men inte ska väl jag…” hållet och gärna flyttar på sig så att han inte är i vägen. I den vilda djurvärlden hade han nog inte klarat sig med denna milda mentalitet, men hos pullorna och i vår familj fungerar det gott.

”Så nu är det upp till Bosse helt enkelt. Är han bara vinterdeppig, eller sjuk så kommer det att ge sig till känna inom en viss framtid.

Tuppar ruggar ju dom också. Dom tappar stjärtarna och ibland lite mer än så. Det är precis vad Bosse gjorde tidigt i höstas. En efter en rök de långa fantastiska fjädrarna så han blev lite rumphuggen. Jag vet inte hur mycket stolthet och identitet som sitter i de där stjärtfjädrarna men han verkade både stressad och deppig efter fällningen. Han höll ständigt på att noppa sig i baken och verkade mäkta irriterad. Om inte annat så blev bakpartiet ännu mer irriterat och lite lätt blödande av hans pickande.  Sedan upptäckte jag att det var inte bara han var intresserad av baken utan även damerna, då hans blod verkade attrahera ganska starkt. Jag sprayade Bosses bak med blåspray (sårspray) i många dagar och hoppades på det bästa.

Tidigare har han alltid legat högt upp på en pinne tillsammans med de andra och sovit men på senare tid har han istället föredragit golvet. Det i sig är inget bra tecken heller. Nu har jag slutat med sprayen och tycker nog att de nya fjädrarna börjar komma fram lite.

Han går glatt ut varje dag och luftar sig, i sällskap med fruarna, om det inte är snö förstås, för det kan man tydligen absolut inte gå på. Om än med längre mellanrum, så har jag hört hans höga kuckeliku inne i hönshuset, vilket känns positivt. Vad jag kan se så äter han, men kunde definitivt få i sig lite mer, då han ligger år det smala hållet numera.

Med fåglar så finns det inte så mycket gråzon, utan det är från levande och pigg till symptom och död. De har oftast inte något högre värde, mer än kanske för sin ägare, utan är det lite krassligt ja då är det döden och knappast någon behandling som gäller.

Så nu är det upp till Bosse helt enkelt. Är han bara vinterdeppig, eller sjuk så kommer det att ge sig till känna inom en viss framtid. Jag hoppas förstås att han kommer ur sitt tillstånd och blir den kritvita stolta vackra, snälla tupp med sina långa stjärtfjädrar som han alltid har varit. Vårsolen kanske gör susen, vem vet.

Astrid Hagelskog Evans
Djurkommunikatör och administratör
Creative Experiences Terry Evans AB

Föregående artikelÄnglar, finns de?
Nästa artikelKänslor och förändring
För mig har djuren haft en stor plats i mitt hjärta redan som barn. Jag växte upp med, i mina ögon sett, den vackraste schäfer hannen på planeten. Föga anade jag att han skulle bana väg för den dröm jag hade i livet och som jag idag förverkligar. Mitt yrkesliv har bestått av olika karriärer och variationen har gett mig ett stort spann av erfarenheter. Även om jag inte arbetat med djur professionellt så har de alltid varit en varit en ingrediens i mitt privatliv, och då främst katter. Efter ett 30-tal år av betänketid och tre barn senare, flyttade jag från storstaden till landsbygden och kunde leva ut min längtan att ha höns. Jag köpte då fabrikshöns som skulle gå till slakt och gav dem en fin pensionering. De i sin tur levererade de godaste ägg man kan tänka sig! Idag lever jag och arbetar med min man Terry Evans på kursgården i Fanthyttan. Hemma hos oss huserar höns med Tuppen Bosse och världens mest bortskämda katt (tycker Terry) Woody. Den 2 september 2018 blev jag diplomerad som djurkommunikatör. Det är med stor glädje och respekt jag tar emot deras budskap till oss människor.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn