Greta ville också vara med på bild. Hon vill ha en egen artikel.

Så snart en höna inte mår bra så syns det på olika sätt. Kammen kan ha en annan färg, vingarna hänger lite eller också står de bara för sig själva. Det är i alla fall svårt att ta miste när de inte mår bra, det syns på hela individen.

Så en dag upptäcker jag att ”Bettan”, verkar lite hängig. Hon kommer ursprungligen från en äggfabrik och hade inte en enda stjärtfjäder på sin gump när jag hämtade henne.

Jag delade mitt bekymmer med Terry som gav henne healing, efter att ha burit in henne för en liten check. Jag hade ett extra öga på henne i hönshuset och såg till att hon åt och drack ordentligt följande dagar. Hon verkade inte bli sämre i alla fall. Men så en natt letade sig temperaturen ner till minus 14 grader och just denna natt åkte dörren upp till hönshuset, på grund av köldknäppen.

På morgonen hittar jag så ”Bettan” ståendes på golvet, stelfrusen. De andra var utan tvekan också kalla men verkade inte så påverkade.

”Hur skulle vi göra? Ge henne en chans eller göra processen kort?”

Nu var det bråttom och tid att ta beslut. Med Bettan innanför tröjan rusade jag hem och in i värmen. Möter Terry i köket som genast ber att få hålla henne och skickar sin healingfrekvens till hennes frusna kropp. Hur skulle vi göra? Ge henne en chans eller göra processen kort?

Det blev det förstnämnda och hon fick spendera dagen och natten i ett av våra vardagsrum i en korg med mat och vatten till hands. Jag trodde inte att hon skulle överleva ens de närmaste timmarna faktiskt.

Hon kämpade på följande dagar och jag satt med henne i famnen lite då och då och kliade henne på huvudet och masserade henne, lite lagom, på kroppen. Jag matade henne med allt gott man kunde tänka sig och såg till att hon fick i sig vätska. Hon var bara skinn och ben och kunde knappt gå. Dagarna gick och jag var lika förvånad varje dag som hon fortfarande var vid liv.

Vår katt Woody visste inte vad han skulle tro när det kacklades lite svagt i en kartong där det aldrig hade kacklats tidigare. Men av ren nyfikenhet låg en bit bort från kartongen under ett bord och spanade.

Efter 12 dagars kurerande började Bettan gå fritt lite grand i rummet och med detta också lägga ut sina visitkort vart hon stod och gick. Köket blev sedan en favoritplats att hålla till i, gärna under bordet. Terry var lagom road.

”Jag gav inte upp…”

Efter 14 dagar tog jag henne till de andra som strosade fritt ute. Det slutade i ett snabbt slagsmål och det var faktiskt Bettan som började. De krävdes inte mycket för att fälla henne och hon var oförmögen att komma upp på fötter igen, väl golvad, så att säga. Jag gav inte upp utan ägnade en helg till att vänja både henne och de andra vid varandra. Jag tog in henne i omgångar till de andra och till sist spärrade vi av ett område av nät i hönshuset, så att hon kunde vara i säkerhet och samtidigt lära känna sina kompisar igen.

Bettan hemma i köket

Det gick ytterligare 14 dagar och ”Bettan” blev lite bättre och stabilare för var dag som gick och kunde integrera med de övriga.

Hon blev tillslut helt återställd och fluffade till sig i fjäderdräkten, förutom att hon bara har några spröt till stjärtfjädrar. Hon verkar inte vara särskilt bekymrad över det utan verkar njuta av livet, sådär som bara en höna kan göra.

Bettan fin inför påsk

Astrid Hagelskog Evans
Djurkommunikatör och administratör
Creative Experiences Terry Evans AB

Föregående artikelNär det är rätt, är det lätt
Nästa artikelVår livsväg
För mig har djuren haft en stor plats i mitt hjärta redan som barn. Jag växte upp med, i mina ögon sett, den vackraste schäfer hannen på planeten. Föga anade jag att han skulle bana väg för den dröm jag hade i livet och som jag idag förverkligar. Mitt yrkesliv har bestått av olika karriärer och variationen har gett mig ett stort spann av erfarenheter. Även om jag inte arbetat med djur professionellt så har de alltid varit en varit en ingrediens i mitt privatliv, och då främst katter. Efter ett 30-tal år av betänketid och tre barn senare, flyttade jag från storstaden till landsbygden och kunde leva ut min längtan att ha höns. Jag köpte då fabrikshöns som skulle gå till slakt och gav dem en fin pensionering. De i sin tur levererade de godaste ägg man kan tänka sig! Idag lever jag och arbetar med min man Terry Evans på kursgården i Fanthyttan. Hemma hos oss huserar höns med Tuppen Bosse och världens mest bortskämda katt (tycker Terry) Woody. Den 2 september 2018 blev jag diplomerad som djurkommunikatör. Det är med stor glädje och respekt jag tar emot deras budskap till oss människor.

3 KOMMENTARER

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn