Att hålla något hemligt för maken, som är ett medium, är ungefär lika lätt som att försöka lura en spårhund. Terry berättade att han en julafton för länge sedan klurade ut alla julklappar han skulle få. Han fick 100 procent rätt men priset blev minus överraskning, så det var inte så genomtänkt.

Idag var det Terrys födelsedag och jag har gjort allt för att INTE tänka på vad han ska få av mig, så att han kan ”plocka upp” informationen, om än omedvetet.

Igår kväll jobbade han och var hemifrån ett par timmar. Det var utmärkt då, jag skulle passa på att baka en tårta till jobbet, utan hans vetskap. Allt gick väl, det var skjuts in i ugnen med välvispad tårtsmet, 175 grader i 45 min. ”Pling!”, så hade tiden gått och jag gick glatt till köket för att ta ut kakan. Redan halvvägs till köket sjönk min förväntan, då mina flimmerhår från näsan rapporterade om en bränd doft, till hjärnan. ”Nej, nej, nej fel doft!” hann jag tänka innan ögonen nått ugnsluckan. Jodå, det såg ut som väldigt mörk choklad-tårtbotten, och kanterna var spröda som skorpor. Jag lämnade kakan ifred och lät den svalna på bänken. Funderade på om den överhuvudtaget gick att rädda. Om jag bara tog bort den brända ytan så kanske det var bättre inunder…. Jag skred till verket med en osthyvel, delade den sen på mitten, la i fyllning emellan och fuktade kanterna med pressad apelsinjuice. Sen fick den ”ligga till sig” i kylen.

”Det är mycket som kan dölja sig under ett gräddtäcke…

På morgonen bar jag över mitt sorgliga objekt till Sofia i köket. Vi stod som två kirurger, med ett ”svårt fall” för att överlägga om eventuell behandling, eller om det rentav var dödsdömt. Sofia kände sig ändå positiv, fick ett jäklar-anamma-det-här-löser-vi-anfall och tog itu med uppgiften direkt.

Resultatet blev fenomenalt och födelsedagsbarnet, ja, alla andra också, var imponerade av resultatet. Den såg ut som en konditor-tårta. Det är mycket som kan dölja sig under ett gräddtäcke…

På kvällen var det dags att ge min födelsedagsgåva till maken och när han öppnat paketet blev han så glad att han blev tyst (vilket är ytterst sällsynt). Jag hade lyckats köpa något som han verkligen ville ha och som jag lyckats hålla hemligt i flera veckor. Full pott! Då är livet gott!

Astrid Hagelskog Evans
Djurkommunikatör och administratör
Creative Experiences Terry Evans AB

Föregående artikelÄr du en superhjälte?
Nästa artikelYnglingen på Hults, Del 2
Astrid Hagelskog
För mig har djuren haft en stor plats i mitt hjärta redan som barn. Jag växte upp med, i mina ögon sett, den vackraste schäfer hannen på planeten. Föga anade jag att han skulle bana väg för den dröm jag hade i livet och som jag idag förverkligar. Mitt yrkesliv har bestått av olika karriärer och variationen har gett mig ett stort spann av erfarenheter. Även om jag inte arbetat med djur professionellt så har de alltid varit en varit en ingrediens i mitt privatliv, och då främst katter. Efter ett 30-tal år av betänketid och tre barn senare, flyttade jag från storstaden till landsbygden och kunde leva ut min längtan att ha höns. Jag köpte då fabrikshöns som skulle gå till slakt och gav dem en fin pensionering. De i sin tur levererade de godaste ägg man kan tänka sig! Idag lever jag och arbetar med min man Terry Evans på kursgården i Fanthyttan. Hemma hos oss huserar höns med Tuppen Bosse och världens mest bortskämda katt (tycker Terry) Woody. Den 2 september 2018 blev jag diplomerad som djurkommunikatör. Det är med stor glädje och respekt jag tar emot deras budskap till oss människor.

Relaterande ArtiklarMer från skribenten

4 KOMMENTARER

  1. Tack. Fenomenalt skrivet och som vanligt sitter jag och skrattar för mig själv, samtidigt som jag blir sugen på tårta… Hmm. Undrar vad som var i paketet…😊🎈

    • Hej Carina!
      Tack för din respons. jag kan avslöja att han fick en biljett till en konsert med sin favoritsångerska., med hotell och så. Den helgen hägrar som en oas i framtiden. hahaha!

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn