Kan vara nog så svårt att hantera. Inför något vi ska göra eller uppleva kan vi tänka: ”Nej, jag ska inte ha några förväntningar, utan ha ett öppet sinne” eller ”Jag har INGA förväntningar alls, utan får se vad som komma skall”, lite lättsinnigt sådär. Men hur lätt är det egentligen? Någonstans, omedvetet, långt därinne irrar en förväntning omkring i alla fall, och så blir man positivt eller negativt påverkad eller kanske bara förvånad. Det är nästan ett sätt att säga att ”Nu släpper jag kontrollen” och den vill man ju hålla fast vid. Vi har förväntningar eller förväntas göra något praktiskt taget hela tiden.

Maken skulle vara borta över en helg, så det var bara katten och jag och hönsen och Bosse-tupp förstås också. Vad skulle jag hitta på då tro, med all denna tid för mig själv?

Det började redan på lördag morgon. Jag skulle slänga något i komposthinken, som stod på bänken. Det där att den stod på bänken hade irriterat mig ett tag, för hur snabb jag än var att slänga något i den, för att få på locket igen, så spred sig en liten odör av unken förruttnelse i hela köket, som hängde sig kvar där alltför länge.

Vi hade ju faktiskt en bra behållare med lock under diskbänken, men som var fylld med annat ”bra att ha tillhands-grejer”. Den skulle ju fungera alldeles utmärkt som kompostbehållare, om man gjorde en liten ”make over” på den. Jag hade bestämt mig och kände hur inspirationen började spridas sig i kroppen.

Sakerna under diskbänken behövde få ett nytt hem, vilket i sin tur ledde mig till nästa ställe som behövde rensas ur och städas ur på nödiga och onödiga saker. Vårt skafferi/förråd var i ett stort behov av ordning och reda och ett mastodontjobb att ta tag i. Det skulle bli gjort och ärmar kavlades upp. Ett tag såg köket ut som en krigszon.

”Ta-da – ögonblicket” kom och jag tittade stolt på mina resultat
i skåp och på hyllor.

Det tog timmar, timmar, men till slut var jag klar. ”Ta-da – ögonblicket” kom och jag tittade stolt på mina resultat i skåp och på hyllor. Maken älskar ordning och reda, så när det är nystädat hemma mår han prima. Jag somnade med ett leende på läpparna den natten. Dagen efter var det hönshuset som skulle städas och skuras, och lite matt kände jag mig allt, efter gårdagens röjningar.

Det var lite kyligt ute och hönsen var inte så jättepigga på att vara ute. De hängde sig kvar trots att jag bökade runt med trasor och hink. Jag satte på lite lugn musik av Hans Gustavsson. De verkade uppskatta de ljuva tonerna, de stod, satt och låg lite utspritt i hönshuset. Efter några timmar var det fint och rent överallt och jag inväntade makens ankomst, med middagen redo.

Jag visste inte om jag skulle kunna hålla mig eller vråla högt ”KOLLA I SKAFFERIET!!!”, så snart han kommit innanför dörren. Jag fick bita mig i läppen, men så skulle han slänga något och öppnade skafferidörren. Jag förväntade mig ett stort ”WOW!”, men istället kom:
– Oj, var är alla saker?
Lite lamt sådär. Han var trött efter arbete och bilkörning.
– Är det inte fint? kvittrade jag.
– Ja, jo jättefint, men var har du gjort av alla saker?
Mina förväntningar som hade byggts upp och hans reaktion var inte riktigt i synk.

”Ju mer jag, idag, tänker på ordet förväntningar desto mer förstår jag hur kraftfullt det är och att det följer oss precis hela tiden.

Jag hade en ganska rar förväntan som barn när jag skulle flyga för första gången. Jag tror att jag var 6–7 år. Det enda jag visste om flygplan, var det lilla som jag sett på vår svartvita tv. Det jag skymtat var att folk som klev ut från plan, vinkade, från trappan, till en massa människor nere på marken, som välkomnade dom till det nya landet. För det var ju en sådan fantastisk sak att flyga i en riktig flygmaskin, tänkte jag.

När vi så landat och skulle gå av planet var jag beredd på vinkandet till delegationen på marken. När det var tomt och öde tänkte jag att det måste ha blivit något fel här.
– Var är alla människor? frågade jag mamma och drog i hennes kappa.
– Vilka människor?
– Ja, dom som vi ska vinka till.
Jag blev djupt besviken när förklaringen kom att det bara var kända människor som fick ett speciellt mottagande. Det var inte så fantastiskt att flyga tydligen.

Ju mer jag, idag, tänker på ordet förväntningar desto mer förstår jag hur kraftfullt det är och att det följer oss precis hela tiden. Andras förväntningar på oss och våra egna på andra och på oss själva. Mer eller mindre ovetandes, styr det våra liv. För egen del ska jag nog ta mig en rejäl titt på balansen däremellan. Jag kanske har alldeles för höga förväntningar på mina medmänniskor till exempel.

Avslutningsvis kan jag säga att maken, har uttryckt vilket fantastiskt jobb jag gjort med skåpen/hyllorna, flertalet gånger. Jag vet inte om han hört min röst inne i vårt jätte-skafferi när jag för mig själv sagt: ”Guuud vad fiiiiint det är härinne nu!!”

Man får inte roligare än man gör sig, den saken är säker.

Astrid Hagelskog Evans
Djurkommunikatör och administratör
Creative Experiences Terry Evans AB

 

Föregående artikelYnglingen på Hults, Del 3
Nästa artikelMitt spirituella hem
För mig har djuren haft en stor plats i mitt hjärta redan som barn. Jag växte upp med, i mina ögon sett, den vackraste schäfer hannen på planeten. Föga anade jag att han skulle bana väg för den dröm jag hade i livet och som jag idag förverkligar. Mitt yrkesliv har bestått av olika karriärer och variationen har gett mig ett stort spann av erfarenheter. Även om jag inte arbetat med djur professionellt så har de alltid varit en varit en ingrediens i mitt privatliv, och då främst katter. Efter ett 30-tal år av betänketid och tre barn senare, flyttade jag från storstaden till landsbygden och kunde leva ut min längtan att ha höns. Jag köpte då fabrikshöns som skulle gå till slakt och gav dem en fin pensionering. De i sin tur levererade de godaste ägg man kan tänka sig! Idag lever jag och arbetar med min man Terry Evans på kursgården i Fanthyttan. Hemma hos oss huserar höns med Tuppen Bosse och världens mest bortskämda katt (tycker Terry) Woody. Den 2 september 2018 blev jag diplomerad som djurkommunikatör. Det är med stor glädje och respekt jag tar emot deras budskap till oss människor.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn