Jag minns inte dagen jag åt glass för första gången, men den måste ha gjort ett fantastiskt intryck, då jag tyckte att det var det absolut godaste som fanns att äta – resten av min uppväxt. När jag fick frågan vad jag önskade mig i födelsedagspresent eller i julklapp, så gav jag alltid samma svar ”mjukglassmaskin”. Det var kanske tur att jag som barn inte hade så mycket pengar att röra mig med samt att min önskan inte gick i uppfyllelse, för det hade inte blivit så hälsosamt i längden.

Jag var nog nästan besatt av glass.

Ett exempel på detta var när jag var på ett barnkollo en sommar och där vi ibland fick glass till efterrätt. Våra ledare hade sagt, lite lättsinnigt, att vi fick äta hur mycket glass vi ville. Resultatet blev alltid detsamma. Alla barn hade ätit klart och var ute och lekte och stojade medan jag satt ensam kvar i en för övrigt tom matsal, bortsett från någon personal.

Jag måste ha fått i mig en hel del, för jag satt tillslut och huttrade och läpparna började skifta färg, trots sommarvärmen och solsken. Detta hade föga effekt, då jag efterfrågade mer glass och mitt ess-kort var att de sagt vi skulle få äta så mycket vi ville. Några portioner senare och en undran från personalen om jag inte fått nog och ville gå ut och leka med de andra barnen, frammanade detta ess- kort. Men det fungerade bara så många gånger, för även om jag kunnat fortsätta mitt maratonätande, så hade personalen fått nog. Jag föstes till slut, milt men bestämt, ut till de andra barnen, medan jag mumlade besviket om att ”de faktiskt sagt att vi skulle få äta så mycket vi ville, så då gällde inte det fastän de sagt så…?”

Glass var livet! Det var det som jag väntade på. När skulle jag få glass nästa gång? Jag såg GB-glassgubben överallt på stan. Bara jag såg den där färgkombinationen för GB glass så mindes smaklökarna den goda smaken, ”Mmmm… gott.”

Såg jag någon vuxen som åt glass, så tyckte jag att det var orättvist, för de vuxna hade oändligt med pengar och kunde köpa hur mycket glass som helst. Men vi stackars barn fick minsann vänta och vänta till nästa gång, och den gången visste man inte när den skulle bli av.

Jag växte upp mitt i Stockholm i början på 60-talet och på den tiden så var vi barn ganska fria. Vi var ute och föräldrarna hade egentligen ingen aning om var vi var någonstans och vilka vi var med. Det var så då helt enkelt.

”Vi barn, blev plötsligt inkallade och ihopsamlade av arrangörerna, som nästan i panik sa: ”ÄT GLASSEN UNGAR”!

Jag var nog 8–9 år när jag och min storebror var nere på stan och skulle handla julklappar. Vi hade fått en peng av mamma och det skulle räcka till släkten. Vi brukade leta klappar på varuhuset PUB som bestod av två byggnader, placerade mitt emot varandra. För att slippa gå ut och gå emellan varuhusen kunde man gå under jord, där det bland annat fanns ett café. På detta café såldes det även mjukglass. Visst kunde vi unna oss varsin glass mitt i handlandet tyckte vi. Det var rejäla strutar man fick och jag var förstås i himmelriket. Vi spenderade en hel dag på varuhuset och letade passande presenter till släktingarna, räknade pengarna och var noga med priserna inte var för höga för det skulle ju räcka till alla. Vi fick gå en del mellan varuhusen och där fanns ju mjukglassen igen. Det blev en del glassar under dagen och jag var väl mer benägen att gå emellan husen, än brorsan som var rätt måttlig med sitt glassätande.

Jag minns även en 50-årsfest som vi var på när jag var i 10-årsåldern. Det var en stor fest med många gäster. Man hade hyrt ett hus med stor lokal och litet kök. Det var långbord, fint dukat, blommor till förbannelse, förrätt, varmrätt, efterrätt och sedan var det groggar och lite dans på det. Årstiden var tidig vinter, så det var inte så jättekallt.

Efterrätten bestod av en glasstårta och beräkningarna för vad som skulle gå åt under kvällen var inte i balans med gästernas aptit. Vi barn, blev plötsligt inkallade och ihopsamlade av arrangörerna, som nästan i panik sa: ”ÄT GLASSEN UNGAR”! Det fanns så mycket glasstårta kvar och ingen frys på stället, så allt skulle smälta bort. Vissa barn tog bara lite, för det var Cassataglass som innehöll bitar av olika slag, så de gav upp ganska snart. Jag rensade friskt bort bitarna och åt resten. Som vanligt var jag ensam kvar i köket och kände mig mycket positiv, att jag faktiskt gjorde nytta med att äta så mycket glass jag kunde. Jag vågar inte tänka på hur mycket jag faktiskt avverkade den kvällen, men för första gången nådde jag min botten. Det fanns faktiskt en gräns för vad jag klarade av. Jag hade samma symptom som tidigare, genomfrusen, blåaktiga läppar men med tillägget något lätt illamående. När en vuxen kom in i köket och ändå sa till mig ”Men ät mer, ät mer, det finns massor kvar!!!”, så blev jag nästan arg. Jag hade verkligen gjort mitt allra, allra bästa, så att de kunde kräva mer av mig kändes som en ren förolämpning.

Mitt glassintresse hade faktiskt nått sin kulmen och normaliserades sakta men säkert, ju äldre jag blev. Visst var det gott med glass och helst skulle gärna en viss mängd inmundigas varje dag, om det var möjligt, men suget hade lugnat ner sig en aning. I tonåren blev det andra intressen som tog vid och mitt och förhållande till glass blev inte lika passionerat som tidigare.

Nu när jag närmar mig 60 kan jag blicka tillbaka med ett leende. Jag ser den pinnsmala tösen med GB glass som största idol och som längtar till sin nästa glass. Jag kan fortfarande förnimma den känslan av hur gott jag tyckte att det var.

Hur mycket kostar en mjukglassmaskin egentligen?

Astrid Hagelskog Evans
Djurkommunikatör och administratör
Creative Experiences Terry Evans AB

Föregående artikelAtt leva i sanning
Nästa artikelJag uppgraderar mitt sinne
För mig har djuren haft en stor plats i mitt hjärta redan som barn. Jag växte upp med, i mina ögon sett, den vackraste schäfer hannen på planeten. Föga anade jag att han skulle bana väg för den dröm jag hade i livet och som jag idag förverkligar. Mitt yrkesliv har bestått av olika karriärer och variationen har gett mig ett stort spann av erfarenheter. Även om jag inte arbetat med djur professionellt så har de alltid varit en varit en ingrediens i mitt privatliv, och då främst katter. Efter ett 30-tal år av betänketid och tre barn senare, flyttade jag från storstaden till landsbygden och kunde leva ut min längtan att ha höns. Jag köpte då fabrikshöns som skulle gå till slakt och gav dem en fin pensionering. De i sin tur levererade de godaste ägg man kan tänka sig! Idag lever jag och arbetar med min man Terry Evans på kursgården i Fanthyttan. Hemma hos oss huserar höns med Tuppen Bosse och världens mest bortskämda katt (tycker Terry) Woody. Den 2 september 2018 blev jag diplomerad som djurkommunikatör. Det är med stor glädje och respekt jag tar emot deras budskap till oss människor.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn