I september månad börjar ju faktiskt hösten visa sina tecken med färgtonerna ute, ljuset och temperaturen. Hur jag än tänker att det bara är tillfälligt så går det obönhörligen åt ett håll, kallare och mörkare.

Ett önskemål som jag fick från en hund, som jag kommunicerade med, var av det lite ovanligare slaget. Hans ville att det alltid skulle vara samma väder ute. Han tyckte inte om att det kunde vara hur som helst med den saken när ytterdörren öppnades. Nu när jag smakar på den tanken hade ju en lite längre sommar inte skadat.

Vi har två stycken ruvare som troget ligger på ägg i hönshuset, oberoende av väder eller vind ute. Deras näste består av en gammal kattlåda med tak. De andra hönsen brukar pressa sig in i lådan när det är dags och dumpar sina ägg hos ”mammorna” för att sedan dra ut i den sköna naturen igen. Varje kväll måste jag in i lådan med näven och hämta ut dagens skörd, men lämnar alltid fejk-ägget kvar. Jag blir förstås alltid attackerad och det har jag full förståelse för men jag vet ju sedan tidigare att chansen av att Bosse-tupp skulle bli pappa är lika stor som chansen att vinna på Lotto, så därför lämnas inga ägg kvar under pullorna.

”Maken och jag smög i alla fall in i hönshuset en kväll hos de snusande fjäderfäna på grenarna.

De är av rasen Kindahöns och är lite mindre i storlek jämfört med de andra. Jag har inte vunnit deras förtroende, utan är fortfarande den där hemska typen som gräver under magarna på dom, JÄMT. Så snart jag kommer in i hönshuset så skriker den ena i högan sky och blåser upp sig för att bli oövervinnerlig. Hon är så söt så att man nästan ramlar omkull.

Bosse är under ombyggnad nu, inför väderomställning kanske. Han har inte mer än tre stycken stjärtfjädrar kvar att stoltsera med, så förhoppningsvis är han i ny skrud innan höstvindarna tagit fart ordentligt. Jag blev ju inte mer populär hos honom heller då vi i våras såg att han sporrar var alldeles för långa för hans bekvämlighet och var tvungna att klippa dom.  Det är ju inte lätt att fånga in den där gossen, vet jag sedan tidigare. Maken och jag smög i alla fall in i hönshuset en kväll hos de snusande fjäderfäna på grenarna. Jag tog mig in bakom intet ont anande Bosse, slängde en handduk över ryggen på honom samtidigt som jag kramade om hans kropp. Sen blev det en liten kamp om vem som var starkast, och jädrar i min låda vad det finns både muskler och vilja i en vit tupp! Maken fick sedan överta ”handdukspaketet” när lugnet slutligen lagt sig och jag kunde ta itu med klippningen. Han var så duktig Bosse, ja vi var nog duktiga alla tre, då det var en första gång för oss alla, av detta slag. Klosaxen jag hade var inte av det bästa slaget, men det var däremot sporrarna som var både stenhårda och tjocka, så vi fick faktiskt upprepa proceduren några kvällar senare, med nytt verktyg, och jag tyckte nog att det gick lättare med allt den andra gången, så Bosse kanske förstod att vi ändå hjälpte honom.

Astrid Hagelskog Evans
Djurkommunikatör och administratör
Creative Experiences Terry Evans AB

Föregående artikelVåra bästa vänner
Nästa artikelMina tankar efter mötet med Terry Evans
För mig har djuren haft en stor plats i mitt hjärta redan som barn. Jag växte upp med, i mina ögon sett, den vackraste schäfer hannen på planeten. Föga anade jag att han skulle bana väg för den dröm jag hade i livet och som jag idag förverkligar. Mitt yrkesliv har bestått av olika karriärer och variationen har gett mig ett stort spann av erfarenheter. Även om jag inte arbetat med djur professionellt så har de alltid varit en varit en ingrediens i mitt privatliv, och då främst katter. Efter ett 30-tal år av betänketid och tre barn senare, flyttade jag från storstaden till landsbygden och kunde leva ut min längtan att ha höns. Jag köpte då fabrikshöns som skulle gå till slakt och gav dem en fin pensionering. De i sin tur levererade de godaste ägg man kan tänka sig! Idag lever jag och arbetar med min man Terry Evans på kursgården i Fanthyttan. Hemma hos oss huserar höns med Tuppen Bosse och världens mest bortskämda katt (tycker Terry) Woody. Den 2 september 2018 blev jag diplomerad som djurkommunikatör. Det är med stor glädje och respekt jag tar emot deras budskap till oss människor.

2 KOMMENTARER

  1. Tack Astrid!
    Vad glad jag blir att du skrivit igen. Väljer det direkt! För mig känns det att det är en målande berättelse och jag skrattar / fnissar för mig själv här där jag sitter. Undrar vad hönorna tänker när du kommer och plockar äggen och Bosse, vilket jobb att klippa sporrarna på . Tror ändå det kändes skönt efteråt för honom (visste förresten inte att man kunde klippa dem). Vad gott med egna ägg också, den gulan är oslagbar när man bakar och lagar mat.
    Minns hur det var när jag hade hönor och jag gick in och plockade ägg, bytte vatten, rensade osv. Minns den varma blandade doften av spån, fjädrar och lort. På vintern hängde jag upp brännässlor, långa som de var i ett snöre som de kunde gå och picka på. Lite extra näringstillskott och sysselsättning.
    Det är en fantastisk förmåga du har som kan kommunicera med djur. Önskar att jag kunde förmedla till min hund att han inte behöver vara orolig, nu då vi haft och har många veterinärbesök .
    Kanske kan du skriva om det någon gång, hur man hjälper sitt djur när det är oroligt när man går till veterinären t ex? Bara som förslag.

    Återigen tack.
    Vänliga hälsningar

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn