Precis som i James Bond filmen, där det råder good guys mot bad guys, då skummisarna dyker upp från ingenstans och vill förgöra den goda James Bond och hans gäng på alla möjliga sätt, råder liknande omständigheter för våra kära höns.

Jag hade bestämt mig tidigt i höstas för att rädda en bunt fabrikshöns som skulle gå till slakt efter att ha intensiv-värpt i ca 40 veckor i massproduktion. De ska få en härlig pension tänkte jag, träffa Bosse-tupp och få upptäcka den stora världen utanför fabriksväggarna. Maken frågade hur många jag skulle köpa och jag mumlade något om ett 10 tal. Det är lite känsligt det där med antalet. Vi ska ju helst inte svämma över med djur.

När jag så hade den dåvarande hönsägaren i luren ökade plötsligt antalet höns då jag hörde mig själv säga: ”Jag tar gärna 18 stycken!”

Vi kom överens om en tid och dag då hämtningen skulle ske och jag kände hur en lyckokänsla spred sig i bröstet över att det blivit bestämt. Det var lite som att gå i väntans tider, dagarna innan.

När den väl var inne drabbades vi av en sagolik storm som fick stora träd att knäckas, men detta avskräckte mig föga för att köra de fyra milen till mina blivande nya vänner. 18 stycken höns stuvades in i bilen i gamla kattburar och kartonger och en timme senare packades de upp i deras nya hem. Våra ordinarie höns (sju stycken) visste inte vilket ben de skulle stå på när en efter en tog plats i rummet på pinnar och på golv.

”Hur många höns har vi nu?” frågade maken mig. Det var ju en del kartonger och burar som låg spridda kring hönshuset. Det såg mer ut än 10 stycken i alla fall. ”Ja, det blir 26 med Bosse”, svarade jag. ”Men två höns vill en kollega ha så då blir det bara 24”. Ja, det blev fler, men finns det hjärterum så finns det stjärterum.

Dagarna gick och efter 14 dagar hade alla anpassat sig hyfsat faktiskt. De blev en viss ordning och ett sorts lugn i hönshuset.

De nya damerna visste inte till sig av lycka över alla nya ljud, dofter och bilder som uppenbarade sig i deras nya värld. De sprätte i grus och jord för glatta livet. De sprang de fortaste de kunde och flaxade febrilt med vingarna och kunde ibland lyfta från marken. De kunde ligga alldeles stilla mot en husvägg i solen och bara blunda. Det var ett rent nöje att studera dom.

Nyheten måste ha spridit sig i trakten till diverse rovdjur, då vi en dag fick påhälsning av en duvhök som hade ihjäl en höna i utegården. Jag hade lämnat dörren öppen så att de skulle kunna gå ut och in, visserligen med vetskapen att det fanns en viss risk med det, men förhoppningen var att det ändå skulle gå bra.  Duvhöken var i panik, då den inte kunde hitta ut igen, men vi lyckades till slut fånga den och släppa ut den igen. Det var med blandade känslor vi tog rätt på det som var kvar av hönan. Rovdjuren behöver ju mat dom också, så är det ju.

Efter ytterligare en tid då hönsen var ute i det fria upptäckte vi att en av dom satt uppe i ett mindre träd och en annan låg och tryckte i högt gräs. Bosse och ett antal damer stod en bra bit bort vid häcken vid vägkanten ungefär som att de tänkte lifta. En höna låg död i en buske tillsynes helt intakt och ett resterande antal var (levande och oskadade) inne i hönshuset. Jag räknade in dom och upptäckte att sju stycken saknades helt och hållet. Det var som att de hade uppslukats av jorden utan att lämna minsta spår, hur vi än letade.

Det var en hemsk känsla. Nu fick det vara bra med ond bråd död. Vi bestämde att de bara fick vara på sin nätade inhägnade utegård, om vi inte själva var ute och hade uppsikt över dom.

Några dagar senare kommer jag in i hönshuset på kvällskvisten för att städa och upptäcker ändå att hälften av de resterande damerna var putsväck.

Det visade sig, efter ett detektivarbete, att vi hade ett mårddjur som huserat under hönshuset och som börjat lagra mat inför vintern. Den hade fri access till ”maten” då dess utgång var innanför inhägnaden. Jag kunde tänka mig paniken när den tog en efter en och drog in under huset.

Vi har lyckats hålla busarna borta ett bra tag nu och har i nuläget 10 stycken väl bevakade höns kvar varav två är av de ursprungliga och så Bosse. De äter, sprätter, lägger många ägg och verkar ganska obekymrade över tillvaron. De lever i nuet, helt enkelt. ”Bosse-Bond” har några blondiner och brunetter kvar i alla fall.

Jag får mig ändå en tankeställare såhär efteråt. Var det värt de där veckorna i frihet? Under en kommunikation med en hund jag hade, som haft ett besvärligt liv så fick jag ordet ”omständigheter” av honom, istället för en värdering.  Jag tror bestämt att det får bli svaret på frågan.

Föregående artikelDom spelar i sig själva – Tillsammans
Nästa artikelObefintlig självkänsla
För mig har djuren haft en stor plats i mitt hjärta redan som barn. Jag växte upp med, i mina ögon sett, den vackraste schäfer hannen på planeten. Föga anade jag att han skulle bana väg för den dröm jag hade i livet och som jag idag förverkligar. Mitt yrkesliv har bestått av olika karriärer och variationen har gett mig ett stort spann av erfarenheter. Även om jag inte arbetat med djur professionellt så har de alltid varit en varit en ingrediens i mitt privatliv, och då främst katter. Efter ett 30-tal år av betänketid och tre barn senare, flyttade jag från storstaden till landsbygden och kunde leva ut min längtan att ha höns. Jag köpte då fabrikshöns som skulle gå till slakt och gav dem en fin pensionering. De i sin tur levererade de godaste ägg man kan tänka sig! Idag lever jag och arbetar med min man Terry Evans på kursgården i Fanthyttan. Hemma hos oss huserar höns med Tuppen Bosse och världens mest bortskämda katt (tycker Terry) Woody. Den 2 september 2018 blev jag diplomerad som djurkommunikatör. Det är med stor glädje och respekt jag tar emot deras budskap till oss människor.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn