Vad vi säger och hur, påverkar alla vi har omkring oss. Det är så lätt att glömma bort. Ordspråket ”man ser inte längre än näsan räcker” har ju inte uppkommit för intet. Och idag kanske vi har tappat bort varandra lite. Vi är i våra egna bubblor.  

Hur vill vi ha vår miljö omkring oss? Stökig, fientlig, organiserad, kärleksfull, ren med mera?? Vi bestämmer faktiskt. Vi har ett val och ett ansvar mot oss själva och andra och vi kan påverka mer än vi tror. Vi är våra egna regissörer. Förstås så finns det situationer som vi inte kan påverka, men valet finns att acceptera det vi inte kan förändra.

Jag har tänkt tillbaka lite på en del otrevliga saker som hänt i mitt liv och vill väldigt gärna göra mig själv ganska oskyldig och skylla på omständigheter, på någon person eller kanske på samhället. Det är väldigt lätt och bekvämt, men det löser absolut ingenting, utan gör bara att jag står kvar i känslan av orättvisa, bitterhet och ilska.

Att livet är orättvist, har vi väl alla hört någon gång, när vi ifrågasätter det, och så är det kanske. Vi har olika förutsättningar från den dagen vi föds, på många sätt. Ingen människa är den andra lik. Är det orättvist redan där?

Vad ÄR rättvisa!? Är det sanningen? Om så, hur hittar vi sanningen? Sanning för en person är kanske inte densamma som för en annan person. Man kan dyka ganska djupt i detta ämne och det är intressant att stanna upp och ställa frågor till sig själv, ”hur vill jag ha det? Vad är mitt ansvar, vad är min sanning?” Kan det någonsin bli rättvist? Svaren kanske innebär förändringar i livet, vilket gör att vi återigen står inför val. Vad är jag villig att inse om mig själv och förändra för att känna mig lycklig och hel?

Hela livet består i att försöka hitta sig själv, i allt virrvarr här på jorden. I detta sökande finns det och mer eller mindre kostsamma alternativ, beroende på vad vi känner att vi behöver för att hitta ett sätt att stanna upp och lyssna förutsättningslöst, till det som kommer till oss.

Det behöver inte vara så komplicerat. Ibland när jag gör ”tråkiga” saker så hamnar mitt sinne i ett sorts neutral-läge. Kanske just för att det är så tråkigt. Tankarna får sväva fritt och så plötsligt kan det komma en insikt om något. Det är en fantastisk känsla, som att man fått något riktigt, riktigt värdefullt.

Jag tror att vi behöver bli påminda ganska ofta, om inte dagligen om konsekvenserna kring vårt eget agerande, till de vi har omkring. Det är så lätt att bara reagera, utan att tänka efter först.

Nu ska jag berätta om något märkligt som hände för flertalet är sedan men som, tyvärr aldrig upprepat sig.

Detta inträffade när mina två söner var ca 6 respektive 8 år gamla, idag 28 samt 30 år. I tre dagar upplevde jag enbart total positivitet och glädje. Saker som normalt sett skulle irriterat mig gick mig helt förbi. Jag kände mig så oerhört glad, kreativ och framför allt inspirerad av ALLT, skulle jag kunna säga. Jag kände definitivt inte igen mig själv. Grabbarna sken upp som solar av min sprudlande energi och vi hittade på en hel massa roliga saker att göra. Från hjärtat så var det till och med roligt att handla, tvätta, diska, städa. Det gick i ett huj bara! Jag pratade med folk ute. Jag spred leenden till höger och vänster. Jag fick leenden tillbaka. Jag var till 100 procent närvarande med pojkarna. Det var vi, och vi var alla ett, i nuet. De var lika positiva som jag. Denna fantastiska rena energi och kärlekskänsla hade ett underbart grepp i mitt liv i tre dagar. Den fjärde dagen vaknade jag upp och livet kändes precis som vanligt igen. Det var bara att konstatera, hur gärna jag än ville att det skulle vara annorlunda.

Varför och vad som hände, vet jag inte. Jag har aldrig använt droger och kommer aldrig att göra det heller. Det jag lärde mig under den här korta perioden var att jag, JAG, hade sådan makt att kunna påverka det som fanns omkring mig. Ansvaret låg hos mig och det jag gav ut var väldigt viktigt.

Jag avslutar med en fråga:

Vad är det egentligen som stoppar oss från att vara positiva och sanna i oss själva, så att vi kan vidarebefordra detta till våra medmänniskor?

 Astrid Hagelskog Evans
Djurkommunikatör och administratör
Creative Experiences Terry Evans AB

Föregående artikelEtt oväntat minne
Nästa artikelStäda vårt inre hem
För mig har djuren haft en stor plats i mitt hjärta redan som barn. Jag växte upp med, i mina ögon sett, den vackraste schäfer hannen på planeten. Föga anade jag att han skulle bana väg för den dröm jag hade i livet och som jag idag förverkligar. Mitt yrkesliv har bestått av olika karriärer och variationen har gett mig ett stort spann av erfarenheter. Även om jag inte arbetat med djur professionellt så har de alltid varit en varit en ingrediens i mitt privatliv, och då främst katter. Efter ett 30-tal år av betänketid och tre barn senare, flyttade jag från storstaden till landsbygden och kunde leva ut min längtan att ha höns. Jag köpte då fabrikshöns som skulle gå till slakt och gav dem en fin pensionering. De i sin tur levererade de godaste ägg man kan tänka sig! Idag lever jag och arbetar med min man Terry Evans på kursgården i Fanthyttan. Hemma hos oss huserar höns med Tuppen Bosse och världens mest bortskämda katt (tycker Terry) Woody. Den 2 september 2018 blev jag diplomerad som djurkommunikatör. Det är med stor glädje och respekt jag tar emot deras budskap till oss människor.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn