En gång i veckan städar jag ur hönshuset ganska ordentligt, då mina raringar har en förmåga att ställa till det därinne. Är något inte fast förankrat på en solid yta välts det eller flyttar på sig. Bajsas görs det på stället, närhelst – varhelst. Höns äter ju för det mesta och med enkel matematik händer samma sak, fast tvärtom, från gumpen.

När jag så, glad i hågen, inträder hönshuset utrustad med diverse redskap att rengöra med, upprepas samma sak varje gång. Någon i flocken skickar ut en signal till övriga gruppmedlemmar:

”HON KOMMER ATT DÖDA OSS ALLIHOP! DET HAR JAG SAGT HELA TIDEN!!!”

Panik utbryter och alla har något verbalt att uttrycka, ganska högt, samtidigt som flyktbeteendet slår till. Det flaxas med allt som går att flaxas med.

Jag försöker i mitt lugn försäkra dom om att dom är mina ”juveler” och att jag bara är deras simpla mat- och städtant, som bara vill deras väl. Jag ignorerar dom och påbörjar arbetet, och efter en stund har dom tystnat och bestämt att om dom nu ska möta döden, så ska de göra det tillsammans. Tätt, tätt tränger de ihop sig i ett hörn och inväntar detta faktum, medan jag skurar och donar.

En av de halvvuxna har jag gett namnet Helena. Hon är grå med guldinslag, mycket vacker (Sköna Helena). Två av de andra, Isak och Alex, är utan tvekan tuppar. De gal ikapp med Stor-Bosse för jämnan, så att de är alldeles hesa på kvällskvisten.

Helena har varit utomordentligt tyst, förutom en gång då jag intalade mig att hon bara härmade tupparna. Både Isak och Helena har lärt sig att hoppa upp på min axel, rygg eller hand, arm eller liknande. Trots att jag var i städ-tagen denna dag och trots de vuxnas fasa, ståendes i sitt hörn, hoppade Helena upp på min rygg. Hon har aldrig varit ute så jag fick en idé om att hon skulle få hänga med ut medan jag slängde lite skit. Hon satte sig tillrätta precis bakom mitt huvud, så som hon brukar göra. Jag intog gamnacke-ställningen, lutade mig något framåt och gick långsamt ut genom dörren. Likt ringaren i Notre Dame, fast med en kattlikt glidande gång, fortsatte vi så mot trädgårdens utkant. Jag bad till Gud att ingen granne skulle se mig, då de med all säkerhet hade satt kaffet i halsen.

Luften var kall, solen strålade och vinden var stilla. Helena var också stilla och jag misstänker att varenda fjäder och fjäll var i chock. Jag lyckades glida tillbaka till hönshuset med min passagerare, utan missöden, och lät henne sedan kliva ner på den välbekanta bänken inomhus. Där stod hon och såg mer eller mindre uppstoppad ut en bra stund. Det blev nog många intryck att smälta på en gång för den lilla fågelhjärnan.

Astrid Hagelskog Evans
Djurkommunikatör och administratör vid Creative Experiences Terry Evans AB

Föregående artikelJag har tappat min magi
Nästa artikelKvinnan som kom från mörkret och in i ljuset
För mig har djuren haft en stor plats i mitt hjärta redan som barn. Jag växte upp med, i mina ögon sett, den vackraste schäfer hannen på planeten. Föga anade jag att han skulle bana väg för den dröm jag hade i livet och som jag idag förverkligar. Mitt yrkesliv har bestått av olika karriärer och variationen har gett mig ett stort spann av erfarenheter. Även om jag inte arbetat med djur professionellt så har de alltid varit en varit en ingrediens i mitt privatliv, och då främst katter. Efter ett 30-tal år av betänketid och tre barn senare, flyttade jag från storstaden till landsbygden och kunde leva ut min längtan att ha höns. Jag köpte då fabrikshöns som skulle gå till slakt och gav dem en fin pensionering. De i sin tur levererade de godaste ägg man kan tänka sig! Idag lever jag och arbetar med min man Terry Evans på kursgården i Fanthyttan. Hemma hos oss huserar höns med Tuppen Bosse och världens mest bortskämda katt (tycker Terry) Woody. Den 2 september 2018 blev jag diplomerad som djurkommunikatör. Det är med stor glädje och respekt jag tar emot deras budskap till oss människor.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn