De har sitt utrymme separerat från de vuxna men de kan se varandra genom galler. Jag tänkte att de skulle vänja sig vid varandra på det sättet, men mitt sätt att tänka stämmer inte alltid överens med deras. Det har börjat hetta till därinne och Bosse-tupp har börjat visa upp en sida vi inte sett förut. Han som varit den där snälla och lite fin i kanten-aktiga har morskat upp sig och verkar ha fått ett testosteron pådrag efter tillökningen. Har jag dörren öppen till ungdomarna och vänder ryggen till ser Bosse sin chans att ta sig in i deras utrymme för att eliminera den som han först stöter på.
Jag är inne och fixar och donar hos dom minst två gånger per dag och då släpper jag ut de yngre (under uppsikt), så att de som vill och vågar får flaxa fritt i rummet. Det har varit så pass kallt ute en lång period nu, så samtliga individer har fått vara inomhus. Snö kan man ändå inte gå på har dom bestämt, så det gör ju saken ännu enklare.
Alex den först-kläckta, Bosses son, har övat sin stämma ett tag nu, så mitt hopp om att han skulle vara en höna fick slagsida och vittrade bort. Den allra yngsta i gruppen som kläcktes en vecka efter Alex, ser verkligen ut som en höna på alla sätt, men den stämmer glatt in i galandet, högt och bestämt, och har nu fått det mer maskulina namnet Isak. Han har blivit lite tam och hoppar gärna upp på min rygg när jag står framåtböjd och städar. Står jag tillräckligt länge i den positionen så lägger han sig gärna till ro och putsar sina fjädrar. Han har även provsmakat på mitt hår och det ena örat men det har, som tur är, inte fallit honom i smaken.
Kvar av di små är två stycken lite anonyma fjäderfän, som inte gett sig till känna än, verbalt sett. Jag hoppas på höns, men ifrågasätter min bedömningsförmåga vad gäller utseende, då jag kunde ha satsat en stor peng på att Isak var en Isabell. De anonyma är väldigt tysta men båda två ser oroväckande tupp liknande ut. Kanske att de håller inne med sina röster då det blir för mycket för ”tanten som städar” om de drar igång de också. Endast tiden kan utvisa hur den obönhörliga sanningen ser ut.
Så snart jag kommer in till hönshuset för städning på mornarna utsätts jag för ett surroundljud med ”Kuckeliku”, som sätter trumhinnorna på prov. Alex och Isak vill förstås högljutt tala om hur vuxna dom är, trots deras avslöjande gängliga kroppar, och Bosse tar i för kung och fosterland för att förmedla att det minsann är HAN som är TUPPEN i huset. Råkar ute-dörren vara öppen, så ekar Bosses stämma långt ut på fälten och den effekten verkar har vara nöjd med. Då klämmer han i med några verser till.
Igår kväll när jag skulle somna och allt var tyst hade jag en ljus ringande ton i ena örat. När jag tänkte efter så tycker jag nog att maken börjat mumla på sistone… eller? Jag tror minsann att mina befjädrade vänner börjar sätta sina spår på kroppen, smällar man får ta tänkte jag, innan John Blund gjorde sin entré.
/Astrid Hagelskog Evans
