Annonsen stod i en lokaltidning, som jag lusläste under en lat semesterdag. Femton kronor för en hel höna, som bara vräker ur sig finfina ägg, tänkte jag. Det låter billigt. Vi var på en kortare resa på landsbygden och skulle åka hem dagen därpå. Min hjärna satte igång med ”operation övertygelse” att faktiskt köpa ett stycke höna.

Jag hade flertalet år innan sett en artikel om en dam, som hade inrett ett hörn i sitt kök till en höna och det fungerade alldeles utmärkt. Det var fint och gediget byggt med nätväggar, hyllor med reden och sittpinnar fint placerade.  Tja, kan hon så kan väl jag… spann jag vidare i tankeverksamheten.

Jag hade bestämt mig inom några minuter och informerade mina unga söner 11 samt 13 år att vi skulle få en familjemedlem till. Vi skulle ta en liten omväg på väg hem bara, och plocka upp en pippi.

Gossarna var luttrade vid det här laget, då vi tagit hand om ett antal hemlösa katter under årens lopp. Men detta var något oväntat, så de var både förväntansfulla och tveksamma på samma gång. ”Säg inget till mormor, hon kommer att bli galen!” förmanade jag. (hon var ännu mer luttrad med mina, ”ta hand om djur”, eskapader).

Jag var nog lite naiv när jag ringde upp säljaren och frågade om hon hade några höns kvar. Hon gjorde en lite för lång paus för att vara normalt, men undrade sedan artigt hur många jag ville ha. ”Ja, en räcker”, svarade jag. ”Då är det inga problem, vi har cirka 30 000 stycken!”

”Jag nickade och skakade på huvudet, samtidigt som jag mumlade osammanhängande på flera meningar. Det var en ofattbar syn att se denna massindustri.

Dagen efter packade vi in oss och katter i bilen och styrde kosan mot äggfabriken. Att det hällregnade gjorde ju inte saken lättare att hitta dit, men till slut ankom vi till destinationen.

Barn och katter väntade i bilen medan jag gick in för att spendera mina 15 kr. Ägg-damen bedömde mig ganska snabbt och sa: ”Ja, det var du som bara skulle ha en höna, va? ”Ja, jo just det”, svarade jag tillbaka. Hon bad mig följa med henne för att hämta hönan, öppnade en dörr och ett hav av höns slog emot mina nät -och trumhinnor. ”Ska jag bara ta en, eller vill du välja ut någon?”, frågade hon. Jag nickade och skakade på huvudet, samtidigt som jag mumlade osammanhängande på flera meningar. Det var en ofattbar syn att se denna massindustri. Hon tittade på mig medan jag var obegriplig och sa sen lite pedagogiskt att det kanske skulle bli svårt att välja ut någon och att det kanske vore bäst att bara ta en. Jag lyckades i alla fall få fram ett ”mmm…”

Hönan hängde upp och ner i näven på ägg-damen medan vi drog oss mot utgången, då hon efterfrågade en transport- låda. Jäklars! DET hade jag inte tänkt på. ”Ett ögonblick bara!” Jag rusade ut till bilen och insåg att vi faktiskt inte hade någonting lämpligt alls att transportera hönan i. I panik ”hällde” jag ut en av katterna i baksätet och sprang tillbaka till hönseriet.

”Jaha, och vart ska den här damen ta vägen någonstans?” frågade hon medan hon satte in den befjädrade i buren. ”Stockholm!”, svarade jag. Hon frågade om jag hade mat till henne och det hade jag ju inte tänkt på heller. Det slutade med att jag fick med mig, förutom hönan, en enklare vattenskål för den ca 20 mil långa resan, en påse hönsmat, lite snäckskal, hö, samt en karta med ägg.

”Jag knäppte av hela ovansidan av buren och upp reste sig (för oss) världens största höna.

Under bilfärden hemåt så tittade vi till lite då och då, så att inte hönan hade kollapsat av chock. För att roa oss lite under färden försökte vi bland annat komma på namn till henne och någon kom på namnet ”Bianca” eftersom hon var vit, och så fick det bli.

Min yngsta son paxade på att hönan skulle få bo i hans rum, för hon var ju så fin och speciell.

Bianca utforskar sitt nya hem.

Väl hemma lastade vi av och när vi kommit på plats öppnade vi buren, som vi ställt på sonens säng för att befria henne ut till hennes nya hem. Jag knäppte av hela ovansidan av buren och upp reste sig (för oss) världens största höna. Vi ryggade tillbaka lite, men hönan ryggade inte för någonting, utan hoppade ner från sängen för att rekognosera de nya ”markerna”. Sen gjorde hon något som höns är väldigt duktiga på. Medan hon makligt vaggade ut mot lägenheten stannar hon plötsligt och lade en stor bajshög på golvet. Sonen som stolt paxat för att ha hönan i sitt rum insåg med fasa att en sådan bajsmaskin inte hörde hemma hos honom i alla fall. Den saken var så säker. Intresset för Bianca sjönk kraftigt från sönerna och båda två var rörande överens om att hönan var min.

Dagarna gick och katterna vande sig vid att ha ett ”ufo” hemma. Bianca flyttade in i vår stora klädkammare och föredrog en cykelkorg, trots mina ansträngningar att ”bädda” för henne på andra ställen. Hon blev ganska tam och vi brukade äta frukost tillsammans hon och jag. Havregrynsgröt var hennes favorit och jag brukade rulla bollar av gröten som jag sedan strösslade med hönsmat.

Mormor fick, en tid senare, genom ett besök, veta och uppenbarligen se, vårt senaste förvärv och var mållös (för en gångs skull), men skakade på huvudet.

Hur mycket jag än längtade att få bo på landet så var inte lösningen att ta in en liten bit av landsbygden in till vår lägenhet. Efter två månader förstod jag att Bianca behövde likasinnade, trots att vi blivit kompisar. Så jag började ringa runt till 4-H gårdar och liknande för att placera om min vän. Det var kalla handen eller svar: ”jag kan göra ett snabbt avslut på henne, om du vill”. Trägen vinner, heter det och jag kom att tänka på en kurs jag gjort tidigare i Skillebyholm utanför Södertälje, där de bland annat hade en hönsgård med varierande raser.

Hon var välkommen dit, efter ett samtal och det var med blandade känslor som vi åkte dit. Jag hoppades att allt skulle gå bra för Bianca. Vi släppte in henne på utegården och Bianca gick stolt omkring, som att hon inte gjort något annat i hela sitt liv och pickade lite förstrött. Hon fick träffa en tupp för första gången och vara ute i frihet.

Den blev en fin pension för henne till slut, och jag fick en del insikter under resans gång.

Biancas nya hem i det fria.

Astrid Hagelskog Evans
Djurkommunikatör och administratör
Creative Experiences Terry Evans AB

Föregående artikelÄktenskaplig lycka
Nästa artikelVi är universum
För mig har djuren haft en stor plats i mitt hjärta redan som barn. Jag växte upp med, i mina ögon sett, den vackraste schäfer hannen på planeten. Föga anade jag att han skulle bana väg för den dröm jag hade i livet och som jag idag förverkligar. Mitt yrkesliv har bestått av olika karriärer och variationen har gett mig ett stort spann av erfarenheter. Även om jag inte arbetat med djur professionellt så har de alltid varit en varit en ingrediens i mitt privatliv, och då främst katter. Efter ett 30-tal år av betänketid och tre barn senare, flyttade jag från storstaden till landsbygden och kunde leva ut min längtan att ha höns. Jag köpte då fabrikshöns som skulle gå till slakt och gav dem en fin pensionering. De i sin tur levererade de godaste ägg man kan tänka sig! Idag lever jag och arbetar med min man Terry Evans på kursgården i Fanthyttan. Hemma hos oss huserar höns med Tuppen Bosse och världens mest bortskämda katt (tycker Terry) Woody. Den 2 september 2018 blev jag diplomerad som djurkommunikatör. Det är med stor glädje och respekt jag tar emot deras budskap till oss människor.

1 KOMMENTAR

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn