Jag är mamma till tre pojkar. Det är tre väldigt olika pojkar, vilket verkligen gick upp för mig under en semestertripp till Lund. Ett av våra mål var såklart den fina Domkyrkan. Vi vandrade runt en del, läs ett par km. Det blir lätt ett par omvägar då mitt lokalsinne inte är något att skryta med. Till slut kom vi fram till kyrkan, som är enorm, så hur jag kunnat missa att se den är en gåta… Till en början var inte mina grabbar så jättesugna på att gå in där, den mellersta främst, för att man måste vara tyst och stilla, inte hans gebit här i livet…

Men jag fick in dem och när vi kom in så tvärstannar min yngsta kille och bara tittar sig omkring, helt hänförd. Han är inte heller någon som gärna vare sig är tyst eller stilla, men här inne vandrar han runt med stora ögon och tar in allt han ser… Och känner. Energin är så överväldigande, att det riktigt bränner i handflatorna. Min äldsta son tycker först att det är lite jobbigt att vara där inne. Senare berättade han att han tyckte det var så sorgsen stämning där inne och det var det som kändes jobbigt. När vi kom en trappa ner var känslan av sorg borta och han utforskade ”källaren” med iver och förundran. Min mellersta började bli enormt rastlös och förstod inte alls tjusningen i att titta på gamla uthuggna gravstenar och jag började känna mig tvungen att röra mig mot utgången innan han började köra ett parkourpass över stenarna.

Innan vi går ut, tänder vi ett ljus var och sitter en stund och skänker en tanke till de som inte är med oss fysiskt längre. Då tittar min minsta på mig och säger: ”Här borde det vara fullt med andar, mamma, men jag känner inte en enda!” Jag svarar, att det gör jag inte heller…” ”Men energi är det, mamma, jag är alldeles varm och det killar i händerna.”

Jag, min äldsta och yngsta var ganska så tagna av besöket och de var tysta och eftertänksamma en lång stund efteråt, medan min mellersta var helt oberörd och tyckte att det var skönt att komma ut och få röra på sig ”normalt” igen.

Jag ville bara dela med mig av detta, för jag tycker det är lite fascinerande att syskon kan vara så olika. Jag tror vi ibland kan glömma det. Bara för att de är syskon behöver de inte uppleva och uppfatta sin värld och verklighet på samma sätt. De är alla uppfostrade av mig och vi har alltid pratat om energier och andar helt öppet, men min mellankille känner inte av någonting och tror inte alls på ett liv efter döden. Andar och ”spöken” är bara påhitt. De två andra är väldigt öppna, fast på olika sätt. Den äldre tar mer in känslor och är jättelyhörd för hur andra mår, den ”lille” tar in andevärlden tydligare och är mer trygg i sina upplevelser.

Under vår semestertripp upplevde vi en massa olika, härliga saker tillsammans och jag fick lyssna till många intressanta tankegångar, som även de visade hur olika mina killar tänker och upplever saker. Och tur är det, för det innebär att jag får förmånen att se saker från flera olika perspektiv, vilket är både lärorikt och intressant.

Nellie Andersson
Ordförande Barnens Röst
teambarnensrost@gmail.com
https://barnensrostblogg.wordpress.com/

 

Föregående artikelEn Bergsledares upplevelse av Bergsmeditation
Nästa artikelEn dag med Stefan Nilsson och Charlotte Hasselquist Nilsson – Del 2
Vårt fokus ligger på att barn ska kunna få växa upp i ett samhälle som är öppet och tillåtande. Att de ska få växa i samklang med sin känslighet och förmåga. Att vara känslig och öppen för andekontakt är så mycket mer än att t ex kunna föra vidare budskap, det innebär även att alltid ha ett stöd, någon som guidar och vägleder dig genom din livsresa. Som finns där för dig när du är glad, orolig eller ledsen. Som hjälper dig genom svårigheter och sorg, som gläds med dig i dina framgångar, stora som små. Du har alltid någon som du kan rådfråga och som visar dig vägen när du hamnat vilse. Vår önskan och mål är att barn ska få känna att kontakten med andevärlden är något naturligt och fint, att de ska lära att sig förstå att de har ett stöd som kommer finnas där för dem när de vandrar genom livet. Vi vill hjälpa barnen så att de ska få växa som starka, trygga individer med en tillit till sig själva och sina känslor, tankar och sin tro. Vi som jobbar för Barnens Röst har alla någon form av medial utbildning och erfarenhet. Vi har även en barnpsykolog kopplad till oss. Behöver du stöd och vägledning eller bara någon att prata med om ditt barns upplevelser, så finns vi här för dig, antingen över telefon eller om geografiskt möjligt, genom ett fysiskt möte.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn