Vi pratar väldigt mycket och ofta om känslor i Barnens röst. Vi tycker att det är jätteviktigt att barn får lära sig förstå sina känslor. Så att de vet vilka som är deras egna och vad de står för. En av anledningarna till att vi tycker att det är så viktigt är att många barn känner in andras känslor, och har man inte ens lärt sig förstå sina egna känslor blir det väldigt svårt att separera dem från någon annans känslor.

När jag var liten kände jag av det mesta i min omgivning och jag kunde inte sätta ord på det jag kände. Eftersom jag inte kunde få ut känslorna verbalt gjorde jag om dem till något som jag kunde förstå och kontrollera, jag lade in dem kroppsligt och utvecklade ett hat mot min egen kropp. Det var lättare att må dåligt över något fysiskt, något som faktiskt fanns. Jag la alla mina emotionella känslor på min ”klumpighet”, att jag var tjockare än alla andra, vilket jag inte egentligen var. Jag var inte pinnsmal utan lite mer ”robust”, men det var där jag placerade känslan av att vara annorlunda. Jag hade fel kropp helt enkelt.

Jag kunde inte kontrollera alla de känslor som jag kände så jag kontrollerade mitt matintag och kaloriförbränning. Jag levde i ett totalt självhat och det gick inte att nå mig. Jag levde i ett inre kaos och när jag kände hur mycket jag påverkade mina närmsta, mådde jag ännu sämre och straffade mig ännu mer.

Jag gick på BUP för att lära mig övervinna anorexin, men fokus låg på att få mig att gå upp i vikt inte på känslorna som låg bakom beteendet. Det var inte terapin som fick mig att börja äta, utan det var att jag insåg att jag höll på att knäcka min mor, som mitt i allt detta kaos blev sjuk, riktigt sjuk. Aldrig fokuserade vården på känslorna, inte ens när jag berättade att min mor hade bröstcancer och prognosen inte såg så bra ut. De ville bara få mig att öka i vikt och börja äta normalt. Jag fick frågan ”Hur känns det då?” De var lätta att manipulera och jag behöll min mask. Jag blottade inte mina känslor och det var ingen som krävde det heller, de utmanade mig aldrig, utan tillät mig att fortsätta trycka undan alla känslor.

Men jag började äta och jag ökade i vikt, fortfarande med ett inre kaos… Det var inte förrän jag fyllde 33 som början på min läkande resa påbörjades. Det var då jag hamnade i Fanthyttan på en prova-på vecka hos Terry Evans. Där började jag förstå att alla dessa känslor som jag har tagit på mig inte enbart var mina, all ångest var inte min. Jag fick lära mig att stänga ner. Lära mig sortera vad som är mitt, vad som är från andevärlden och vad som är från någon i min omgivning… Vilken lättnad! Vilken frihet! Jag kan nu gå i en affär eller galleria utan att vara helt slut, helt tömd på energi. Jag kan vara med mina barn på lasarettet utan att känna dödsångest. Jag förstod aldrig varför jag mådde så dåligt. Nu kan jag se till att jag inte är öppen för allt detta, men det tog mig 33 år. Jag vill inte att det ska ta 33 år eller ännu längre för våra barn innan de lär sig detta. Jag vill att de ska växa upp i samspel med sina känslor, så att de inte behöver omvandla dem till något annat, för att försöka få kontroll över dem.

Därför känner jag att det är så viktigt att vi pratar känslor med våra barn, inte bara vad de känner utan hur de känner. Hur känns känslan i kroppen? Hur känns glädje, sorg, oro eller ilska, känns de olika i kroppen? Var sitter glädjen osv. Det tror jag gör att barnen känner att de har lite kontroll, inte över känslorna, men kontroll ”på” känslorna. Om de vet att ”när jag har ont i magen på det sättet så betyder det att jag är orolig”, då kan de ställa sig frågan, ”Är jag orolig för något?” om svaret är nej, så kan det vara en känsla som inte tillhör dem, utan en som de har känt av från någon annan. De får mer förståelse för att allt de känner inte är deras känslor. Oavsett om det kommer från deras omgivning eller från andevärlden.

Nellie Andersson
Ordföranden Barnens Röst

Föregående artikelArkivet för det oförklarade
Nästa artikelEn gudomlig plan
Vårt fokus ligger på att barn ska kunna få växa upp i ett samhälle som är öppet och tillåtande. Att de ska få växa i samklang med sin känslighet och förmåga. Att vara känslig och öppen för andekontakt är så mycket mer än att t ex kunna föra vidare budskap, det innebär även att alltid ha ett stöd, någon som guidar och vägleder dig genom din livsresa. Som finns där för dig när du är glad, orolig eller ledsen. Som hjälper dig genom svårigheter och sorg, som gläds med dig i dina framgångar, stora som små. Du har alltid någon som du kan rådfråga och som visar dig vägen när du hamnat vilse. Vår önskan och mål är att barn ska få känna att kontakten med andevärlden är något naturligt och fint, att de ska lära att sig förstå att de har ett stöd som kommer finnas där för dem när de vandrar genom livet. Vi vill hjälpa barnen så att de ska få växa som starka, trygga individer med en tillit till sig själva och sina känslor, tankar och sin tro. Vi som jobbar för Barnens Röst har alla någon form av medial utbildning och erfarenhet. Vi har även en barnpsykolog kopplad till oss. Behöver du stöd och vägledning eller bara någon att prata med om ditt barns upplevelser, så finns vi här för dig, antingen över telefon eller om geografiskt möjligt, genom ett fysiskt möte.

1 KOMMENTAR

  1. Tack för den här självutlämnande texten som landade väldigt tungt i mig idag. Just idag när jag tidigare lite frustrerat tänkte att jag får ”skicka henne till Fanthyttan” när hon blir 18. Självklart ska hon inte behöva vänta 18 år! Tack!❤️

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn