Jag och mina grabbar har alltid tyckt om att gå till kyrkogården. Vi upplever alla samma lugn där. Ibland tänder vi ett ljus inne i kyrkan, till minne för någon eller bara för alla ute i världen…. Jag låter de få välja själva.

En dag skulle vi gå och sätta nya blommor på min farmors och farfars grav, de två äldsta var och fiskade så det blev jag och Pelle som gick dit. Solen sken från en klarblå himmel och det var en av försommarens första varma dagar. Pelle bestämde att vi skulle ha ”picknick” med gammelfarfar och gammelfarmor, så vi köpte med oss lite fika och gick och satte oss vid graven. Vi satt tysta en stund, jag kände på Pelle att han gick in i sig själv och jag ville inte störa, utan väntade ut honom… Efter en stund frågade han mig om jag kunde känna gammelfarfar och gammelfarmor, jag svarade att jag kunde det och att de tycker om att vi är här.
– Det vet jag väl, blev svaret!
– De står ju precis jämte mig mamma! Han pekar:
– Gammel-farfar där och gammel-farmor står där. Han tittar lite undrande på mig… Han blir förvånad över att jag inte kan se dem.
– Det är inte alltid att jag kan se dem, sa jag, idag kan jag bara känna dem.

Han berättar vidare att de brukar vara hos honom, båda två.
– Det är inte otäckt, för jag kan se deras ansikte, det är bara när jag inte ser ansiktet som jag blir rädd.
Jag förklarar att så är det för mig också, att jag ibland inte kan se andarnas ansikten utan ser dem bara som en skugga. Och att jag tidigare tyckte det var jätteläskigt, men att jag nu har lärt mig att säga till dem som ”stör” mig och be dem låta mig få vara i fred.
– Det har jag med, mamma. Ibland kommer det några som vill ha hjälp, men jag vet inte hur jag ska hjälpa dem…
Här gör han en paus… sen kommer det:
– Så till dem har jag sagt att de ska gå till Terry, han kan hjälpa dem!
Han säger det så allvarligt och seriöst. Jag säger till honom att det är en bra lösning och att det är bra att han har hittat sitt sätt.

Han fortsätter att berätta om olika saker som hänt, bland annat så har han flera barn hos sig, en flicka och en pojke. Pojken kommer bara ibland och har ”konstiga kläder” på sig ungefär som Emil (i Lönneberga). Flickan är busig och kan flytta saker i rummet.
– Hon gillar att svänga med gardinerna och kasta mina gosedjur… och att leka kurragömma. Hon är snäll, har långt hår i tofsar, nästan samma färg som du har mamma. Inte lila förstås, utan den du har på riktigt. Hon pratar inte så mycket… Hon lyder när jag säger till henne, så hon får vara med mig.

Han berättar utan att jag behöver ställa några frågor. Det var rätt tid för honom att prata. Under tiden jag lyssnar på honom, tänker jag: vad skönt att det är så självklart för honom. Pelle vet att de är på andra sidan, men det är inte något som är konstigt eller skrämmande. Han för så kloka resonemang och jag märker hur mycket han måste ha grubblat på detta. Han frågar varför de kommer på så olika sätt, en del kommer ”långsamt” och en del dyker upp jättesnabbt, så att de skrämmer honom.
Pelle resonerar runt detta och kommer fram till att de som ”känner” honom kommer sakta och de som vill ha hjälp kommer fort och bara är där utan förvarning.

Vår picknick höll på i en och en halv timma… Och skulle jag skriva ner hela vårt samtal skulle det bli ett lååångt inlägg. Jag ville bara dela det här samtalet med er, barn berättar när de känner att det är rätt tid för det…

Nellie Andersson
Ordförande Barnens Röst
teambarnensrost@gmail.com
https://barnensrostblogg.wordpress.com/

 

 

Föregående artikelMunken
Nästa artikelGod Jul!
Vårt fokus ligger på att barn ska kunna få växa upp i ett samhälle som är öppet och tillåtande. Att de ska få växa i samklang med sin känslighet och förmåga. Att vara känslig och öppen för andekontakt är så mycket mer än att t ex kunna föra vidare budskap, det innebär även att alltid ha ett stöd, någon som guidar och vägleder dig genom din livsresa. Som finns där för dig när du är glad, orolig eller ledsen. Som hjälper dig genom svårigheter och sorg, som gläds med dig i dina framgångar, stora som små. Du har alltid någon som du kan rådfråga och som visar dig vägen när du hamnat vilse. Vår önskan och mål är att barn ska få känna att kontakten med andevärlden är något naturligt och fint, att de ska lära att sig förstå att de har ett stöd som kommer finnas där för dem när de vandrar genom livet. Vi vill hjälpa barnen så att de ska få växa som starka, trygga individer med en tillit till sig själva och sina känslor, tankar och sin tro. Vi som jobbar för Barnens Röst har alla någon form av medial utbildning och erfarenhet. Vi har även en barnpsykolog kopplad till oss. Behöver du stöd och vägledning eller bara någon att prata med om ditt barns upplevelser, så finns vi här för dig, antingen över telefon eller om geografiskt möjligt, genom ett fysiskt möte.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn