För några dagar sen började jag att uppvisa symtom. Milda. Och det är lurigt. Väldigt lurigt! I normala fall hade jag antagligen inte stannat hemma. I normala fall hade jag inte isolerat mig. I normala fall hade jag inte behandlat mig själv som en spetälsk eller tänkt på mig själv på det sättet.

Men det är inte en normal tid. Och jag vill verkligen inte smitta andra med ett virus, som för någon annan kan vara livshotande. Jag tänker på smittspridning i vanliga fall också. Jag är egenföretagare och jobbar med massage. Jag vill visa mina kunder att man ska vara hemma om man är sjuk- även i vanliga fall. Jag vill absolut inte att någon kommer på massage när dom är sjuka, för jag själv vill inte bli smittad- och jag kan förlora en stor del av min månadslön på att vara borta några dagar. En sak som en person med anställning kanske inte tänker på. Men som en egenföretagare och kanske en timvikarie tänker desto mer på.

Jag är extra vaksam på mina symtom. Huvudvärk som kommer och går. Jag har inte huvudvärk i normala fall. Inte på det här sättet. Inte ens huvudvärken känns normal faktiskt. En extrem trötthet. Jag har varit trött länge, men det här går liksom inte att kämpa emot. Plötsligt somnar jag bara, eller behöver gå och lägga mig. Andfådd, och ett tryck över bröstbenet som kommer och går. Ont (eller är det en torrhet?) i halsen som kommer och går. Ena dagen kan jag vakna utan halsont. För ytterligare en dag efter det ha ont i halsen igen. Det är som att kroppen lurar mig att tro att jag är frisk till och från, sen står och pekar finger na-na-na-na-naaa-na. Jag har ingen aning vad det är jag dragit på mig. Är det bara reaktion på stress och pollen? Är det bara en reaktion på en del av min process som jag genomgår just nu?

”Jag vet egentligen inte om jag har så stor lust att måla, men jag tänker att jag ska passa på ändå!

Jag har fått lov att ifrågasätta mig själv. Är jag bara paranoid just nu? Har jag målat Fan på väggen? Är jag livrädd och gått på skrämselpropaganda? Nej. Jag tar det här på fullaste allvar. Jag är inte jätterädd för viruset. Men det är möjligt att jag kanske behöver en foliehatt ändå.

Innan jag fick symtom så gick jag och funderade på hur jag skulle göra. Ska jag stänga ner min verksamhet i Örebro tillfälligt? För att inte riskera att bli smittad på bussen och sen föra vidare till mina kunder, och till min kollega och hennes kunder? Klarar min ekonomi att jag stänger ner? Jag velade i mer än två veckor. Mest för att jag vet hur folk beter sig på bussen. Tror ni att dom visar hänsyn och nyser i armvecket eller en näsduk av något slag? Tror ni att dom hostar i armvecket? Tror ni att människor har ändrat beteenden sen Corona kom till Sverige? Nej. Nej precis. Ändå velade jag. Ändå lät jag mitt ego ha en stark röst. Tills jag själv fick dessa symtom. Det handlar ju faktiskt inte bara om mig och min ekonomi. Det handlar om oss alla. Att inte sprida smitta vidare. Att inte belasta sjukvården.

Så jag stannar hemma. Självklart nu medan jag har symtom + några extra dagar. Men också under en längre period. Jag stänger tillfälligt ner mina behandlingar i Örebro. Det är ett otäckt beslut för mig. Jag tar det ändå. Foliehatt eller inte.

Medan jag sitter i min lilla hemmagjorda karantän, så tänker jag mycket. Jag undrar hur jag ska hantera min rastlöshet. Blev jag plötsligt inte så trött, eller var så andfådd, så skulle jag kunna gå långpromenader i skogen. Men det får jag ta när jag blir frisk. Jag har plockat fram mina akrylfärger och penslar. Vardagsrummet har förvandlats till mitt kreativa kaos. Jag vet egentligen inte om jag har så stor lust att måla, men jag tänker att jag ska passa på ändå! Måla, skriva, meditera. Det är min plan.

Mina tankar behandlar också det här med att sprida negativ energi, rädslor, så jag dansar när jag inte är trött. Dansar upp energierna. Det behövs. Det behövs verkligen. Jag hoppas att det är fler som dansar med mig!

Jag leker. Jag skickar dansenergierna till världen. Jag skickar glada tankar till naturen. Jag skrattar åt mig själv. Jag skrattar åt mina knasiga tankar, och jag dansar vidare. Jag tittar på nyheterna, jag går och dansar med eländet. Jag läser nyheterna, jag dansar med tidningen. Jag fnittrar i min ensamhet.

Lyckligaste stunden är ändå att gå till brevlådan!

Elin Järnkvist
elinsmassage@hotmail.com
www.elinsmassage.com

Föregående artikelRödhaken
Nästa artikelMedkänsla eller själviskhet – Covid19
Jag heter Elin Järnkvist och jag älskar att skriva! När jag gick i skolan så tyckte jag att den roligaste uppgiften var att göra en egen bok. På halva sidan fanns det plats att rita en bild, och sen kunde man skriva sin berättelse. Jag minns inte vad böckerna handlade om, men jag minns min entusiasm för uppgiften! Hela skolgången fortsatte jag att skriva. För mig själv. Jag skrev dikter. Korta noveller. Jag försökte uttrycka allt jag hade inom mig för att det inte skulle äta upp mig. Efter gymnasiet så fortsatte jag att gå en skrivarkurs på folkhögskola. Efter det så slutade jag. Jag tappade bort min kärlek till att skriva, till orden. När jag senare i livet startade mitt egna företag så insåg jag att jag tappat bort väldigt mycket av min förmåga att uttrycka mig i text. Det blev en plåga att försöka beskriva mina behandlingar och vad som ingick och inte. När Terry nämnde Ascala så tackade jag först nej. Jag blev rädd. Jag tänkte att jag inte skulle ha något att skriva om. Trots det så bestämde jag mig för att testa, och idag skulle mitt liv vara väldigt tråkigt utan mitt skrivande! Jag skriver om personligt utvecklande, och invecklande. Jag skriver om händelser som påverkar. Meditationer. Allt som vill komma ut i textform. Jag jobbar som massör och healer. Jag delar lokal i Örebro, och har en liten stuga hemma i Lysfalla som jag jobbar i. Och håller just nu på att utbilda mig till medium. Det är en fantastisk resa, Livet! Här kommer ni kunna läsa texter om att vara känslig. Och okänslig. Texter som handlar om drömmar, personlig utveckling, meditation, kreativitet, healing och andlighet.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn