– Beslut, beslut, beslut, dom här förbannade besluten. Jag vill bara vila. Slippa tänka. Slippa ta beslut och ansvar en stund!
Jag skriker det rakt ut i skogen och alla fåglar blir livrädda och flyger iväg.
Nej. Nej det gör jag såklart inte, men jag skulle vilja.

Jag sitter inne. Och jag muttrar. Jag muttrar fram orden, och känner panik inuti. Under coronavirusets framfart så har jag upptäckt hur svårt jag har för att ta beslut. Eller det märkte jag tidigare under 2020, men under Corona så har det blivit extra tydligt för mig. Beslut som påverkar andra på något sätt är jättejobbigt för mig. Medan beslut som handlar om hårfärg, eller om jag ska meditera idag eller imorgon, är mer eller mindre problemfritt. Men beslut som påverkar andra. Som att flytta hem min verksamhet en stund för att slippa åka kollektivt- och därigenom minska smittorisk och smittspridning. Det var tufft att ta. Det gav ett otroligt högt stresspåslag. Ångest. Jag tog beslutet till slut. Men inte förrän jag själv fick symtom. Nu står jag återigen inför ett tufft beslut. Jag våndas. Jag vänder och vrider på beslutet för att se om jag kan bli mer säker. Det kan jag inte. Jag gör annat, för att fly. Men det finns bara en väg att gå. Det finns bara ett sätt att lära sig på.

– Beslut, beslut, beslut, dom här förbannade besluten. Jag vill bara vila. Slippa tänka. Slippa ta beslut och ansvar en stund!
Jag skriker det rakt ut i skogen och alla fåglar blir livrädda och flyger iväg.
Nej. Nej det gör jag såklart inte, men jag skulle vilja.

Jag beundrar Terry och alla på skolan som så snabbt kunde fatta beslut att flytta fram alla kurser, och meddela detta. Jag beundrar er! Ni är min inspiration att fatta tuffa beslut snabbare än jag gör idag. Ni är min motivation att jobba med den delen i mig själv. Ni är min spegelbild jag skulle vilja ha just nu. Snabba, tydliga, raka beslut. Ingen ångest innan. Eller ni kanske också mår dåligt innan beslutet är taget? Inget velande. Eller ni kanske också velar?

Människor har sagt till mig att jag borde bli politiker, och jag har alltid svarat nej. Nej, jag vill inte bli som dom, har jag sagt. Men mina känslor kring beslutsfattande är nog en mer ärlig anledning. Jag har jättesvårt för att ta tuffa beslut. Det gör mig nästan paralyserad. Jag känner en enorm och djup ångest inför beslut som påverkar andra. Vilken snygg politiker jag skulle vara haha, men jag skulle bannemej slingra mig som en ål! Konstant! Under kristider skulle jag försvinna och knappast ens gå ut! Tanken på att ta beslutet som leder till att människor får sitta i karantän… Hövva! Jag kan se mig själv med det annars så perfekta håret på svaj, springandes med väskan under armen. Springande, flyendes, till bilen och på väg hem för att slippa undan. Bara jag slipper ta beslut! Ni vet, som på film, när någon försöker fly från alla reportrar…en sådan politiker skulle jag vara. Snygg, men fullständigt oduglig!

Snabba, tydliga, raka beslut. Det är mitt mål. Min ambition. Min intention. Det finns bara ett sätt att lära sig på. Det finns bara en väg att gå. Det är att ta dom där förbaskade besluten! Om och om igen. Tills det, kanske, förhoppningsvis, känns mer bekvämt.

– Beslut, beslut, beslut, dom här förbannade besluten. Jag vill bara vila. Slippa tänka. Slippa ta beslut och ansvar en stund!
Jag skriker det rakt ut i skogen och alla fåglar blir livrädda och flyger iväg.
Nej. Nej det gör jag såklart inte, men jag skulle vilja.

Hjärtat bultar så hårt att det är på väg ut genom kroppen. Samtidigt så pickar det så rädd, så liten, så rädd. Liten. Rädd. Händerna har börjat skaka lätt. Handsvetten kommer krypandes. Jag tar ett djupt andetag. Jag har fattat mitt beslut på insidan. Jag vet vad JAG vill – det som känns bäst och rätt för mig. Jag peppar mig själv, talar mjukt. Jag berättar om alla möjligheter. Jag andas stilla. Jag berättar om alla dörrar, om alla nyanser dörrarna har. Jag tar ett djupt andetag. Jag talar mjukt. Jag berättar att det alltid går att ångra sig och vända tillbaka. Händerna har slutat skaka. Hjärtat har lugnat sig. Jag talar mjukt. Jag tar ett andetag. Jag tar beslutet.

Elin Järnkvist
elinsmassage@hotmail.com
www.elinsmassage.com

Föregående artikelMed hopp i ditt hjärta
Nästa artikelRensar ut och minns
Jag heter Elin Järnkvist och jag älskar att skriva! När jag gick i skolan så tyckte jag att den roligaste uppgiften var att göra en egen bok. På halva sidan fanns det plats att rita en bild, och sen kunde man skriva sin berättelse. Jag minns inte vad böckerna handlade om, men jag minns min entusiasm för uppgiften! Hela skolgången fortsatte jag att skriva. För mig själv. Jag skrev dikter. Korta noveller. Jag försökte uttrycka allt jag hade inom mig för att det inte skulle äta upp mig. Efter gymnasiet så fortsatte jag att gå en skrivarkurs på folkhögskola. Efter det så slutade jag. Jag tappade bort min kärlek till att skriva, till orden. När jag senare i livet startade mitt egna företag så insåg jag att jag tappat bort väldigt mycket av min förmåga att uttrycka mig i text. Det blev en plåga att försöka beskriva mina behandlingar och vad som ingick och inte. När Terry nämnde Ascala så tackade jag först nej. Jag blev rädd. Jag tänkte att jag inte skulle ha något att skriva om. Trots det så bestämde jag mig för att testa, och idag skulle mitt liv vara väldigt tråkigt utan mitt skrivande! Jag skriver om personligt utvecklande, och invecklande. Jag skriver om händelser som påverkar. Meditationer. Allt som vill komma ut i textform. Jag jobbar som massör och healer. Jag delar lokal i Örebro, och har en liten stuga hemma i Lysfalla som jag jobbar i. Och håller just nu på att utbilda mig till medium. Det är en fantastisk resa, Livet! Här kommer ni kunna läsa texter om att vara känslig. Och okänslig. Texter som handlar om drömmar, personlig utveckling, meditation, kreativitet, healing och andlighet.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn