Det är den 25 december, juldagen. Jag sitter nästan i mörkret. Jag har glömt att tända lampan. Vaknade tidigt. Jag dricker mitt kaffe och tänker på mina kurskamrater. På alla människor jag mött i år, och hur jag uppskattar att få ta del av deras processer. Jag tänker på alla med värme och omtanke, medan elden sprakar i hörnet. Ja, i kaminen förstås, jag har inte blivit julgalen i år heller! Men i år är allt annorlunda.

Jag jobbade in i det längsta. Min sambo har handlat allt, lagat all mat- utom lite potatis som jag kokade igår morse. Jag har sluppit den stressen. Och han har sluppit en hysterisk Elin!

Gemensamt bestämde vi oss för att bjuda hem mina föräldrar på lunch på julafton. Min pappa har alltid sagt att han inte är så mycket för jul. Jag förstår honom. Jag är inte heller så mycket för jul. Det är för stressigt, rörigt, för höga förväntningar. Oftast. Men inte i år. Min mamma vill gärna att vi ses allihopa. Jag förstår henne också. Det finns en djup sorg i att inte ses allihopa på jul. Även fast det är en vanlig dag. Det var min sambos allra första julafton utan sin familj. Han var lite vilsen en stund igår. Hans familj jobbar konstiga tider i år så vi ska mötas senare idag, på juldagen, istället.

Min pappa kommer in med jeans och tröja. Han ser ut som vanligt. Min mamma har mysbyxor på sig, och raggsockor. Jag berömmer dom! Jag säger att dom är duktiga som inte klätt upp sig, att dom kommer som dom är. Vi byter julklappar. Min sambo blir mest galen i lite papper från pappersbruket i Frövi. Vi skrattar åt honom.

”Men där står det mer mat, herregud, det såg jag inte ens!” utbrister min mamma. Min sambo påstår att han är en man av traditioner. Det innebär att vi har allt utom dopp i grytan. Tror jag. Köttbullarna är gjorda av vildsvin, och min sambo är extra stolt över dom. Det är jag med, jag var med och rullade dom trots min milda ådra för veganism och lättulkande magsäck.

Snart börjar det suckas att man ätit för mycket. Jag svarar att man faktiskt behöver äta mycket när det är mörkt och grått. Jag är jättetrött på gnället om vikt.

Männen dukar av. Jag och mamma sitter kvar i soffan. Jag berättar att min sambo hittat ett sätt att prata med andra sidan. Jag är både stolt och glad för hans skull, för hjälp vad rädd han har varit!

”Bästa julafton på 20år!” utbrister pappa innan han får på sig skorna.

Jag ber min sambo sätta på kaffet efter en stund. Jag behöver inte ens göra kaffet! Va! Otroligt. Jag kikar snabbt på klockan och inser att det snart är dags för Kalle. Min far är lagom berusad och jag undrar om han kommer klara av att koncentrera sig på tv:n. ”Bästa julafton på länge!” utbrister pappa. Veganchoklad till mig, brända mandlar till pappa och lakritskola till mamma. Min sambo tar fram några revben. Det är hans godis. Sedan börjar det vi sett, minst 30 gånger tidigare. MINST. Min far undrar hur många gånger han sett Kalle, minns det dom ändrat, vad han irriterar sig på. Jag förklarar om och om igen att det är Disney själva som tagit bort vissa saker. Och att dom äger rättigheterna att göra det. Min sambo fnittrar. Han älskar när min pappa är berusad. Pappa googlar på röster. Efter Kalle vet jag faktiskt inte vad som händer, men klockan hinner bli 18 innan min mamma bestämmer att det är dags att åka hem. Pappa hade nog kunnat stanna och sjungit julsånger med min sambo! ”Bästa julafton på 20år!” utbrister pappa innan han får på sig skorna. Mamma får leda pappa i trappen, som ännu inte fått räcke, ner till bilen. Jag fnittrar.

”Jag smälter och tänker att nu, nu tror jag på julmirakel!

Min sambo ringer sina obligatoriska samtal. Medan han gör det inser jag att det måste finnas julmirakel. Det finns så många anledningar att förstå det just i år. Bara en sån liten enkel sak att jag inte känner mig helt dränerad efter att ha umgåtts med mina föräldrar. Bara en sån sak. När jag hör min sambo prata med sin morbror, ja då, då kan jag känna miraklet. Han pratar med kärlek i rösten. Han skrattar med värme. Jag smälter. Jag smälter och tänker att nu, nu tror jag på julmirakel!

Vi sitter uppe en stund. Lyssnar på musik, pratar. Myser med tända ljus och Nirvana. Innan vi somnar så tackar jag i mina tankar allt som hjälpt mig att se miraklet, alla mirakel. Jag tackar för skratt och glädje. Jag tackar för allt jag fått som inte är materia eller synligt. Jag tackar för min känslighet. Jag tackar för att jag återfått min förmåga att se det magiska i julen!

Elin Järnkvist
elinsmassage@hotmail.com
www.elinsmassageochhealing.se

Föregående artikelGott Nytt År!
Nästa artikelEtt år av förändring
Jag målar och skriver. Jag älskar färger. Älskar att leka med ord. När penseln far över duken kan jag uppleva ett enormt lugn. Meditativt. När jag mediterar får jag ofta inspiration till att måla. Jag ser färger som inte finns. Än. Jag är ofta ute i trädgården. Klappar på äppelträdet. Ger tröst och söker tröst. Jag driver företaget Elins massage och healing. Jag har en egen lokal nära Resecentrum i Örebro. Jag erbjuder massage, healing och säljer mina tavlor. Jag funderar på att bli biodlare, men har inte bestäm mig än. Jag drömmer om att bli medium, men vill landa lite mer först. Här kommer ni kunna läsa texter om att vara känslig. Och okänslig. Texter som handlar om drömmar, personlig utveckling, kreativitet, healing och andlighet.

1 KOMMENTAR

  1. Vilket härligt julfirande ni verkar ha haft, tack för att du delar med dig. Mycket inspirerande! Och, god fortsättning!

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn