Jag knyter på mig skorna. Den chockrosa färgen på skorna får mig att le. Jag är ivrig. Det var länge sen jag kunde ta en löprunda. Jag tänker att jag ska ta det lugnt, men jag känner mig som en kalv som släpps ut på grönbete. Jag är så sjukt peppad!

När jag öppnar ytterdörren skrämmer jag en blåmes, den flyger ut i skogen och gömmer sig. Fåglarnas kvitter hörs genom mina hörlurar fulla med musik. Solens strålar bländar mig, men det får mig bara att le. Våren är på väg. Ljuset blir starkare nu.

Jag försöker värma upp genom att gå en bit. Jag kan knappt hålla mig och jag märker att jag driver på mina steg mer än vad jag brukar göra. Plötsligt ser jag något i ögonvrån. Det är ormvråken. Jag har råkat skrämma den. Den breder ut sina vingar och seglar bort från mig. Den flyger framför mig en bit. Följer vägen, som att det fanns en väg i luften också.

När vägen börjar luta milt uppåt så kan jag inte hålla mig längre. Jag börjar jogga. Först lite långsamt, jag känner efter så kroppen är med. Det är den. Jag njuter av varje steg. Det är fantastisk att vara frisk och kunna löpträna! Att vara ute och känna solens strålar. Att höra fåglarna.

Jag joggar förbi en gammal lada. Den är vacker. Här brukar både dom som tränar agility, och jägarna, samlas innan dom sätter igång sina aktiviteter. Efter ladan ser jag återigen något i ögonvrån. Den här gången är det korpen. Den sätter sig på ett avkapat träd. Jag hinner lagom få fram kameran när den tar några flax med vingarna och seglar in i skogen. Typiskt tänker jag. Det hade varit en perfekt bild!

Min joggingtur fortsätter och snart är jag framme vid platsen där grusvägen magiskt förvandlas till asfalt. Där vänder jag och påbörjar resan tillbaka. Den lätt sluttande nedförsbacken är nu en lätt sluttande uppförsbacke. Nu har jag solen i ansiktet.

Jag joggar förbi ladan och kommer straxt fram till den lilla sjön. Jag hör mina steg genom musiken. Jag känner mina andetag. Jag ser skogen spegla på den spegelblanka sjön. Jag börjar jag le. Det är vackert. Det är något jag längtar efter. Att få se när tallarna speglar sig. Hur dom sträcker ännu mer på sig bara för att kunna se sig själv lite bättre, lite stoltare.

På vänster sida, ute på åkern ser jag en trana. Äntligen! Äntligen är dom här! Snart kommer jag höra deras rop genom skogen och över åkrarna. Förra året kom min sambo hem och berättade att han såg en väldigt konstig fågel på vägen just där jag är nu. Han hade börjat skratta i bilen för att den såg så lustig ut. Vi lyckades tillslut klura ut att det var en tranunge. Den lilla ungen hade inte växt i sin näbb när min sambo såg den!

När jag sedan blickar ut över sjön så ser jag ett svanpar. Jag stannar och tar fram min mobil. Får fram kameran och tar en bild. Men bilden gör inte min lycka rättvisa. Kameran kan inte fånga min glädje, än mindre fåglarna! Svanarna blir knappt prickar på bilden. Jag står där en liten stund och hämtar andan. På grusvägen mellan åkern och sjön. På grusvägen mellan tranan och svanparet. Plötsligt får jag syn på en rovfågel. Den ser ut att hoppa ner i från en trädgren för att gömma sig i gräset på marken. Jag hinner inte artbestämma än mindre gissa vad det för fågel jag ser. Jag brukar se någon slags hök här. Men vad det är för fågel som hoppar från trädgrenar, det vet jag inte.

Jag joggar vidare. Hemåt. Genom skogen. Jag njuter. Skogen känns välkomnande, som att den saknat mig lika mycket som jag saknat den. Varje träd nickar vänligt. Varje gren vinkar glatt. Och jag vinkar glatt tillbaka och känner tacksamhet över min upplevelse.

Ungefär en vecka efter joggingturen sitter jag och försöker skriva klart den här texten, när jag plötsligt hör ett välbekant skrik. Jag sitter stilla och lyssnar. Då skriker det igen. Och igen. Jag reser mig och går bort till fönstret. Där står den. En trana, på åkern utanför mitt hus. Jag blir så glad att jag tjoar HEJ! till tranan mitt i min ensamhet. Jag fnittrar när jag inser att jag faktiskt försökte tjoa på en trana. Genom ett fönster. Plötsligt kommer en trana till flygandes. Den landar nästan på trana nr 1, som får lov att hoppa undan lite. Jag står kvar och tittar på när dom putsar fjädrarna för varandra. Jag står inne i värmen och hoppas på en dans. Tyvärr bestämmer dom sig för att ta en flygtur istället. Det spelar ingen roll, för mitt tjoande ekar i väggarna och jag återvänder leende till mitt SkrivAnde.

Elin Järnkvist
elinsmassage@hotmail.com
www.elinsmassage.com

Föregående artikelHan gör mig så arg!
Nästa artikelPå tröskeln till något nytt
Jag heter Elin Järnkvist och jag älskar att skriva! När jag gick i skolan så tyckte jag att den roligaste uppgiften var att göra en egen bok. På halva sidan fanns det plats att rita en bild, och sen kunde man skriva sin berättelse. Jag minns inte vad böckerna handlade om, men jag minns min entusiasm för uppgiften! Hela skolgången fortsatte jag att skriva. För mig själv. Jag skrev dikter. Korta noveller. Jag försökte uttrycka allt jag hade inom mig för att det inte skulle äta upp mig. Efter gymnasiet så fortsatte jag att gå en skrivarkurs på folkhögskola. Efter det så slutade jag. Jag tappade bort min kärlek till att skriva, till orden. När jag senare i livet startade mitt egna företag så insåg jag att jag tappat bort väldigt mycket av min förmåga att uttrycka mig i text. Det blev en plåga att försöka beskriva mina behandlingar och vad som ingick och inte. När Terry nämnde Ascala så tackade jag först nej. Jag blev rädd. Jag tänkte att jag inte skulle ha något att skriva om. Trots det så bestämde jag mig för att testa, och idag skulle mitt liv vara väldigt tråkigt utan mitt skrivande! Jag skriver om personligt utvecklande, och invecklande. Jag skriver om händelser som påverkar. Meditationer. Allt som vill komma ut i textform. Jag jobbar som massör och healer. Jag delar lokal i Örebro, och har en liten stuga hemma i Lysfalla som jag jobbar i. Och håller just nu på att utbilda mig till medium. Det är en fantastisk resa, Livet! Här kommer ni kunna läsa texter om att vara känslig. Och okänslig. Texter som handlar om drömmar, personlig utveckling, meditation, kreativitet, healing och andlighet.

2 KOMMENTARER

  1. Tack för den här texten som fick mig att le i igenkänning åt allt förutom joggandet! 😉😅Tjoar på fåglar dagligen. Idag bland annat på några Steglitsor vilket var en alldeles ny och vacker bekantskap😁

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn