Det går trögt. Det går sådär trögt, så att jag har börjat hitta på andra saker att göra för att slippa undan. Vad som helst. Städa, diska, oj den här blomman måste vattnas! Jag tror att ni förstår exakt vad jag menar. Vi alla gör det nog ibland. Undviker. Jag vill inte meditera, så jag försöker slippa undan. Samtidigt vill jag absolut inte äventyra min utbildning på något sätt. Men jag ser inte alls fram emot att sätta mig med Bergsmeditationen. Absolut inte!

Jag hade en bra grej på gång innan första steget på mediumutbildningen. Min bra grej var att jag lärt mig att meditera när det kändes bra för mig. Utan tvång eller press. Spontant. Ibland på jobbet. Ibland hemma. Olika meditationer nästan varje gång. Oftast blev det 3 gånger i veckan. Precis som våran läxa. Skillnaden är att nu finns det ett ”måste”. Nämligen att meditera Bergsmeditationen från skivan, 3 gånger i veckan, och fokusera på känslor. Hur fokuserar man och samtidigt slappnar av och låter allt bara komma till en? Jag tycker att det är svårt. Jättesvårt! Samtidigt är det exakt vad jag gör när jag healar. Jag behöver ha koll på kunden, vad som händer, samtidigt som jag slappnar av för att känna in energierna.

Redan första meditationen är annorlunda jämfört med meditationerna innan kursen. Jag känner mig stressad, pressad och otålig innan jag börjar meditera, såklart blir det annorlunda! När jag kom fram till bron så ändrade den form. Inte bara en gång, utan flera gånger. När bron väl bestämt sig så gick jag över den, och blir genast irriterad när jag ser att jag måste klättra nerför ett stup för att komma fram till berget. Krångel!

Väl uppe på berget, otåligt väntandes på både skivan och händerna, så inser jag att jag är på väg att sväva bort. Jag drar snabbt på mig tyngdskorna och spänner fast mig på en parkbänk. Där sitter jag, uppe på mitt berg, fastspänd och otålig! Tänk er vilken syn det måste vara för alla guider!

Händerna kommer och tar med mig till en lägereld. Runt elden sitter flera olika energier. Jag känner igen några av mina guider, men inte alla som sitter där. Synen försämras och jag börjar känna mig blind. Någon reser sig och knäpper med fingrarna. Sleep.

”Jag står där på berget, och jag börjar skratta!
Jag skrattar för jag förstår exakt vad dom menar!

Jag känner att jag är kvar vid lägerelden, men allt är mörkt. Det viskades om mig, men jag kan inte höra. Jag får plötsligt ont i min högra axel. Ego. Mitt ego sitter där. Jag vet. Jag har fått det till mig tidigare under meditation. Ego och negativa energier. Det är mitt ego som är otåligt/irriterat i relation till min personliga utveckling och mitt jobb med andevärlden hinner jag börja tänka. Jag förstår. Då kastar dom ut mig och jag står snopen på berget. Jag hör en röst som förklarar att jag blir utkastad när jag är ego och försöker styra, när jag analyserar under meditation. Några av er kanske blir förskräckta nu. Ja, dom kastade tillbaka mig till verkligheten! Jag står där på berget, och jag börjar skratta! Jag skrattar för jag förstår exakt vad dom menar! Det är en lättnad att få det bekräftat! Sedan står jag där på berget och väntar på att skivan ska berätta för mig att det är dags att gå tillbaka. Jag känner mig glad och tacksam när jag går tillbaka till min äng och kliver ut i livet.

Vad jag inte förstod efter första meditationen var det jobb som väntade. Vad som faktiskt skulle ske inuti mig.

Första veckan tappade jag mina bilder. Allt var bara svart. Jag såg inte min äng. Såg inte mitt berg. Jag såg ingenting. Jag fick verkligen koncentrera mig för att ta mig fram och tillbaka till berget. När detta hände, kunde jag känna en tacksamhet över att meditera med skivan. Jag såg ingenting, men jag kände. Oj vad jag kände! Jag blev irriterad, sur. Tappade tålamodet. Kände mig rädd. Så jävla livrädd. Hjärtat både bankade och pickade bakom bröstbenet.

När bilderna så smått återvände fick jag klättra nerför flera stup, flera stegar för att ens komma till berget. Jag ville helst bara skrika. Jag ogillar höjder och jag ogillar ännu mer när saker och ting är krångligt och känns onödigt! Frustrationen var total under första veckan!

Elin Järnkvist
elinsmassage@hotmail.com
www.elinsmassage.com

Föregående artikel”Den snabbaste vägen framåt, är ofta den längsta vägen”
Nästa artikelSå vi kan dö tillsammans
Jag heter Elin Järnkvist och jag älskar att skriva! När jag gick i skolan så tyckte jag att den roligaste uppgiften var att göra en egen bok. På halva sidan fanns det plats att rita en bild, och sen kunde man skriva sin berättelse. Jag minns inte vad böckerna handlade om, men jag minns min entusiasm för uppgiften! Hela skolgången fortsatte jag att skriva. För mig själv. Jag skrev dikter. Korta noveller. Jag försökte uttrycka allt jag hade inom mig för att det inte skulle äta upp mig. Efter gymnasiet så fortsatte jag att gå en skrivarkurs på folkhögskola. Efter det så slutade jag. Jag tappade bort min kärlek till att skriva, till orden. När jag senare i livet startade mitt egna företag så insåg jag att jag tappat bort väldigt mycket av min förmåga att uttrycka mig i text. Det blev en plåga att försöka beskriva mina behandlingar och vad som ingick och inte. När Terry nämnde Ascala så tackade jag först nej. Jag blev rädd. Jag tänkte att jag inte skulle ha något att skriva om. Trots det så bestämde jag mig för att testa, och idag skulle mitt liv vara väldigt tråkigt utan mitt skrivande! Jag skriver om personligt utvecklande, och invecklande. Jag skriver om händelser som påverkar. Meditationer. Allt som vill komma ut i textform. Jag jobbar som massör och healer. Jag delar lokal i Örebro, och har en liten stuga hemma i Lysfalla som jag jobbar i. Och håller just nu på att utbilda mig till medium. Det är en fantastisk resa, Livet! Här kommer ni kunna läsa texter om att vara känslig. Och okänslig. Texter som handlar om drömmar, personlig utveckling, meditation, kreativitet, healing och andlighet.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn