Första veckan slutade i frustration. Under vecka två upplever jag samma frustration, och brist på tålamod.

Jag upptäcker att en del av mitt staket är ruttet, ihop med en grind jag aldrig sett förut. Den håller på att ramla av grindstolpen. Och som att det inte räcker så får jag en ny följeslagare. Puman vägrar gå med mig. Istället sitter det en ödla på min axel. Jag är inte riktigt nöjd, då jag känner mig till 100% trygg med Puman. Nu har jag en liten grön ödla på min axel. Stirrig. Konstant spanande. Men jag finner snabbt humorn i den lilla gröna, stirriga saken! Han roar mig. Irriterar, ja då, men han roar mig. Jag tror att det är en grön anolisödla. Jag googlade efteråt.

Den gröna lilla ödlan roar även min indianguide som vi möter upp efter att vi gått över bron. Sakta, en bild i taget. Ett steg i taget. Jag börjar att lugna ner mig. Indianguiden skrattar också åt ödlan, som väljer att springa från min axel över till indianen. Hälsar, och kilar snabbt tillbaka till min axel. Sedan klättrar vi nerför ett antal stegar, för att mötas av en fantastisk grönskande dal. Jag har aldrig varit här förut.

”Märkligt. Jag har inte alls sett min egna utveckling.

Aileen möter mig så fort händerna tar tag i mig. Först går vi längs den blå stigen som vi har gått på förr. Det är skönt med något välbekant! Sedan åker vi rutschkana ner till en dörr. Innanför dörren möts jag av ljus och skratt. Det lagas mat och sjungs. Alla hjälps åt. Och jag längtar! Jag längtar efter att bjuda in min själsfamilj och umgås på samma sätt! Jag längtar, skrattar, deltar.

När jag kommer tillbaka till grinden så lagar jag det ruttnande staketet. Byter ut allt gammalt, bygger en ny grind och sätter den på plats.

I slutet av vecka två händer det äntligen något! Ja det är så jag känner, äntligen! Det är inte förrän jag sitter och skriver den här texten som jag ser vad som hänt innan. Märkligt. Jag har inte alls sett min egna utveckling. Jag har inte alls, varken sett eller känt, allt som faktiskt har hänt. Alla bilder jag faktiskt har fått. Allt jag har upplevt. Under sista meditation för vecka två så möter en ängel mig. Min överkropp blir jättevarm. Känslor är mer än vad ni kallar för känslor. Min hjärna vill expandera. Behövde expandera. Den får inte plats i mitt fysiska huvud. Jag känner hur den trycker mot skallbenet och vidare ut. Jag får beskedet att meditationerna kommer att bli annorlunda nu. Jag känner mig något förvirrad, men tacksam. Lättad. Vad innebär det? Att meditationerna kommer att bli annorlunda? Och vad betyder det att känslor är mer än känslor?

Jag känner mig mer peppad på att meditera under den tredje veckan. Det kommer ju bli annorlunda. Det blir det. Jag får tillbaka mina bilder. Jag ser ängen igen. Ödlan är med. Puman är kvar på ängen. Ödlan lallar hela vägen till floden och där får vi sätta oss på en vit bänk. Plötsligt far den vita bänken framåt mot floden. Jag blir livrädd! Jag har lärt mig att man inte ska känna på vattnet, då man kan få möta känslor man inte är redo för. Bänken stannar tack och lov vid kanten och sakta åker den tillbaka tills den stannar där den stod från början.

”Jag går ensam och upplever så mycket rädsla, ja,
jag är till och med rädd för själva rädslan!

Den andra meditationen börjar med att jag är ensam. Jag är aldrig ensam. Jag har alltid mina vänner på ängen, men den här gången är det tomt. Jag får gå ensam. Aileen möter mig på berget och tar med mig. Vi går på en osynlig stig. Det är därför jag leder och inte du hör jag Aileen säga. Jag förstår.

Den tredje och sista meditationen för veckan går jag ännu en gång ensam. Jag hör en röst på ängen som säger You have to walk alone. Jag ser ingen stig men nu känner jag en tillit till att jag kommer komma fram ändå. Jag går ensam och upplever så mycket rädsla, ja, jag är till och med rädd för själva rädslan! När händerna kommer och lyfter upp mig får jag ont på olika punkter i kroppen. Några olika energier håller i mina armar. Jag ser inte hur dom ser ut. Det känns som om dom renar och rensar samtidigt som dom tatuerar in – eller aktiverar – olika symboler i mina armar.

När jag väl ska ner från berget, så kommer jag inte ner. Jag sitter fast. Jag försöker om och om igen, men får hela tiden börja om. Jag hinner tänka att jag får lov att ropa på min sambo, som måste ringa Annika och hon får guida ner mig! Men jag får hjälp av indianen, och jag tar mig tillbaka till grinden. Väl där är jag tvungen att göra en ljusbubbla runt hela ängen för jag har en känsla av att något mindre trevligt är efter mig. Vad det handlar om vet jag inte än.

Elin Järnkvist
elinsmassage@hotmail.com
www.elinsmassage.com

Föregående artikelAtt rensa ut
Nästa artikelEn resa tillsammans
Jag heter Elin Järnkvist och jag älskar att skriva! När jag gick i skolan så tyckte jag att den roligaste uppgiften var att göra en egen bok. På halva sidan fanns det plats att rita en bild, och sen kunde man skriva sin berättelse. Jag minns inte vad böckerna handlade om, men jag minns min entusiasm för uppgiften! Hela skolgången fortsatte jag att skriva. För mig själv. Jag skrev dikter. Korta noveller. Jag försökte uttrycka allt jag hade inom mig för att det inte skulle äta upp mig. Efter gymnasiet så fortsatte jag att gå en skrivarkurs på folkhögskola. Efter det så slutade jag. Jag tappade bort min kärlek till att skriva, till orden. När jag senare i livet startade mitt egna företag så insåg jag att jag tappat bort väldigt mycket av min förmåga att uttrycka mig i text. Det blev en plåga att försöka beskriva mina behandlingar och vad som ingick och inte. När Terry nämnde Ascala så tackade jag först nej. Jag blev rädd. Jag tänkte att jag inte skulle ha något att skriva om. Trots det så bestämde jag mig för att testa, och idag skulle mitt liv vara väldigt tråkigt utan mitt skrivande! Jag skriver om personligt utvecklande, och invecklande. Jag skriver om händelser som påverkar. Meditationer. Allt som vill komma ut i textform. Jag jobbar som massör och healer. Jag delar lokal i Örebro, och har en liten stuga hemma i Lysfalla som jag jobbar i. Och håller just nu på att utbilda mig till medium. Det är en fantastisk resa, Livet! Här kommer ni kunna läsa texter om att vara känslig. Och okänslig. Texter som handlar om drömmar, personlig utveckling, meditation, kreativitet, healing och andlighet.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn