Det är nyårsafton. Jag är inne på min fjärde vecka med meditationerna. Redan vid ängen händer det saker. Jag är först på savannen med Puman, men det ändras och jag hamnar på min äng med den lilla gröna, stirriga ödlan. Du är splittrad hör jag en röst som säger.

Jag börjar röra mig mot grinden. Utanför så finns det ingen stig. Det enda det finns att gå på är linor. Ni vet, sådana man ser på cirkus som otroliga människor balanserar och gör konster på? Jag blir livrädd! Paralyserad. Fullständigt vettskrämd! Du måste ha tillit. Jag går på linan tills jag kommer till en liten ö. Ön är ett litet flytande, eller flygande, stenblock. Från ön går en ny lina. Jag vet inte hur många linor jag gick över, eller hur många stenblock jag gick på, men plötsligt får jag välja. En upplyst lina, eller en mörk dunkel lina.

Jag väljer den ljusa. Jag ser ett vattenfall och jag inser att jag gått på lina över min egna flod flera gånger. Ödlan visar mig att jag ska känna på vattenfallet. Så det gör jag. Jag låter min hand svepa genom fallet. Vi fortsätter att gå längs floden, den stirriga ödlan och jag. Plötsligt skuttar han glatt ner i floden och badar! I floden, där är det förbjudet att bada! Min rädsla växer så snabbt och blir så stark i bröstet att jag mår illa. Han simmar tillbaka till land och klappar med sin ena fot att jag ska sätta mig. Ödlan vill att jag ska sätta mig och doppa fötterna! Tillit tänker jag och doppar fötterna trots att jag är livrädd. Jag sitter vid flodkanten och badar mina fötter, mina vader. Tillit. Ödlan plaskar i vattnet och tvättar sig. När han är färdig med sitt badande så går vi över bron och indianen möter oss.

Sakta går vi till berget. När vi är där vill jag helst gå inuti berget, men ödlan säger att han vill gå på utsidan för han gillar miljön. Uppför berget så mumsar han på blommor, irrar hit och irrar dit. Han blir lite rädd för katten när den dyker upp. Jag ler. Uppe på toppen sätter vi oss på den vita bänken. När händerna kommer ner skjuts bänken mot kanten av berget för att möta händerna. Sedan reser vi.

”Hon visar mig att jag har en Mantikora som sitter på min högra axel.

Jag sätts ner på en knölig, kristallik sten. Stenen visar sig snart vara ett gigantiskt rymddjur som påminner om en val. Den flyt-simmar stillsamt fram genom universum. Plötsligt står Aileen bredvid mig. Hon visar mig att jag har en Mantikora som sitter på min högra axel. Den sitter där och förgiftar mig. Aileen förklarar vidare att min känslo-smärta behöver jag, men inte den fysiska smärtan. Den ska bort. Nästa gång vid massage.

Rymddjuret lägger till vid en ö. Aileen och jag går längs en stig till ett tempel. Där inne så sätter jag mig på knä. Runt mig står det ljusvarelser. Jag kan inte urskilja några karaktärsdrag, dom lyser så starkt. Dom sjunger. Jag vet att dom sjunger. Men jag hör inget. Mantikoran släpper långsamt sitt grepp, ramlar av och ligger orörlig på golvet en bit ifrån mig. Någon av ljusvarelserna tar bort den och lägger Mantikoran i en bur. Buren försvinner. En ny Mantikora växer ut från min axel, den släpper långsamt och ramlar ner på golvet. Någon lägger den i en bur. Buren försvinner. Detta upprepas 4–5 gånger. Den blir mindre och mindre för varje gång. Till sist är den helt borta och Aillen börjar dra ut gift. Nu kanske du kan ta emot hjälp från dina vänner. Jag gråter av tacksamhet och glädje. Det är en enorm lättnad! Du har många som vill hjälpa dig.

Det är dags att gå tillbaka. Innan jag går talar Aileen om för mig att den här processen behöver upprepas. Flera gånger.

Rymddjuret tar oss tillbaka till berget, och vi påbörjar vår vandring neråt. Ödlan irrar hit och dit, precis som på vägen upp. När vi kommer till katten så kramar ödlan om den. Han kastar sig runt kattens hals. Jag ler åt dessa två djur. När vi går över floden och återigen står framför linorna, så känner jag ingen rädsla. Jag balanserar sakta men säker över varje lina tillbaka till ängen.

Ungefär såhär ser mina meditationer ut alla tre gånger under den fjärde veckan. Jag förstår att jag får en enorm hjälp. Varje Mantikora som tas bort, varje giftdroppe som dras ut, varje ägg som försvinner är en befrielse.

Nu kanske du kan ta emot hjälp från dina vänner. Du har många som vill hjälpa dig.

Elin Järnkvist
elinsmassage@hotmail.com
www.elinsmassage.com

Föregående artikelRegnbågens färger
Nästa artikelTack för er respons!
Jag heter Elin Järnkvist och jag älskar att skriva! När jag gick i skolan så tyckte jag att den roligaste uppgiften var att göra en egen bok. På halva sidan fanns det plats att rita en bild, och sen kunde man skriva sin berättelse. Jag minns inte vad böckerna handlade om, men jag minns min entusiasm för uppgiften! Hela skolgången fortsatte jag att skriva. För mig själv. Jag skrev dikter. Korta noveller. Jag försökte uttrycka allt jag hade inom mig för att det inte skulle äta upp mig. Efter gymnasiet så fortsatte jag att gå en skrivarkurs på folkhögskola. Efter det så slutade jag. Jag tappade bort min kärlek till att skriva, till orden. När jag senare i livet startade mitt egna företag så insåg jag att jag tappat bort väldigt mycket av min förmåga att uttrycka mig i text. Det blev en plåga att försöka beskriva mina behandlingar och vad som ingick och inte. När Terry nämnde Ascala så tackade jag först nej. Jag blev rädd. Jag tänkte att jag inte skulle ha något att skriva om. Trots det så bestämde jag mig för att testa, och idag skulle mitt liv vara väldigt tråkigt utan mitt skrivande! Jag skriver om personligt utvecklande, och invecklande. Jag skriver om händelser som påverkar. Meditationer. Allt som vill komma ut i textform. Jag jobbar som massör och healer. Jag delar lokal i Örebro, och har en liten stuga hemma i Lysfalla som jag jobbar i. Och håller just nu på att utbilda mig till medium. Det är en fantastisk resa, Livet! Här kommer ni kunna läsa texter om att vara känslig. Och okänslig. Texter som handlar om drömmar, personlig utveckling, meditation, kreativitet, healing och andlighet.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn