I slutet av fjärde veckan så blir jag sjuk. Förkyld. Ont i halsen och ont i bröstet. Jag är osäker på vad som är vad. Är jag ”bara” förkyld, eller är det en fysisk utrensning efter Mantikora- utrensningen? Egentligen spelar det ingen roll. Jag funderar mycket på Mantikorans roll, och jag inser att jag inte frågat vad Mantikoran betyder. Vad symboliserar den? Symboliserar den ego för att den sitter på min högra axel? Eller handlar det om mina egna negativa energier? Båda? Eller symboliserar Mantikoran något annat? Är det nödvändigt att jag vet det? Nej. Jag släpper det.

I mitten av femte veckan med meditationerna börjar jag känna mig pigg igen. Jag har tagit ut en extra sjukdag. Det är denna dag jag börjar skriva på den här serien. Av en slump så dimper också boken Skuggeffekten ner i brevlådan. Ytterligare en läxa är serverad. Jag mediterar och jag får en lugn och skön paus. Det enda som känns viktigt att dela med mig av, är att mitt berg, inte längre är något berg. Det är en bergskedja. Snöklädda toppar, gröna dalar. Jag förundras över att jag både är större och mer än jag tror och tidigare förstått. Efter meditationen börjar jag att läsa. Jag läser halva boken och är inte säker på om jag fattar allt, eller egentligen ingenting.

Som en gåva så får jag vara hemma dagen efter också, och jag tar tacksamt emot den lediga tiden. Jag börjar dagen med att meditera. Mantikoran är tillbaka. Den sitter på min högra axel. Svart och skrikandes. När vi kommer till floden så försöker Mantikan att förgifta den. Men det tillåter jag inte. Istället så badar jag den i en vattenpöl bredvid floden. Mantikorans svarta färg rinner av, och den blir alldeles vit. Promenaden går smärtfritt, Mantikoran har åter hittat sin plats på min högra axel. Gnällandes. Gnyendes.

Aileen möter mig. Vi går längs stigen med det blåa ljuset. Vi har gått här förut, och jag tycker väldigt mycket om den här stigen. Vi går igenom en bubbla. Manikoran får inte gå igenom, den blir kvar utanför. Skitarg. Den blir så arg att den blir svart igen. Jag och Aileen går vidare till templet. Inne i templet fortsätter samma process som tidigare. Jag står på knä. Ljusvarelserna runt mig sjunger bort Mantikora på Mantikora. Skär upp min hud och gräver ur ägg. Pressar ut det snorgröna giftet ur min kropp. Ljusvarelserna plockar fram tre gigantiska iglar som dom sättet runt skulderbladet och axeln. Iglarna mumsar i sig ägg och gift. Det gör fysiskt ont. Axeln kommer behöva mer jobb. Parallellt som detta sker kan jag fortfarande se Mantikoran som sitter kvar utanför bubblan och skriker sig svart.

Det är återigen dags att återvända. Vi går tillbaka längs stigen, genom bubblan. Där möter vi den lilla svarta Mantikoran och Aileen gör den alldeles blå. Den blir lika blå som stigen vi går på. Lika lysande och lika härlig.

Vi går tillbaka nerför berget. Stannar och andas. När jag står där så kommer marken emot oss. Jag behöver inte gå hela vägen ner, och jag behöver heller inte klättra upp för någon stege för att nå bron. Jag behöver inte ens gå i en trapp! Marken är helt plan. Inga hinder, inget krångel. Inget är omständligt! Vid bron upptäcker jag dessutom att den blå Mantikoran har blivit till en liten blå schimpans! Den sitter inte längre på min högra axel utan min vänstra.

Efter meditationen funderar jag dels över symboliken, men även det jag läste i boken. Om skuggsidan. Om att jobba MED sin skuggsida istället för att försöka få den att försvinna. Bekräfta den. Lyssna. Att inte försöka bli av med den och splittra sig själv, utan att försöka bli hel. Var det vad som just hände i meditationen? Jobbade jag MED Matikoran tills den blev en schimpans?

Jag går en promenad. Har knappt varit ute på en vecka på grund av förkylningen. Det blåser ute. Men jag känner ändå våren. Jag får påminna mig själv om att det bara är januari. Känslan av vår gör mig ändå glad. Jag njuter. Pratar med skogen i mitt inre. Lyssnar på musik och vinden. Njuter av solens strålar och tittar på molnvingarna. Jag tänker att det är så här man ger sig själv en high five. Jag fnittrar till. Jag funderar på hur man skapar sin egna verklighet. Och vilken jävla bra verklighet jag har skapat åt mig själv! High five!

Bredvid mig på vägen dyker jag själv plötsligt upp, jag håller min egna hand. Jag blir otroligt rörd av vad som sker. Hjärtat exploderar, imploderar och expanderar samtidigt. Tårarna rinner. Jag tackar, och jaget bredvid mig ler och tackar hon med.

High five!

Elin Järnkvist
elinsmassage@hotmail.com
www.elinsmassage.com

Föregående artikelMitt första möte med Ascala
Nästa artikelMed känslorna utanpå
Jag heter Elin Järnkvist och jag älskar att skriva! När jag gick i skolan så tyckte jag att den roligaste uppgiften var att göra en egen bok. På halva sidan fanns det plats att rita en bild, och sen kunde man skriva sin berättelse. Jag minns inte vad böckerna handlade om, men jag minns min entusiasm för uppgiften! Hela skolgången fortsatte jag att skriva. För mig själv. Jag skrev dikter. Korta noveller. Jag försökte uttrycka allt jag hade inom mig för att det inte skulle äta upp mig. Efter gymnasiet så fortsatte jag att gå en skrivarkurs på folkhögskola. Efter det så slutade jag. Jag tappade bort min kärlek till att skriva, till orden. När jag senare i livet startade mitt egna företag så insåg jag att jag tappat bort väldigt mycket av min förmåga att uttrycka mig i text. Det blev en plåga att försöka beskriva mina behandlingar och vad som ingick och inte. När Terry nämnde Ascala så tackade jag först nej. Jag blev rädd. Jag tänkte att jag inte skulle ha något att skriva om. Trots det så bestämde jag mig för att testa, och idag skulle mitt liv vara väldigt tråkigt utan mitt skrivande! Jag skriver om personligt utvecklande, och invecklande. Jag skriver om händelser som påverkar. Meditationer. Allt som vill komma ut i textform. Jag jobbar som massör och healer. Jag delar lokal i Örebro, och har en liten stuga hemma i Lysfalla som jag jobbar i. Och håller just nu på att utbilda mig till medium. Det är en fantastisk resa, Livet! Här kommer ni kunna läsa texter om att vara känslig. Och okänslig. Texter som handlar om drömmar, personlig utveckling, meditation, kreativitet, healing och andlighet.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn