Jag är liten. Eller jag har alltid hört att jag är liten. Tar inte så mycket plats. När jag var barn så kallade mina föräldrar mig blyg. När det kom främmande så skulle jag alltid sitta i mammas eller pappas knä. Betrakta. När dom sedan frågade om jag hade haft roligt så tyckte jag oftast det. Trots att jag inte aktivt deltagit så verkar jag ha trivts där i någons knä, stilla betraktande.

Idag kallar jag mig själv för social-introvert. Är det ett bättre ord? Nej, det är inte så många som förstår det utan att jag måste förklara. Men det är just det. Att förklara, att berätta om mig, så här fungerar jag just nu. Att ta plats. Att inte låta någon annan sätt ord på vad jag är, kan vara eller vill vara. Jag försöker ta chansen att berätta om mig när jag kan. Jag orkar inte alltid, eller det känns inte alltid bra att berätta om mig, så då låter jag bli, vilket i sig är en övning. En övning i intuition, att lita på min magkänsla. En övning i gränser, vad känns okej för mig idag, ihop med dessa människor?

I perioder blir det väldigt tydligt för mig att jag måste ta mer plats. Jag är inne i en sån period just nu. Ibland händer det lustiga saker, ibland mindre lustiga. När busschauffören glömmer bort att stanna på min hållplats när jag ska hem, då är det mindre lustigt. Jag får välja mellan att gå i ett dike med högt gräs, bli blöt och kall, eller tvingas springa med hjärtat i halsgropen längs R50 för att kunna ta mig hem. Då är det mindre roligt att ta plats, att ställa sig på bussen och tjoa ”ursäkta jag ska av här” och vänta på tvärniten busschauffören oftast gör. Händer det för ofta så har jag lärt mig att ett ”punk-Oi!” fungerar bättre än ”Ursäkta”.

”När jag var deprimerad så syntes jag ännu mindre än vad jag gör idag.

Eller när andra människor missar att jag också står i kö! Det är fantastiskt! Som att jag vore osynlig på riktigt. Jag skulle vilja skylla på att det bara handlar om att jag har för låg energi och skulle behöva stärka mig, genom healing till exempel. Men i många fall så är det prövningar som handlar om att ta plats.

Det händer även andra små saker som presentationstexter och bilder som försvinner, min bokningssida syns inte, hemsidan krånglar… Ja, ni vet, allt som gör att jag syns får för sig att krångla och jävlas helt enkelt.

När jag var deprimerad så syntes jag ännu mindre än vad jag gör idag. Då kunde människor krocka med mig när vi möttes på trottoaren. Då tänkte jag nog att det var elaka människor som inte såg mig, men idag tänker jag att jag hade så låg energi att jag nästan inte syntes. Har ni sett eller läst Det osynliga barnet av Tove Jansson? Den handlar om ett litet barn, hon heter Ninni. Hon har så låg självkänsla att hon blir osynlig. Tanten som tog hand om Ninni hade satt en bjällra runt hennes hals så att hon skulle höra var hon var. Hemma hos Muminfamiljen byggs Ninnis självförtroende upp igen, och ju starkare hon blir desto mer syns hon. Det sista hon visar är sitt ansikte.

Det spelar egentligen ingen roll om jag kämpar med prövningar i att Ta Plats eller om jag behöver stärka min energi för att jag till exempel varit förkyld eller tagit in någon annans ord eller känsla på vad dom tycker att jag är. Antingen så antar jag utmaningen, mediterar, ber om hjälp – eller så blir jag som Ninni, osynlig.

Det är ingen fara, jag har laddat upp med bjällror för dom dagar jag faktiskt vill vara osynlig!

Elin Järnkvist
elinsmassage@hotmail.com
www.elinsmassageochhealing.se

Föregående artikelVem är jag om jag bara ÄR?
Nästa artikelHur ser din dröm ut?
Jag heter Elin Järnkvist och jag älskar att skriva! När jag gick i skolan så tyckte jag att den roligaste uppgiften var att göra en egen bok. På halva sidan fanns det plats att rita en bild, och sen kunde man skriva sin berättelse. Jag minns inte vad böckerna handlade om, men jag minns min entusiasm för uppgiften! Hela skolgången fortsatte jag att skriva. För mig själv. Jag skrev dikter. Korta noveller. Jag försökte uttrycka allt jag hade inom mig för att det inte skulle äta upp mig. Efter gymnasiet så fortsatte jag att gå en skrivarkurs på folkhögskola. Efter det så slutade jag. Jag tappade bort min kärlek till att skriva, till orden. När jag senare i livet startade mitt egna företag så insåg jag att jag tappat bort väldigt mycket av min förmåga att uttrycka mig i text. Det blev en plåga att försöka beskriva mina behandlingar och vad som ingick och inte. När Terry nämnde Ascala så tackade jag först nej. Jag blev rädd. Jag tänkte att jag inte skulle ha något att skriva om. Trots det så bestämde jag mig för att testa, och idag skulle mitt liv vara väldigt tråkigt utan mitt skrivande! Jag skriver om personligt utvecklande, och invecklande. Jag skriver om händelser som påverkar. Meditationer. Allt som vill komma ut i textform. Jag jobbar som massör och healer. Jag delar lokal i Örebro, och har en liten stuga hemma i Lysfalla som jag jobbar i. Och håller just nu på att utbilda mig till medium. Det är en fantastisk resa, Livet! Här kommer ni kunna läsa texter om att vara känslig. Och okänslig. Texter som handlar om drömmar, personlig utveckling, meditation, kreativitet, healing och andlighet.

2 KOMMENTARER

  1. Så fint du skriver Elin. Känner igen både mig själv och mina barn. Jag såg dig i mig och i mitt hjärta. Tack fina du.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn