Nu är jag ute på vift igen. Jag har smitit. Jag har gått vilse. Jag är på rymmen. Jag vet inte var jag är. Jag vet inte vart jag ska. Vart jag är på väg. Jag vet inte exakt vad jag rymmer ifrån. Men jag vet att jag är på vift igen. Mitt humör avslöjar mig. Humöret sitter på en stol och anger, berättar för den som orkar lyssna, att nu är Elin på vift igen. Nu har hon rymt. Nu sitter hon med Butter, Gnällspik och Folkilsk och hon önskar att hon var någon annanstans. Men hon är på vift och vilse och vet inte hur hon tar sig därifrån. Hon sitter fast i en fika.

Det är påfrestande att inte utföra sitt jobb som vanligt, att plötsligt äga för mycket tid. Hur man nu kan göra det, äga tid. Det är påfrestande. Var lägger man den överblivna energin? Vad händer med människor när vi isolerar oss? Hur många runt omkring oss saknar vi, hur många upptäcker vi inte är så viktiga att hålla kontakten med? Vad händer när vi får all tid att vara i våra egna huvuden? Hur går våra tankar? Vad känner vi då? Hur många dagar, veckor, månader tar det innan ditt humör anger dig?

Jag kan bara titta på dom runt omkring mig. Och mig själv. Jag är ute på vift. En annan försöker ta över andras projekt i ren rastlöshet och frustration. Han kan inte sitta still längre. En tredje blir känsligare, blödig. Det finns dom som är så trötta av påfrestningen att dom får lov att tant- och gubbvila flera gånger mitt på dagen. Jag förstår dom alla. Jag? jag blir negativ. Jag blir ilsk och butter. Jag blir negativ. Min dialekt blir dessutom ännu mer gnällig! Jag ändrar mitt sätt att prata medan jag tar mina snedsteg bort från mig. Bort från det jag redan byggt upp. Ut på vift. Jag går vilse medan jag muttrar och gnäller.

Nu är jag inte korkad. Tror jag. Eller omedveten. Tror jag. Inbillar jag mig. Jag tror att jag ser en del av min personliga process. Jag ser det här. Jag tillåter det. Jag låter det hända. Jag vet att åsikterna om mig återigen kommer påverka mig negativt – för att jag är negativ. Jag vet att det blir en ond cirkel av negativa, lite lägre energier. Men ni får ursäkta, jag behöver titta på det här. Jag behöver se mina beteenden. Jag behöver hälsa på Butter och Gnällspik och Folkilsk uppe på loftet. Jag behöver besöka dom. Jag behöver umgås med dom en stund. Jag behöver helt enkelt sätta mig och ta en kopp kaffe med dom (TACK Viktoria!).

Jag förstår egentligen inte tomtarnas språk. Jag har inte lärt mig det än. Jag vet att det här kommer att ta lite tid innan jag kan förstå fullt ut vad Butter, Gnällspik och Folkilsk pratar om. Just nu hör jag bara muttrande, gnällande och små galna skrik. Det kommer att ta lite tid innan jag förstår vad det är dom vill. Det kommer att ta lite tid innan jag förstår deras sånger och vad dom vill berätta för mig.

Jag misstänker också att Sorg ligger där uppe någonstans och behöver bli omhändertagen. Jag tänker att det är just det som är problemet. Hur ska jag kunna komma upp på loftet och förstå Sorg, när jag inte förstår Butter, Gnällspik och Folkilsk? När jag inte förstår om dom försöker förklara var Sorg är, eller om dom försöker förklara vad Sorg lider av. Hur ska jag hitta Sorg? Är det ens därför Butter, Gnällspik och Folkilsk har kommit ner från loftet? Är det därför Humör sitter och avslöjar mig?

OM jag hittar Sorg där uppe, vad behöver Sorg? Bandage? En kram?

Så här sitter vi Humör, Butter, Gnällspik, Folkilsk och jag och glor på varandra. Ingen säger något mer för jag förstår inte. Uppgiven har stuckit in sitt huvud i rummet och undrar vad vi håller med egentligen. Ingen har något svar på det. Så vi glor på varandra. Sörplar i oss kaffet. Glor lite till. ”Jagskiteridethär” kommer ner från loftet, drar Uppgiven i ärmen och viskar: Vad håller dom på med? Uppgiven, som inte heller har något svar, rycker på axlarna.

Har jag blivit galen? Humör börjar fnittra och svarar: Eller är det bara tomtarna som har smugit sig ner från loftet?

Elin Järnkvist
elinsmassage@hotmail.com
www.elinsmassage.com

Föregående artikelMed en kopp kaffe i trädgården
Nästa artikelLetar hus
Jag heter Elin Järnkvist och jag älskar att skriva! När jag gick i skolan så tyckte jag att den roligaste uppgiften var att göra en egen bok. På halva sidan fanns det plats att rita en bild, och sen kunde man skriva sin berättelse. Jag minns inte vad böckerna handlade om, men jag minns min entusiasm för uppgiften! Hela skolgången fortsatte jag att skriva. För mig själv. Jag skrev dikter. Korta noveller. Jag försökte uttrycka allt jag hade inom mig för att det inte skulle äta upp mig. Efter gymnasiet så fortsatte jag att gå en skrivarkurs på folkhögskola. Efter det så slutade jag. Jag tappade bort min kärlek till att skriva, till orden. När jag senare i livet startade mitt egna företag så insåg jag att jag tappat bort väldigt mycket av min förmåga att uttrycka mig i text. Det blev en plåga att försöka beskriva mina behandlingar och vad som ingick och inte. När Terry nämnde Ascala så tackade jag först nej. Jag blev rädd. Jag tänkte att jag inte skulle ha något att skriva om. Trots det så bestämde jag mig för att testa, och idag skulle mitt liv vara väldigt tråkigt utan mitt skrivande! Jag skriver om personligt utvecklande, och invecklande. Jag skriver om händelser som påverkar. Meditationer. Allt som vill komma ut i textform. Jag jobbar som massör och healer. Jag delar lokal i Örebro, och har en liten stuga hemma i Lysfalla som jag jobbar i. Och håller just nu på att utbilda mig till medium. Det är en fantastisk resa, Livet! Här kommer ni kunna läsa texter om att vara känslig. Och okänslig. Texter som handlar om drömmar, personlig utveckling, meditation, kreativitet, healing och andlighet.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn