Det är mörkt. Regnigt. Cykellyset fladdrar och far över det gropiga grusvägen. Jag är trött. Jag har bara 1,5km kvar hem. Jag börjar tänka på rådjur, vidare till älgar. Tanken på att faktiskt krocka med en älg känns skrämmande verklig. Jag har skrämt upp mig själv många gånger genom att göra exakt samma sak. Tänka på älgar när jag cyklar hem i mörkret. Jag har berättat om den här skräcken för många. Jag har skrikit rakt ut i mörkret för att jag trott att en älg varit bredvid mig. Jag kände mig lagom korkad när jag insåg att det bara var min egna luva, HAHA!

Jag cyklar förbi den sista gården innan jag ska svänga av. Dom har en stark lampa som lyser upp vägen. Den bländar mig. Varje gång jag cyklar hem får jag sätta upp handen för ögonen vid den här gården. Jag ser min skugga ute på åkern.

Strax innan jag ska svänga av så kommer jag till ett parti där det alltid känns lite mer kusligt än andra partier på min resväg. När jag var barn cyklade jag förbi en kyrkogård för människor som dött i tbc. Det var en liten kyrkogård. Den finns fortfarande kvar. Jag cyklade alltid extra fort förbi där. Jag gör samma sak idag. Vid det här partiet skog, innan jag ska svänga av. Är det mörk, så cyklar jag alltid fortare här. Idag lyckas jag som sagt skrämma upp mig själv, och jag vet att det inte är den bästa platsen att bli rädd på. I mina tankar skriker jag Stopp! Tänk glada tankar! Glada tankar! Men det är redan för sent. Jag får en förnimmelse av något mindre lyckligt i min närvaro. En man. Stopp! Glada tankar! Jag känner en snabb mix av känslor. Jag känner en sorg. Jag får en bild av en krock, eller olycka på något sätt. Jag ser en vagn ligga omkullvält, och det stora trähjulet är trasigt. Tror jag. Eller är det bara fantasi? Vägen gick väl inte på samma ställe då? Inte såg det väl likadant ut? Det måste väl ha ändrats sig? Jag kan inte ha rätt.

”När jag kommer hem säger jag inget till min sambo. Jag vill inte skrämma honom i onödan.

Jag känner hans händer runt min midja. ”Får jag åka med? Jag ska bara ner till Hults!” Han har redan hoppat på pakethållaren och håller i sig. Han är glad. Lycklig. Ändå spänner sig min kropp. Det går tyngre i uppförsbacken. Som att han faktiskt vägde något. Som att han faktiskt sitter där. Jag försöker säga nej, men jag är för trött och ger upp. Han berättar att han jobbar på Hults. Gör lite av varje. Jag tror att han är en väldigt uppskattad person. Glad och inte rädd för arbete. Enkel. Jag saktar inte ner vid Hults, och jag föreställer mig hur han hoppar av. Men jag är inte övertygad om att han faktiskt gör det. På fredag får jag göra Bergsmeditationen och be om hjälp.

När jag kommer hem säger jag inget till min sambo. Jag vill inte skrämma honom i onödan. Det kanske bara var inbillning? Jag själv hinner glömma bort vad som hänt medan vi äter. Plötsligt tänds lampan på farstun. Vi tittar på varandra. Lyssnar. Får vi besök? Nej, det kommer ingen. Min sambo försöker förklara att Kommandoran säkert var i närheten och rörelsedetektorn reagerade på henne. Kommandoran är våran råtta som flyttat in till vintern. Namnet har hon fått för att hon är så duktig på att sno korv! Bättre än Kommandoran i Emil. Våran Kommandora fastnar inte i fällan! Lampan har bara fått lite fnatt, säger min sambo några gånger. Han måste övertala sig själv, och jag låter honom göra det. Men jag vet mer.

På fredag får jag göra Bergsmeditationen och be om hjälp.

Elin Järnkvist
elinsmassage@hotmail.com
www.elinsmassageochhealing.se

Ynglingen på Hults, Del 2 

Föregående artikelÄlgjakt och skogsvarelser
Nästa artikelEtt litet äventyr
Jag heter Elin Järnkvist och jag älskar att skriva! När jag gick i skolan så tyckte jag att den roligaste uppgiften var att göra en egen bok. På halva sidan fanns det plats att rita en bild, och sen kunde man skriva sin berättelse. Jag minns inte vad böckerna handlade om, men jag minns min entusiasm för uppgiften! Hela skolgången fortsatte jag att skriva. För mig själv. Jag skrev dikter. Korta noveller. Jag försökte uttrycka allt jag hade inom mig för att det inte skulle äta upp mig. Efter gymnasiet så fortsatte jag att gå en skrivarkurs på folkhögskola. Efter det så slutade jag. Jag tappade bort min kärlek till att skriva, till orden. När jag senare i livet startade mitt egna företag så insåg jag att jag tappat bort väldigt mycket av min förmåga att uttrycka mig i text. Det blev en plåga att försöka beskriva mina behandlingar och vad som ingick och inte. När Terry nämnde Ascala så tackade jag först nej. Jag blev rädd. Jag tänkte att jag inte skulle ha något att skriva om. Trots det så bestämde jag mig för att testa, och idag skulle mitt liv vara väldigt tråkigt utan mitt skrivande! Jag skriver om personligt utvecklande, och invecklande. Jag skriver om händelser som påverkar. Meditationer. Allt som vill komma ut i textform. Jag jobbar som massör och healer. Jag delar lokal i Örebro, och har en liten stuga hemma i Lysfalla som jag jobbar i. Och håller just nu på att utbilda mig till medium. Det är en fantastisk resa, Livet! Här kommer ni kunna läsa texter om att vara känslig. Och okänslig. Texter som handlar om drömmar, personlig utveckling, meditation, kreativitet, healing och andlighet.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn