Vi hamnar alla på ängen. Framför oss finns det tre dörrar. En av dörrarna öppnas. Medan den öppnas förvandlas den till ladugårdsdörrar. Båda dörrarna öppnar sig. Bakom finns bara ett vitt ljus. In genom dörrarna åker ett ekipage. Två stora bruna hästar drar vagnen. Jag förnimmer tre män. En sitter och håller i tömmarna. Dom andra två sitter på bänkar bakom. Vagnen ser först ut att komma från filmernas vilda västern. Vackert utsmyckad och med tak, dörrar, fönster. Men vagnen byter form och blir till en vagn från Emil i Lönneberga. Enkel. Öppen, med bara ett par bänkar. Sedan försvinner bänkarna också och det ser ut som en kärra som transporterar hö, eller säckar med säd. Medan ekipaget åker igenom ladugårdsdörren så tar männen av sig sina mössor och vinkar tacksamt hejdå. Sen är dom borta.

Jag blir stående en kort sekund. Sedan blir jag hänvisad till en vit bänk. Jag sätter mig. När jag tittar ner på mina fötter ser jag en liten vattenpöl. Sätt fötterna i pölen. Jag gör som jag bli tillsagd, samtidigt förstår jag att det här vattnet också kommer från vattenfallet. Jag ser en ljus skepnad ställa sig bakom mig. Jag tror det är min healingguide, men är inte säker. Skepnaden börjar hälla vattnet från hinken över mitt huvud lugnt och stilla. Det känns som en varm och skön dusch. Någon plockar små svarta kolbitar ur mina öron, samtidigt som jag ser hur andra renar platsen där jag såg olyckan. Någon förklarar att det är mitt ego som lägger näsan i blöt. Det är därför det händer saker som den här. Allt renas. Allt blir ljusare. Även mitt hem, min trädgård.

”Min healingguide har gått med mig hela vägen och vi kramar hejdå.

Efter en stund hör jag en röst som säger att det är dags att komma tillbaka. Jag tackar. Jag börjar stänga alla blommorna. Alla röda, dom orangefärgade och gula. Jag går längs med vattenfallet. Stänger den gröna och den rosa blomman. Stänger den ljusblå. Den indigoblå. Den lila blomman och till sist den vita. Min healingguide har gått med mig hela vägen och vi kramar hejdå. Jag tackar igen. Jag vill inte riktigt gå tillbaka än, men jag vet att jag måste. Jag får kämpa mig ner till berget. Händerna vinkar när dom far upp i molnen. Jag vinkar och tackar. Nu är jag efter rösten på skivan och får skynda mig lite. Nere vid bergets fot dricker jag te igen. Det här är en jätteviktig del. Det är här jag vet att jag kommit ner ordentligt från berget. Jag är lurig på det viset. Jag vill så gärna vara kvar där uppe, så ibland får jag hämta Elin, och Elin, och Elin… Men jag är tillbaka och kan fortsätta mot bron och floden.

Jag återvänder till verkligheten, rummet där jag sitter. Jag funderar på vad det är jag upplever. Vad är det jag plockar in? Minnen? Andar? Och hur? Är jag öppen hela tiden? Måste jag alltid vara på min vakt? Plockar jag in allt via intuition? Hur känner jag skillnad? Mitt ego, hur får jag bukt på det? Är det detta som kallas ”Leka medium”? Tur att jag snart ska gå kursen!

Kvällen efter är det dags igen. Redan när jag står vid cykeln och tar på mig reflexvästen så känner jag skillnad. Jag trampar på. När jag kommer fram till partiet där jag brukar cykla snabbare, så är allt upplyst. Det kommer bilar som lyser upp vägen. En bonde är ute och kör och lyser upp från sin traktor. Allt är upplyst. Jag förnimmer ynglingen stå och vinka. Jag ler. Allt är upplyst.

Elin Järnkvist
elinsmassage@hotmail.com
www.elinsmassageochhealing.se

Läs mer:
<Del 1   Del 2>

 

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn