I dagens hektiska samhälle finns det många människor som gått in i väggen och tappat på tron på sig själva. Hur kan man bryta dessa negativa mönster?
–Det krävs villighet och i villigheten finns en ödmjukhet. Jag säger inteatt det är lätt och att det bara är att trolla, men det finns möjligheter.Hjärtats dörr öppnas inifrån.

I ett vackert hus i Höllviken i sydvästra Skåne bor Mia de Neergaard med sin make, två tonårsbarn och hunden Kelly. Huset genomsyras av en lugn, men ändå ener­gigivande atmosfär som tycks utgå från Mias eget inre väsen. Jag ser mig om bland de vackra skinnmöblerna och den sparsmakade inredningen och känner mig genast som hemma. Här verkar det bo harmoniska människor.

–Ja, jag gör ju det jag älskar mest idag! Jag bär en inre längtan att vara den jag är, att följa flödet. Det är 10 000 gånger roligare. Allting kommer till mig, jag är levande. Det är så tydligt att livet pågår här och nu. Detta är ingen generalrepeti­tion. Jag vet ingenting om i morgon.

Hon riktigt sprakar av livsglädje och or­den känns genuina. Men det har inte alltid varit så. För drygt tio år sedan voltade Mia med sin bil på motorvägen och fick en så kallad whiplashskada. Fram till den dagen hade hon gjort det hon trodde förväntades av henne. Hon drev en firma med flera anställda som hyrde ut fruktkorgar till företag och anade bara en saknad, men visste inte helt vad den stod för och vad hon kunde göra åt den.

Trafikolyckan ändrade allt

”Ska jag hålla på så här och göra en fruktkorg till och en fruktkorg till? Det kändes som om jag kastade bort min po­tential.” Så kom olyckan och bokstavligen kastade om allting.

– Jag minns hur jag såg våra barn som var små och jag tänkte att jag inte var redo att lämna dem. Inom mig kändes det som om jag gick ned på mina knän och bad ”Snälla, jag gör vad som helst!”

Mia stannar upp en stund för att i tystnad känna in maten hon just stoppat i mun­nen och hon blundar medan hon gör det. Så fortsätter hon eftertänksamt:

– Jag brukar skoja om att jag förr levde med fjärrkontroll i handen och var van att bita ihop och jobba för framgång och ha allt perfekt.

– Så när det här händer står jag mitt i kaoset med bilen totalkvaddad och ringer min man och säger att jag blir lite sen, jag har krockat. Men han förstod att jag blivit chockad och såg till att ambulansen kom så att jag kunde släppa kontrollen.

Grät i flera dagar

Under de första månaderna efteråt drev Mia företaget från sängen. Sedan reste hon sig, bet ihop och fortsatte arbeta. Kroppen sa ifrån, men Mias invanda mönster drev henne vidare.

– Ibland kunde det ta en timme att klä på sig och jag fick be mina barn om hjälp och det kändes så skamset. Så en dag ett år senare rasade jag bara ihop. Jag grät i flera dagar och trodde jag höll på att bli galen. Mina barn tittade på mig med stora ögon, min man undrade vad som skedde och själv förstod jag ingenting. Då lyckades inte skalet hålla ihop längre; det läckte i alla sömmar, berättar Mia de Neergaard.

Egots totala rädsla

Hon tyckte till och med det var obehagligt att hämta posten och barnen på dagis och hittade på små ursäkter för att slippa.

– Rädslan baserades på att andra skulle se mig utan skal. Jag kände mig som utspilld mjölk. Det fanns inga referensramar längre, allt var ovant. Där fick jag verkligen möta egots totala rädsla. Sakta började tanken väckas att jag hade fått en andra chans som jag måste ta vara på. Med den kom nästa skräck; det var nu jag måste börja tänka vad jag ville göra och jag visste inte vad.

Mia utvecklar ett resonemang där hon tror att orsaken till ”bit ihop” börjar redan i barndomen när vi vill göra allt för att bli älskade av våra föräldrar. De har inte vetat att de ska förmedla till oss hur vi ska leva vår dröm för de har själva fått lära sig att överleva och bita ihop.

Vi är överens om att det blir ett mönster som måste brytas. Men hur gör man det på bästa sätt? Vi funderar och tänker att kanske är det så att det ibland blir uppenbart först efteråt att vi måste gå ned i de djupaste hålen innan allt vänder och vi hittar tillbaka till oss själva.

Livet var till för mig

– Under de två år som följde vände jag ut och in på mig själv och läkte det som var oläkt. Jag reste utomlands och gick de kurser och utbildningar som lockade mig, bland annat för Anthony Robbins, Joshua Freeman, Brandon Bays och Deepak Chop-ra. Så började jag förstå att livet även var till för mig och inte bara för alla andra. När jag nådde in på djupet så brast jag i gråt och först då sjönk det in i mig vilken otrolig längtan jag haft efter detta. Det är nu en av mina livsuppgifter att hjälpa människor att minnas.

Själens ledarskap

Hon lägger handen över bröstet och ögonen strålar när hon fortsätter:

– Härinne är det ju mycket lättare att leva än här upp i hjärnan. För här uppe måste vi räkna ut och förstå allt och det är inte vår uppgift, säger Mia de Neergaard vist.
Under de här åren har Mia kommit fram till att hon på sätt och vis bett om trafik-olyckan, fast hon inte förstått det.

– Eftersom vi inte ser det större perspektivet går vi genast till offret, egot. Vi har inte förståelsen för att livet egentligen är kärleksfullt mot oss. Det är när vi förstår livets budskap som det kan bli ett själledarskap eller självledarskap.

Mia utstrålar lugn och saklighet och fortsätter:
– Detta är vad EQ-terapi handlar om, att börja lyssna på den inre rösten. Vi måste då titta på våra emotionella proppar och sluta läcka energi och få fritt flöde. Vi måste släppa de falska trosföreställningarna. Först då hittar vi nya möjligheter.

”Livet säger: Vad underbart att du känner att du vill vidare – välkommen! Då behöver du inte det här längre, så nu plockar vi bort det.

Under en av resorna till USA beskriver Mia ett möte som blev en milstolpe. En glödvandring ledd av Anthony Robbins.

– Han visade så tydligt på att allt är möjligt. Vi var 9 000 som gick vid 15 eldar till ljudet av stora trummor. Det var så mäktigt. Jag tänkte att kan han så kan jag! Då bestämde jag att när jag kommer hem så ska jag använda glödvandringar.

Ett annat möte med skrattyoga på en mässa lockade fram tvivel och arrogans. ”Måste man lära sig skratta?” frågade hon sig själv, men upptäckte att hon verkligen gillade metoden. I dag är skrattet ett av hennes redskap.

– Det här ska jag utbilda mig till, tänkte jag. Skratt öppnar hela systemet, det är en väg rakt in i hjärtat. Jag är för upplevelsen, att få uppleva känslan i sin kropp. Att bara för en stund få känna det här i sina celler väcker hopp och återkoppling. Det är inte lösningen på allt, men det är en början och det är ibland precis vad man behöver.

Arbetar steg för steg

– Egentligen kan man säga att jag gör allt detta även i mina konsultationer. Här kan man titta på vad som hindrar och blockerar och det kan vara allt från problem i relationer till att inte veta vad man vill med sitt liv och att hitta vad det rör sig om på ett djupare plan. Här träffas vi under några timmar och arbetar framåt steg för steg, berättar Mia de Neergaard och beskriver ett klientmöte.

– En kvinna som kom till mig hade varit utsatt för övergrepp som liten. När hon nådde in till sitt djup ändrades hela hennes energi och hon upplevde en lycka, en frid. Hon sa efteråt: ”Jag har aldrig känt den här känslan förut. Tänk om alla fick veta att den här möjligheten finns!”

Mia de Neergaard anser att både skratt och sorg måste få finnas. Hon tycker att vi gör fel som försöker säga till våra känslor ”Mia, här får du lov att vara, men du får inte lov att vara här. ” Jag kan bara instämma. Sorg måste få finnas, det är inget farligt.

All Inclusive Me

– Jag tror inte det finns några vinklar och vrår där jag inte har varit. I den kompletta delen ”All Inclusive Me” måste det även få finnas en sorg. Jag kan bli berörd och låta det skölja genom mig och sedan när det fått lov att bara vara så känns det okej och klart.

När jag lämnar den varma energin i huset i Höllviken är jag berörd. Berörd av Mias smittande skratt, av hennes energi och livslust. Men även berörd av sorgen i hennes ögon som glimtar till oförfalskad under samtalets gång.

Hon väcker en önskan att alltid få vara i det sanna jaget, i mitt eget ”All Inclusive Me”. Precis som vi alla borde tillåta oss att vara. Här och nu. I dag finns det många människor som gått in i väggen och tappat på tron på sig själva. Hur kan man bryta dessa negativa
mönster?

Så länge jag har övertygelsen att det inte går kommer det att vara min sanning. Det kommer att vara det jag letar efter och det finns ingen människa i världen som kan tvinga på mig en förändring. Det krävs villigheten av mig och i villigheten finns en ödmjukhet.

– Jag säger inte att det är lätt och att det bara är att trolla, men det finns möjligheter och då kommer jag att upptäcka att just mörkret är min stora gåva. Jag ber folk att plocka det som är sant i sig själva, säger Mia de Neergaard och avslutar med orden:

– Hjärtats dörr öppnas inifrån.

Text och foto: Shaeen Svanede

(Ursprungligen publicerad i Ascala Magazine)

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn