Jag föddes med en naturbegåvning för musik. Jag spelade när jag var två år gammal. Jag lyssnade till grammofonskivor och spelade sen Chopinvalser på gehör när jag var fyra, innan jag ens lärt mig att läsa noter. Så långt tillbaka jag kan minnas har jag kunnat förstå musikens språk. Jag förstod inte varför, det bara fanns där. Vid fyra eller fem års ålder läste jag tjocka romaner och gjorde sådant som jag egentligen var för liten för. Inlärning var inte heller något problem för mig, det fanns bara där. Som barn brukade jag ofta spela inför publik, jag vann talangtävlingar och fick väldigt mycket uppmärksamhet. Min mamma var väldigt stolt över mig och hon ville att andra skulle förstå hur begåvad hennes dotter var. När jag började skolan blev jag utfryst på grund av min förmåga, de andra barnen tyckte att jag var konstig.

Under Lottas tidiga skolår kände hon sig oerhört ensam, men sen insåg hon att det var på grund av hennes färdigheter. Efter den erfarenheten valde hon att inte visa dem fullt ut.  När hon sen inför mellanstadiet bytte skola låtsades hon bara vara en vanlig elev som var intresserad av musik.
– Då blev jag accepterad som en i klassen.
Tänk att behöva dölja sin naturliga talang! Det måste ha varit svårt för henne och krävt mod. Människor med talang kan väldigt ofta bli mobbade och utfrysta.

Lotta gick i olika musikskolor och fortsatte sen direkt efter gymnasiet, sju år på Musikhögskolan, där hon blev både Musikdirektör och konsertpianist. Under åren sen dess har hon arbetat som frilansmusiker i alla tänkbara genrer och sammanhang.
– En stor del av tiden idag ger jag mina tjänster och förmågor till äldre människor och barn, för att jag vill. Ibland upplever jag dock som om jag inte uppfyller min fulla potential, att jag kommer in på sidospår och blir involverad i andra saker än det jag egentligen är här för att göra.

Jag kommer aldrig glömma när Lotta spelade musik i Fanthyttan och bjöd upp mig att stå vid hennes sida, vid pianot. Det var en kväll full av skoj och glädje, inspirerad av Lotta och hennes musik.

Stefan och Lotta blev inbjudna till Wien för att göra en konsert med ”Himmelsk Musik” i Stefansdomen – Wiens stora katedral- där det bland annat skulle framföras musik från filmen ”Så som i himmelen”. Två körer skulle delta: en österrikisk och en svensk.
– Konserten började med att jag spelade flöjt, och där stod jag då plötsligt, på exakt samma plats som Mozart gifte sig på, och där han också döpte sina barn. Kyrkan var fullsatt till sista plats! Det var nog ett av de största ögonblicken i mitt liv. Allra sist i konserten framfördes ”Gabriellas sång” som ju Stefan skrivit. Gensvaret från publiken var otroligt, det var stående ovationer och ett dånande jubel Den fick sjungas flera gånger innan publiken var nöjd, eftersom de älskar den sången så mycket där i Österrike. I det sista översvallande applådtacket steg så Stefan upp på dirigentpodiet, och bjöd upp mig också dit.

Stefan bryter in och säger:
– I det ögonblicket, framför publiken, blev jag den där rockstjärnan som jag drömde om att bli när jag var ung. För mig var det ett ögonblick av extas!

Lotta fortsätter att berätta:
– Stefan och jag lämnade scenen. Plötsligt insåg vi att publiken hade samlats i procession bakom oss, de följde efter oss. Vi gick mot entrén och ut mitt på gatan, med både den svenska och den österrikiska kören i släptåg, till en champagnebar i närheten av Stefansdomen där körerna och vi i fullt lyckorus firade den stora succén. Mitt under detta firande vände sig Stefan plötsligt till mig och sa helt otippat: ”Ska vi gifta oss?” Jag svarade att: ”Skulle du möjligtvis kunna försöka säga det där igen, kanske med lite mer tyngd, värdighet, stil och inspiration?”

– När vi sen så småningom framåt småtimmarna lämnade baren och kom ut i den varma och ljuvliga Wienska maj-natten, gick Stefan stilfullt och helt underbart ner på knä på trottoaren utanför och friade till mig. Båda körerna ställde upp sig runtomkring oss och sjöng ”Can´t help falling in love with you” fyrstämmigt, och deras vackra sång tillsammans med månskenet gjorde frieriet helt magiskt. Jag ropade JA! så högt jag kunde!”

Lotta upplever att ett av hennes uppdrag i livet är att sammanföra människor i kärlek och harmoni, oavsett olikheter.
– Jag sammanför människor. Jag älskar att vara den som förenar i min familj och i Stefans familj. Familjen är viktig för oss båda. Det gläder oss ända in i hjärtat att våra familjer, dit vi förutom våra barn också räknar exmakar, exmakars nya exfruar, exfruar med nya män, ex-svärmödrar och alla andra runtomkring, numera kan tillbringa julaftnar, födelsedagar, middagar etcetera tillsammans och umgås och alltid ha väldigt trevligt ihop utan några konstigheter. Stefan och jag inkluderar alla. Vi hör alla ihop, det är min fulla och fasta övertygelse!

Enligt min mening lever Lotta redan sin själs uppdrag. Hon lever genom att göra och inte bara i tanken. En kvinna med ett starkt hjärta, som hon öppnar och delar med sig av till så många andra.

Den Magiska Duon
Stefan och Lotta är två helt olika individer, med ett gemensamt band: Kärleken till varandra. Deras kärlekshistoria innan frieriet var inte utan kringelkrokar. De var tvungna att jobba på det. Det fantastiska är deras vilja att sluta samman, både själsligt och talangmässigt. Deras kärlek är en historia för en annan gång. En otrolig historia om mod; hur de hanterade alla prövningar och hinder på vägen. Jag skulle säga att de har ett genuint själsligt äktenskap, två liv som var ämnade att förenas. De är jämlika på alla sätt och vis. De har olika talanger och förmågor och olika tänkesätt, men deras själar är i harmoni. Jag ser dem som mentorer för varandra; i kärlek och musik. De ger till varandra, som de ger till så många andra. Var kommer deras underbara resa att sluta? Vem vet?

De är sannerligen två människor som gör skillnad i vår värld. Under denna fina dag som vi tillbringade tillsammans, spelade Stefan piano tillsammans med Lotta. När de började spela blev vi som lyssnade överväldigade av musiken och atmosfären som de skapade. Vid slutet av denna magiska dag, när vi tog farväl och vandrade ut i natten, insåg jag en sak: Jag skulle aldrig kunna finna ord för att försöka beskriva denna dag. De som närvarade, min kollega Emelie, Lottas syster Helene och hennes make, fick ta del av en oförglömlig upplevelse. Det jag kan säga är att det gav mig ett minne som kommer att finnas med mig för resten mitt liv.

Tack Stefan och Lotta och ni andra som var där, för en magisk dag!

Terry Evans

Föregående artikelEn semestertripp med tre pojkar
Nästa artikelNär jag nådde botten förändrades allt
Terry Evans intresse för parapsykologi och mediumskap började vid tidig ålder. Hans första möte med ett riktigt spiritualistiskt medium ägde rum vid 22 års ålder, då han fick sin första privatkonsultation. Följderna av denna upplevelse blev en vändpunkt i hans liv och gav honom nya insikter. Dessa insikter fick Terry Evans att utveckla sin egen mediumpotential och intuition.