När jag fikade med min personal en dag frågade jag dem om de kunde rekommendera en frisör åt mig. De berättade för mig om Salong Diem som hade öppnat i Lindesberg för inte så länge sedan, och sa att priserna var väldigt bra och att de verkligen kunde rekommendera den. De gick dit själva, även med sina barn.

Några dagar senare satt jag så i stolen på Salong Diem, och fick håret klippt av Wajih, som äger salongen. Jag förstår en hel del svenska, men han pratade med mig på både svenska och engelska. Han började berätta lite om sitt liv, att han hade flytt från konflikten i Syrien, där han hade haft en framgångsrik frisersalong. En dag brann hans företag ner, och han beslutade sig för att lämna Syrien och flytta till sin syster Katja som redan bodde i Sverige. Sedan denna första dag har jag använt mig av hans salong vid flertalet tillfällen, och då han har berättat lite mer om sin historia för mig. Medan jag lyssnade tänkte jag: Tänk hur det måste ha varit att leva i en krigszon. Man kan inte ens börja föreställa sig traumat, de rädslor och den ödesdigra effekt som det har på människors liv.

Det blev snart väldigt tydligt för mig att Wajih är en mångfasetterad person, detsamma gäller hans bror Elie som hjälper till på Wajihs salong ibland. De är verkligen serviceinriktade, man känner sig välkommen där tack vare den atmosfär som bröderna skapar. Människor i alla åldrar, män och kvinnor, lämnar salongen nöjda, så vitt jag vet. Jag bestämde mig för att fråga Wajih om han ville göra en intervju med mig för Ascala Magazine, vilket han och hans bror gick med på. Ett av skälen till att jag ville intervjua dem var att jag själv inte har så mycket kontakt med människor från mellanöstern, jag var intresserad av att höra deras berättelse från deras synvinkel.

Vi möttes upp i deras salong, där vi ville att intervjun skulle äga rum. Det första jag sa till Wajih var: ”Jag gillar det sätt som du sköter ditt företag på!” Jag såg honom i ögonen och sa: ”Ja, du är serviceinriktad, när du klipper hår gör du det med känsla!” Wajih bara skrattade. Under intervjun blev plötsligt Katja, brödernas äldre syster, delaktig som tolk från svenska och engelska till arabiska. Vilken dynamik de skapade! Det var också intressant för mig att se hur Katjas bröder tog hand om hennes barn som hon hade med sig. Katja berättade att hon har två andra barn, och att hennes man också äger en frisersalong i Kumla. Hon började också berätta sin historia. Hon sa: ”Jag har bott i Sverige i tolv år, och en av anledningarna till varför jag kom till Sverige var för att i Sverige har jag en frihet som kvinna som jag inte hade i Syrien. Där studerade jag till advokat, och anledningen till det var för att jag alltid har velat hjälpa människor som inte har förmågan att försvara sig själva.”

Den omtänksamma sidan hos henne blev väldigt tydlig när hon interagerade med sina yngre bröder. Hon är verkligen en matriark! Hon sa: ”Här i Sverige tillåts jag ha åsikter. Här känner jag mig fri. Den friheten är viktig för mig som människa. Här behandlas kvinnor som personer, och inte utifrån vilket kön de tillhör. Att bo i Sverige får mig att känna mig starkare, och här kan jag säga något utan att bli dömd eller straffad för det.” När hon svarade på frågorna var det tydligt att hon är en väldigt energifylld och intelligent person. En människa med ett stort hjärta! Sedan sade hon: ”Jag är väldigt glad att ni ville göra den här intervjun!”

Under intervjun blev det tydligt för mig att Wajih har dolda djup, vilket gjorde mig nyfiken. Kunder kom och gick och det skapade en dynamik, och jag kunde se vad som hände med mina egna ögon. Det var intressant att se kunders reaktioner när vi frågade om vi fick ta kort på dem, för att låta dem bli en del av intervjun.

Wajih och Elie med nöjd kund

När jag frågade Wajih och Elie om varför de valde att komma till Sverige var deras svar: ”Vi ville komma hit för att vår syster var här. Vi hade inte träffats på åtta år på grund av konflikten i Syrien.” Jag frågade Wajih: ”Vad fick dig att välja att arbeta i Lindesberg?” ”Här kunde jag hitta en frisersalong som jag hade råd med”, sa Wajih. ”Men det var väldigt svårt under det första året, jag hade bara en eller två kunder i veckan. På den tiden kom Katja hit för att hjälpa mig med bokningar och för att tolka åt mig.” Katja fortsatte: ”På den tiden kunde inte min bror prata så bra engelska.” När jag frågade Wajih varför han inte gav upp under det första året, sa han: ”Jag insåg att det tar tid att bygga upp ett företag, och människor uppmuntrade mig till att fortsätta. Som vanligt gav min familj mig stöd på alla sätt de kunde.”

”Var hittade du styrkan till att våga möta denna utmaning?” frågade jag. ”Jag bara kände den inom mig.”, sa Wajih. Jag blev nyfiken, var kommer denna känsla ifrån? Jag frågade Wajih om det. ”Från Gud”, sa han. ”Jag bad honom att hjälpa mig, och det var han som gav mig styrkan.” Wajih berättade att hans familj är kristna. Han sa: ”Det finns många religioner i världen, men jag tror inte att någon religion är bättre än någon annan. Enligt mig så ber vi alla till samma Gud.” Det var då jag insåg att Wajih började öppna sitt hjärta. Han började tala om de dolda djup som jag hade känt att han hade. Tydligen var Wajih tvungen att lämna sin fästmö i Syrien. ”Hur kändes det?” frågade jag. Han började med att säga: ”Jag kan inte beskriva dessa känslor, men mitt största hopp var att någon dag få träffa henne igen. Jag saknar henne så mycket. Det är hoppet som får mig att orka fortsätta. Utan hopp är människan inte någonting. Det jag känner i hjärtat är Guds röst, han lever i mitt hjärta.”

”Har du några drömmar för framtiden?” frågade jag. Wajih skrattade och sa: ”Det är en lång lista!” ”Vill du bli rik?” frågade jag. Han funderade en stund och sedan sa han: ”Jag vill känna lycka och ha god hälsa, och jag önskar detsamma för alla som jag älskar.” Sedan sa han: ”Jag gick med på att göra den här intervjun för att jag kände tillit till dig, och du visade intresse för mig som person, jag kunde se det i dina ögon.” ”Tror du att denna intervju var en slump?” frågade jag. ”Nej”, sa han, ”Jag tror att det var Gud som fick det att ske.”

Wajih är en väldigt rolig person, han har humor och kan få människor att skratta. När jag sa det till honom svarade han: ”Jag har alltid haft humor. Jag använder min humor för att skapa kontakt med människor i mitt dagliga liv. När jag gör det är det mitt sätt att öppna upp mitt hjärta för andra. Jag vill bara vara mig själv och att visa vem jag är.” Jag sa: ”Ja, under tiden som du har klippt mitt hår så har du fått min frus godkännande! Hon är den som ringer och bokar tid med dig å mina vägnar, och varje gång hon ringer säger du: ”Åh, det är den gamle mannen, honom känner vi igen!”

Sedan kommer Elie in, den yngre brodern. Han upplevs som en blyg, väldigt vänlig och omtänksam person. Jag fick möjligheten att observera honom då han tog hand om sin systers son. Han kan vara den typen av person som föredrar att hålla sig i bakgrunden. Det är tydligt att han fortfarande kämpar med att hitta ett förhållningssätt till traumat i Syrien. ”Jag hade inget annat val än att lämna Syrien”, sa han. ”Det fanns ingen framtid där och det var därför jag bestämde mig för att lämna landet. Under min resa till Sverige var jag ofta hungrig och hade inga pengar. Till slut lyckades jag kontakta min familj i Sverige och de kunde skicka pengar till mig, så att jag kunde köpa min biljett och komma till Sverige.” ”Hur var det att få möta din familj igen?” frågade jag. Elie svarade: ”Jag hade inte träffat dem på många år. Jag var väldigt glad över att få återförenas med dem igen.”

Jag har sett Elie hjälpa sin bror i frisersalongen, och det är väldigt tydligt att han också har förmågan att klippa hår. Sättet som bröderna retade varandra på var kul. Sedan fortsatte Elie med att säga: ”Ingen är bättre än den andre. Wajih och jag har våra egna sätt när det gäller hårklippning, men resultatet blir detsamma. En del gillar sättet som jag klipper på och andra föredrar Wajihs. Jag väntar nu på att få reda på om jag kommer att få uppehållstillstånd, och sedan kanske jag kan öppna min egen frisersalong en dag.”
”Var föddes ni?” frågade jag. ”I staden Homs”, svarade Wajih. ”Vad skulle ha hänt om ni hade stannat kvar där?” frågade jag. ”Jag tror att jag och min familj med största sannolikhet hade dött. Det var många som jag kände som mötte tragiska slut.”

Jag förstod snabbt att de här personerna som hade lämnat kriget bakom sig var hårt arbetande personer. Kollektivt och som individer bär de med sig sina minnen och ärr från konflikten med värdighet och respekt. De hoppades bara på ett bättre liv, och de var inte ute efter gåvor. De ville bara ta kontroll över sina egna liv. Under intervjun kände jag deras hjärta. Jag kunde känna deras intentioner kring att skapa en framtid. Det var väldigt tydligt att de bryr sig om varandra.

Wajih sa plötsligt: ”Kärleken jag har för min familj och min bror och syster är den mest genuina i världen. Det är dem som jag kan vara mig själv med. Jag vet att de inte kommer att döma mig.” Från ingenstans sa Wajih sedan: ”Min bästa vän är muslim. Vi är som bröder. Vi har en dröm att bygga en kyrka för både muslimer och kristna, men det kommer inte att vara separata dörrar, bara en dörr där vi kan förenas.”
Då intervjun gick mot sitt slut insåg jag att vi hade fått kontakt, de hade öppnat sina hjärtan för oss. De här tre människorna kommer aldrig att glömma ärren från kriget, det kommer att leva i deras minne för resten av deras liv. Att träffa dem och umgås med dem öppnade ett nytt rum i mitt hjärta. De hade modet att återuppbygga sina liv. För mig är de ett typiskt exempel på uttrycket när fågel Fenix reser sig ur askan, och börjar något nytt. Min önskan för dem är att de kan få flyga ännu högre och att de kommer att hitta sin plats i världen.

När hjärtan får kontakt försvinner olikheter gällande nationalitet, kultur och klass. Vi blir alla ett. Tack Wajih, tack Elie och tack Katja. Tack för den gästfrihet som ni visade oss!

Kommentarer från kunder:

Maria Berglind (hon och sönerna har gått där): ”Jag var först tveksam som tjej att gå dit, jag trodde att de bara var specialiserade på män, men jag blev nöjd. De lyssnade på vad jag som kund önskade och de var noggranna. De var gästvänliga och artiga. Min son var också väldigt nöjd. Jag kommer att gå tillbaka igen!”

Sophia Nydén (hon och hennes två söner som är tvillingar har gått där): ”De har varit där många gånger, och de är mycket nöjda. Wajih ser mina tvillingar och han klipper dem som individer, det har inte hänt förut. Jag har också klippt mig där, och jag var nöjd. Han går igenom håret ordentligt, och jag skulle gärna gå tillbaka dit.”

Kenneth Kanto: ”Jag har varit här många gånger. Jag tycker det är bra, de är trevliga och de gör precis som man vill. Har gått här ett par år. De är väldigt duktiga!”

Terry Evans

Föregående artikelPassion före pengar – intervju med Mikael Lönnberg
Nästa artikelBosse heter egentligen Folke
Terry Evans intresse för parapsykologi och mediumskap började vid tidig ålder. Hans första möte med ett riktigt spiritualistiskt medium ägde rum vid 22 års ålder, då han fick sin första privatkonsultation. Följderna av denna upplevelse blev en vändpunkt i hans liv och gav honom nya insikter. Dessa insikter fick Terry Evans att utveckla sin egen mediumpotential och intuition.