Hon förlorade sin älskade vän Joonas år 2000. En Welsh Corgi som blev fem år. Det startade hela processen. Då var hon flygtekniker. Det jobbet har hon lämnat för att hjärtat sa något helt annat. Idag jobbar hon heltid med sin intuition som djurkommu­nikatör. Hon är språkrör för de älskade husdjur som vill kom­municera med sina hussar och mattar som fortfarande lever på jorden.

I sin sorg började Maiccu Kosti­ainen från Inkoo i Finland undra om det fanns en spirituell värld för djur. Och om det fanns det, hur skulle hon kunna få kontakt med sitt älskade husdjur? Var det ens möjligt?

Maiccu Kostiainen började leta och hamnade på en sida på internet där män­niskor samtalade om sina djur som gått över till andra sidan. En kvinna skrev att en djurkommunikatör hade fått kontakt med hennes hund som hade dött. Maiccu ha­jade till, en välbekant känsla dök upp, men det tvivel och den tveksamhet som hon kände var större och känslan gled undan.

Hennes nya väg

När hon sedan hittade böcker om djur­kommunikation blev det beviset hon be­hövde. Hon beställde tio olika. Maiccu sträckläste om personer som pratade med djur, men också om personer som utbil­dade andra. Hon hittade också en gemensam näm­nare i alla historier. Alla hade haft upple­velser som barn, översinnliga upplevelser som fallit i glömska, men som av någon anledning vaknat till och kommit upp i medvetandet när de blev äldre då de också hade utbildat sig. ”Kan de, kan jag”, tänkte Maiccu Kostiainen, och bestämde sig där och då. Det var djurkommunikatör hon skulle bli. Det var hennes nya väg.

Men var skulle hon börja? Det enda som dök upp i huvudet var att hon hade läst om positiva affirmationer och positivt tänkande. Författaren Diana Cooper skrev att man kunde manifestera önskningar ge­nom att prata högt och säga vad man ville uppnå, förutsatt att man menade det av hela sitt hjärta. Sagt och gjort. Hon skulle pröva.

Då hade hon jobbat 21 år som flygtekni­ker åt Finnair. Efter att nervöst ha kontrol­lerat sin telefon så att den inte ringde till någon av misstag började hon prata högt med sig själv på väg till och från jobbet. ”Jag är en djurkommunikatör.” ”Från dju­pet av mitt hjärta väljer jag att jobba som djurkommunikatör.” Hon skapade positiva fraser som hon upprepade högt för sig själv.

En kväll kom en före detta kollega och hälsade på. En kollega som precis hade slutat som pilot och istället utbildat sig till hypnoterapeut. Den kvällen pratade de bland annat om automatisk skrift. Kolle­gan hade hört att man kunde ta en penna och ta emot meddelanden. Maiccu rynka­de pannan och frågade skeptiskt ”Vad säger din penna om det här?”, och vips kom det svar. Hon blev minst sagt förundrad.

Handen ritade själv

Några kvällar senare när hon jobbade sitt nattskift och satt och väntade lekte hon med en penna och då dök tanken upp, tänk om hon också skulle prova. Hon tog ett tomt papper, höll i pennan och väntade.

Plötsligt åkte handen runt över papp­ret och hon trodde bara det var kludd och osammanhängande cirklar, men när hon lade ner pennan såg hon att det var kon­turerna av en hund, en corgi, med speciella kännetecken på huvudet och på svansen. Joonas. Hon hade ritat Joonas.

Hon tog upp pennan igen och den här gången skrev pennan bokstäver.

– ”Joonas vill att du ska ha tillit”, skrev pennan, berättar Maiccu och säger att då började hon fundera om hon helt plötsligt blivit spritt språngande tokig. Det var den första djurkommunikationen och sedan dess har det blivit fler.

– Då tänkte jag inte ens på att det var djurkommunikation, utan såg det mer som en övning i automatisk skrift, berättar Maiccu. Hon tittar ut genom fönstret och småler vid minnet. Det är snart 14 år sedan och många, många djurmöten senare.

Mediterar med mockning

Ryktet spred sig bland vänner och djurä­gare. En vän som hade haft två stycken chihuahua frågade om Maiccu inte kunde pröva få kontakt. Sagt och gjort. Maiccu tog pennan och den började skriva. Då, när den före detta hundägaren ropade ut ”Oh my God”, och hon bekräftade att allt som stod skrivet på pappret stämde, då först började Maiccu förstå att det verkligen var djuren som kommunicerade. Hon var en djurkommunikatör.

I dag skriver hon inte på papper först. Hon har övat mycket och fått en större til­lit till sin egen förmåga. Ofta börjar hon med att sprätta upp ett kuvert, ta ut ett fo­tografi och sedan sätta sig vid datorn.

Maiccu skriver ner allt som djuret vill förmedla, allt som dyker upp i hennes hu­vud. Maiccu ger också ett heligt löfte till djuret som hon får kontakt med, ”Du får prata så länge som du vill, du bestämmer.” För egen del tycker hon att fotot som kun­den skickar skärper hennes koncentration och förhindrar att tankarna irrar omkring.

– Jag brukar meditera med mockning i stallet, säger Maiccu, och ler som svar på frå­gan om hon öppnar upp eller mediterar på något speciellt sätt innan hon börjar jobba.

– Ofta kommer djuret lite i förväg och säger: ”Hej, jag är här nu” och då kan jag gå in och börja jobba direkt. Jag gör ungefär två sittningar per dag.

Men vad säger då djuren hon kommu­nicerar med? Vad vill ett djur på andra sidan förmedla till sina ägare?

– Åh, det är väldigt olika. Ofta vill de säga till djurägaren att inte känna skuld­känslor och berätta att de mår bra, men också förmedla vardagliga saker som att ”’du kan skaffa en ny hund, det är okej.” De kan även förmedla att djurägaren har ont och en önskan att de ska ta hand om sig bättre. Maiccu skrattar till när hon minns hästen som förmedlade en stark smak av blommor.

– Jag tror att ju mer man kan om sjuk­domslära och anatomi, desto mer kan jag för­stå av det djuret vill förmedla. Jag kan känna av smärtan djuret vill förmedla, men förstår inte alltid vad det betyder. Då är det bra att ha ett nätverk av tränare och veterinärer som har förståelse för exempelvis djurkommuni­kation och som också kan, och framför allt vill, kolla upp eventuella symptom.

Hon har hittills pratat med kor, kalkoner, får, spindlar, möss, grodor, fåglar, hamstrar och förstås hästar, hundar och katter men även myror. De förmedlar sig via känslor, bilder och fysiska förnimmelser, men förstås också via det skriva ordet.

– Jag har fått upplevelsen att djur som le­ver fritt i naturen är ärligare och rakare. De har kanske inte formats av sin omgivning och de har ju heller ingen ägare att ta ansvar för, säger Maiccu Kostiainen. Hon berättar att djuren, tama eller vilda, aldrig ljuger; de är inte svartsjuka, avundsjuka, utan helt villkorslösa i sin kärlek.

Katten gjorde uppror

Maiccu berättar också en historia om ett djur som inte gillade en kvinnas nye partner. Djuret ifråga betedde sig, som ägaren tyckte, mycket underligt och började efter tolv år göra sina behov inne. Djuret visade också tydligt att den nya familjemedlemmen var att betrakta som en inkräktare. Ägaren tog kon­takt med Maiccu och frågade om hon kunde prata allvar med djuret och göra något.

När Maiccu kommunicerade berättade djuret att den nya partnern visade en fin front, men att katten såg något helt annat bakom den fina fasaden. Det var stress som orsakade det förändrade beteendet. När förhållandet tog slut efter ett tag så slutade djurets uppror över en natt.

– Ibland får man visa takt och ton. En del svar och insikter måste man upptäcka själv, men jag tror att vi har mycket att lära av djuren om vi bara ger akt på hur de beter sig. Men precis som för oss människor så kan man inte tycka om alla, resonerar Maic­cu om etik och moral och hur mycket man som djurkommunikatör ska berätta.

Arbetet tillsammans med djuren har lärt Maiccu att koncentrera sig på de goda ny­heterna. Hon vill sprida och fokusera på det goda i världen. Och utbilda fler i djurkom­munikation världen över.

– Djuren förmedlar till mig att vi lever i en dålig spiral. Aldrig har vi förstört vår Moder Jord så fort som vi gör nu och samti­digt har vi aldrig skapat så många goda nät­verk som vi gör i dag; människan vill enas. Det lovar gott, säger en nyfiken djurkom­munikatör med framtidstro.

I januari 2012 sa Maiccu upp sig från sin tjänst som flygtekniker och började arbeta som djurkommunikatör på heltid. Omgiv­ningen reagerade och föräldrarna satte sig i bilen för åka hem till henne och prata allvar. En fast anställning, relativt välbetald, den lämnade man bara inte.

– Vad har du gjort, sa pappan när han kom igenom dörren.

– Det spelar ingen roll, sa mamman. Ser du inte att hon är lycklig.

Och det är väl det som betyder något, egentligen.

Text: Maria Äxter
Foto: Arto Hämäläinen

(Ursprungligen publicerad i Ascala Magazine)

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn