Jag är på väg till den lilla orten Siggebohyttan som ligger i Mellansverige, strax utanför Nora. Jag ska träffa konstnären Jaana Olsson. Jag har sett många av hennes konstverk. Om man har besökt Ljusstråk och Vinterspår här i Bergslagen har man kunnat betrakta hennes konst.

När jag svänger in till hennes gård är det en härlig vårdag. Jaana möter upp med sin ”assistent” en liten Staffordshire Bullterrier vid namn Kirjo.

– Han är alltid med mig säger Jaana och klappar honom och det syns att de två trivs ihop.

Ateljén är mysig, jag sätter mig på den lilla soffan som har hittat sin exakta plats mellan fönstren. Jaana slänger in en vedkloss i kaminen och det sprakar så där härligt mysigt. Jag tittar mig omkring och ser hennes konstverk, alla har sin plats. En rullvagn med målargrejor står i ett hörn. Penslar ligger slarvigt på vagnen eller så har de sina rätta platser, precis så där som det ska vara i en ateljé.

Jaana har lätt till skratt men när vi börjar prata om konst blir hennes röst mer bestämd och får ett djup, ett allvar.

Jag frågar hur allt började:

– Jag har alltid varit intresserad av att måla. Sen jag var barn. Jag målade i smyg men oftast slängde jag mina målningar. Jag var för blyg för att visa. När jag träffade min man var jag fortfarande blyg angående mina målningar. Men han råkade se ett kladd där jag målade av honom när jag satt och pratade i telefon. Det var då allt började!

När Jaana berättar om sin man, hur han fick henne att börja måla känns det som hon är lättad att han upptäckte henne.

– Han har varit ett enormt stöd och pushat mig hela tiden. Han byggde denna ateljé till mig och jag trivs här, jag har honom att tacka för så mycket.

Hon berättar att det var år 2015 hon började visa upp sin konst. Att hon inte har någon speciell stil, utan olika stilar. Hon vill inte hamna i något ”fack” utan vill måla det som kommer till henne, det som känns rätt. Hon är en självlärd konstnär som målar med akvarell, blyerts, dry brush, olja och polychromos.

Porträttmålningar av människor är speciella säger Jaana och när hon börjar berätta om det märker jag hennes otroliga entusiasm. Hon berättar att det inte finns några fula drag i ett ansikte, utan alla drag är speciella och vackra.

– Alla människor har sina egna drag och det är det som är så spännande och vackert att upptäcka! När jag målar en porträttmålning känner jag in personen på fotot. Att kunna få in känslan och fånga den. Att komma nära. Det är en utmaning.

Väggarna pryds även av hennes akvarellmålningar av naturen.

– Jag brukar få inspiration när jag är ute i skogen, och mycket av mina målningar är här omkring Siggebohyttan.

Hon visar upp en tavla med en gammal eka.

– Den heter ”Bortglömd båt”. Det är min man som har döpt den, det är oftast han som döper mina tavlor. Han är bra på det, så han får gärna fortsätta säger Jaana med glimten i ögat.

Hon berättar att ekan finns på riktigt, den har stått ensam i flera år vid badet.

– Jag har tyckt synd om den på något vis så jag har målat den några gånger.

Hon tar upp en annan bild av ekan. Bilden är mörkare men ekan finns där, ensam. Jaana berättar att hon målade av den en vinterkväll med pannlampa.

Över soffan finns en stor oljemålning på Ostindiefararen i Göteborg. Jag beundrar målningen, att hon har fått den så levande. Jag kan riktigt höra regnet och hur åskvädret dundrar. Jaana berättar att hon redan som barn såg filmen Onedinlinjen och fascinerades av skeppet i filmen. Hon tycker om skepp och kunde inte därför motstå att måla Ostindiefararen.

Det finns en tavla som utmärker sig mer än andra, det är en målning på en liten gorillaunge. Den heter ”Running out of time” och den är sponsrad till David Sheperd Wildlife foundation, och blir den utvald till utställningen då blir den till salu i London. Anmälningar kommer från hela världen. Blir den såld går hälften av pengarna till hjälp av utrotningshotade djur i Afrika och Asien.

Jaana berättar att hon även bidragit med en tavla till auktion för Stöd en bonde – fonden och att köparen betalade mer än han skulle för hennes tavla.

– Kan jag stödja med min konst så gör jag det, det är viktigt, säger hon med bestämd röst.

Under intervjun ser man tydligt att Jaana brinner för sin konst. Att hon vill skildra en sanning och få människor att reflektera. Det är viktigt för henne.

Jag tar upp frågan om hon fortfarande är blyg:

– Jaa, det är jag fast det går bättre på utställngar, då vet jag att de har kommit för att titta på min konst.

Det har varit en härlig och intressant intervju med Jaana. Jag har själv fått lite inspiration efter att Jaana sagt att alla kan måla! Och ibland behöver vi pushas av någon för att våga ta det där avgörande steget i livet.

Facebook: Art by Jaana
Instagram: jopa_art
Hemsida: www.jaanaolsson.se

Text: Anki Pettersson
Medium och healer vid Creative Experiences Terry Evans AB

Foto: John Pettersson
instagram.com/deiraraart/

 

Föregående artikelEn aha-upplevelse
Nästa artikelRädslan att misslyckas
Anki Pettersson heter jag och arbetar som medium och healer på Terry Evans kursgård, genom mitt eget företag. Redan som barn kände jag av andevärlden och det har varit helt naturligt för mig. Som 10-11-åring bestämde jag mig för att arbeta som medium, och den känslan har jag haft hela mitt vuxna liv. Jag har alltid dragits till att hjälpa människor och har arbetat inom vården och som undersköterska i 20 år. Till slut kände jag att det var dags att förverkliga det jag egentligen ville och gick en mediumutbildning för Terry Evans. Jag blev klar 2011 och har arbetat som medium och healer sen dess. När jag tog steget var det som om cirkeln slutits och jag äntligen hittat min plats i livet.

2 KOMMENTARER

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn