I sjunde eller åttonde klass började John Pettersson inse att han inte längre kunde identifiera sig som den flicka han fötts till. Det pratades inte så mycket om könsidentitet eller läggning i skolan, men vid en lektion gick de igenom olika begrepp och deras betydelse. För John Pettersson blev det en slags bekräftelse, han kunde känna igen sig, men övriga klasskamrater reagerade negativt. John tänkte att det var bäst att inte prata så högt om det som blivit uppenbart. Han tog däremot mod till sig och berättade för en vän, för trots rädslan för hur han skulle bli bemött kände han att han måste få leva som den han är och vara sig själv.

John har alltid varit trygg i den tanken, att han får vara som han är, oavsett vad andra tycker.
– Ingen har fått tala om för mig hur jag ska vara, säger John med eftertryck. Jag är den jag är. Jag är nöjd med den jag är, trots att människor har svårt för att acceptera det. Du måste vara man eller kvinna, för det är så det är”, säger John.

Idag beskriver sig John som en ickebinär person, vilket vanligen innebär att man identifierar sig antingen både som man och kvinna, mittemellan eller inte med någon könskategori alls. John känner sig mest bekväm med att kallas han, även om hen är standard för ickebinära. Men, för honom har benämningen egentligen ingen större betydelse.
– Det är mest samhället som har behov av benämningar. För mig handlar det bara om ord, ord definierar inte mig, säger han.

Från transperson till transition
John försökte vara man i 1-2 år under högstadietiden. Han kallade sig transperson, klippte håret och började uteslutande bära killkläder. ”Jag vill heta John. Kan ni säga han.”, informerade han sin omgivning, men kände att han inte orkade ta upp det med sina lärare, eftersom det var sista året på högstadiet. Han kan förstå att det var svårt för omgivningen att smälta eftersom vi har normer inpräntade i våra huvuden. Han förstod att han måste låta folk vänja sig vid förändringen, och till slut vande de sig.

– Sommaren efter nian tog jag steget och beslutade mig för att genomgå transition. Jag fick hjälp av skolkuratorn att påbörja transitionen, vilket innebär att man först blir utredd och får prata med en psykolog. Hon berättade att jag kunde vända mig till RFSL. Redan första skoldagen på gymnasiet bad jag om att bli kallad John, vilket inte var något problem. Kontakten med kuratorn var också positiv, berättar John.

John kontaktade RFSL och gick dit på några möten. Han fick prata med en kurator. De pratade om HBTQ och sedan fick han en remiss till BUP, och där fick han prata med en psykolog. De remitterade vidare honom till Uppsala för en utredning.

– Processen tar lång tid för att du ska hinna bearbeta och tänka igenom ditt beslut. Du gör ju stora grejer, som inte går att ändra på, berättar John. Det tog 2-3 år, men det gick trots allt snabbare för John, eftersom han redan hade levt i sin identitet. I vanliga fall bör du leva i din faktiska könsidentitet i minst ett år innan den slutgiltiga processen sätts igång.

Fortfarande samma person
Familjen trodde att han skulle bli en helt annan person, men John var snabb med att poängtera: ”Jag är fortfarande samma person.” Den vanliga reaktionen var: ”Nu kommer du att börja gilla bilar och grävmaskiner. Du kommer att bli aggressiv.” Under samtalet konstaterar vi att det är en rätt intressant reaktion, med tanke på att vi människor är komplexa varelser, som är lite flytande i våra könsroller. Vi kan både identifiera oss med det som anses vara manligt och det som anses vara kvinnligt, oavsett vår könstillhörighet.

Vi pratar lite om hur viktigt det är att känna att man passar in och att de allra flesta vill höra till ”flocken”, som ung kan det vara väldigt smärtsamt att vara udda och sticka ut. För John har det däremot varit tvärtom. Han har alltid känt att han vill sticka ut lite. Det behöver inte vara extremt. Kan handla om udda kläder, något annorlunda smycke, eller färga håret för att inte vara som alla andra.

Att genomgå könsbekräftande behandling betyder för John att han får en möjlighet att vara den han är, det handlar inte så mycket om att byta kön. För att vara transperson enligt samhällets normer, bör man egentligen gå hela vägen, det vill säga ta testosteron och inte vara feminin på något sätt.

”Jag är jag, och jag ska inte behöva anpassa mig till samhällets normer för hur en människa bör vara.”

– Jag hatade min röst Innan jag började ta testosteron, berättar John. Nu när den är mörkare känner jag mig som mig själv. Det borde vara självklart, om beslutet är förankrat inom dig själv, att du själv får bestämma hur långt du vill gå med din behandling. Ingen annan vet vad som pågår i någon annans huvud, eller hur man mår inombords. Det vet bara du, så därför är det bara du som kan fatta det beslutet. Jag är jag, och jag ska inte behöva anpassa mig till samhällets normer för hur en människa bör vara.

Föräldrarnas reaktion
Det första John gjorde när han fattat beslutet var att byta Facebookidentitet, så att han skulle kunna byta namn där. Reaktionen från föräldrarna blev: ”Är det här du?” Då verkade det som om mamma och pappa förstod att det var på riktigt. John berättade för dem båda samtidigt: ”Jag vill bli kallad för John.” Mamma Anki, som också deltar under samtalet, berättar:

– Egentligen var det inte konstigt, eftersom jag hade vetat om det. När John började klä sig i mer maskulina kläder var det mer som en bekräftelse. Det blev en naturlig förvandling. John hade under en längre tid varit lite flytande, eller annorlunda. Innan hade han alltid känt sig mer som en pojkflicka och testat en massa olika stilar. Johns beslut kom därför inte som en chock, som det kan göra för vissa föräldrar. Eftersom han alltid har varit sig själv och ärlig i sitt sätt att vara accepterade vi föräldrar hans beslut direkt. Det är klart att frågan ”Har du tänkt igenom det?” kom – flera gånger. Vi ville inte att han skulle ångra sitt beslut.

”Ingen är ju hundra procent nöjd med sig själv ändå, så vad spelar det för roll. Ingen är perfekt.”

– Jag är ju dessutom en väldigt impulsiv person, inflikar John. Samtidigt är det så här jag känner just nu. Om 10 år kanske jag känner: ”Nu är jag man”, det vet inte jag nu. Jag kan känna mig trygg i tanken att inget varar för evigt. Bara för att jag väljer en sak nu och ångrar mig senare, så behöver det inte betyda att det var fel. Om jag skulle ångra att min röst har förändrats och att det är oåterkalleligt, så måste jag kunna bearbeta det. Ingen är ju hundra procent nöjd med sig själv ändå, så vad spelar det för roll. Ingen är perfekt.

Samhörighet, frågor och reaktioner
John har alltid känt att han får vara den han är för sina föräldrar. De har aldrig ifrågasatt hans identitet. Han upplevs som en väldigt trygg person. Samtidigt som han vill sticka ut lite, så är han introvert och blyg, och har aldrig riktigt känt att han passar in med kompisar och klasskamrater.

John har idag vänner som är som han, som han kan prata med. Om andra människor vill veta något om honom, så får de fråga, men han går inte omkring och förklarar sig. Han tycker däremot att det känns okej att berätta, så han upplever inte frågor som någon belastning. Han har inte uttryckligen fått några negativa kommentarer eller mött starka reaktioner. Frågan: ”Vad är du egentligen?” har ställts, men inte mer än så.

I slutet av trean på gymnasiet börjad John känna sig ful i sina killkläder, och ville känna sig fin. Han upptäckte att han kände sig fin när han målade ögonbrynen. Det gjorde att han kände sig ännu mer trygg, men han blev ifrågasatt när han gjorde detta, ”Vad/vem är du nu?” Vi har så stort behov av att benämna eller kategorisera, vi måste förstå vad det är vi ser och är därför snara att dra snäva slutsatser som ofta inte stämmer.

Benämning inte så relevant
För John är det inte så viktigt vad någon kallar honom, hon/han eller hen, men så är det naturligtvis inte för alla. För många är det viktigt att bli tilltalad på rätt sätt, med rätt benämning. Samtidigt tycker inte John att man ska behöva fråga alla man möter hur de vill bli benämnda. Om någon skulle tro att han är en ”hon” gör inte det honom något.

– Många kan uppleva det som mycket känsligt att prata om den identitet man förknippades med innan en ”transition”, och vill helst att man ska prata om den man är nu. För somliga kan det vara ett öppet sår förenat med stor ångest, säger John. Det enda han och hans vänner har gemensamt är egentligen att de är ”transpersoner”, deras historia och bakgrund är naturligtvis olika.

Viktigt med ärlighet
Anki har ställt John många frågor under resans gång. John kan tycka att hon blir tjatig och ställer samma frågor om och om igen. Medan Anki tycker att hon kanske har gått och funderat på svaret hon fick första gången och sen känner att hon vill få en ny vinkel.
– Ibland kanske jag går för rakt på sak, men ärligheten är viktig. Jag är så glad att jag fått vara med hela vägen och fått följa med John på hans möten i Uppsala. Det är en stor förändring för alla, men den har kantats av uppriktighet. Jag känner mig trygg med John. Han går alltid sin egen väg och vet vem han är säger Anki.

Funderingar kring identitet
På frågan om John har något råd till den som går med liknande funderingar kring identitet som han får jag snabbt svaret:
– Jag brukar tänka så här: Vad mår jag bra av? Vad vill jag? Samtidigt är det svårt om det handlar om en blyg person eller någon som känner stor ångest. Då kan det vara svårt att fatta ett beslut eller veta vad man vill. Man ska inte göra något om man inte känner sig 100 % säker. Det tycker jag även gäller när man startat en transformationsprocess. Känner du att du inte vill gå hela vägen, så ska du inte göra det. Det är du som ska vara nöjd, inte samhället, poängterar John. Sen kan ju stödet från föräldrarna se olika ut. Mina föräldrar har alltid låtit mig göra vad jag vill, dom har liksom inte drivit mig iväg från något intresse eller liknande bara för att det verkar ”udda”. Det ger ett öppet tänkande, till skillnad från när föräldrar sätter hinder för sina barn, kan jag tänka mig.

Viktoria Nyberg
Redaktör och administratör på Ascala News och Creative Experiences Terry Evans AB

Länktips:

RFSLs hemsida
Begreppsordslista

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn