Jag träffade Parasto på en av mina kurser. Medan hon var på kursen berättade hon lite om hur det gick till när hon fick sin frihet som kvinna. Att komma till Sverige var som att komma till ljuset. Hon fann friheten att välja, att bestämma själv och för sin familj. Det här är en berättelse om mod och beslutsamhet, om en kvinna som anser att frihet är att kunna vara den hon verkligen är.

– Jag minns när jag var liten flicka och min far pratade med oss och sa: ”Jag vill att du ska få en bra utbildning. Jag vill att du ska bli något här i livet.” Mina skolbetyg var väldigt tidigt mycket bra, jag tyckte om att lära mig. Ryssland hade invaderat vårt land och försökte göra det till en av Sovjetunionens utposter. Dessvärre blev min far kidnappad av Mujaheddin, som var folkets armé engagerad i kriget i ett försök att få ett slut på den ryska invasionen. Min far var civilingenjör och det var därför som Mujaheddin ansåg honom vara kommunist. Jag såg honom aldrig igen. Efter det blev min farbror som en far för mig. Det gick fortsatt bra för mig i skolan, och när jag var 18 år började jag studera till läkare. Ett år senare informerade min mamma mig att ett äktenskap hade blivit arrangerat för mig, och att mannen som skulle bli min make älskade mig väldigt mycket. Från det ögonblicket hade min make fullständig kontroll över mitt liv, sådan är kulturen. Jag hade inget val och mina studier upphörde. Mitt jobb var att vara hemma med barnen, och jag blev en del av familjen där i princip allting beslutades åt mig.

Under de följande åren hade vi både bra och dåliga stunder, precis som i alla äktenskap. Mitt äktenskap gav mig två vackra döttrar. Jag blev även den som delade ut förskriven medicin till alla i min makes familj, eftersom jag hade medicinsk kunskap. Det uppfyllde däremot inte min längtan att fortsätta lära mig, den dörren var stängd. Det var som om mitt livs syfte hade tagits ifrån mig. Jag kände som om jag konstant övervakades av min makes familj, allt jag gjorde rapporterades till min make.

Efter 18 år gick min make bort på grund av hjärtsjukdom, och inom den afganska kulturen var det då min svärfars uppgift att ta ansvar för mitt liv. Han lovade att göra sin plikt och att hjälpa mig när han kunde, men så blev inte fallet. Mina dagliga behov blev tillgodosedda, men för det mesta i minsta möjliga mån. Om det inte hade varit för mina barn, skulle jag nog ha tagit mitt liv, för de var det enda som gav mitt liv mening. Den andra delen av min identitet hade stulits.

När Ryssland väl lämnade Afghanistan började Talibanerna dyka upp. Jag minns dagen de kom till vår stad väldigt tydligt, de gick in i hus, avrättade människor och stal allt de ville ha. När de kom visste jag att vi var tvungna att fly, eftersom min familj var inflytelserik i Afghanistan. Hade vi stannat kvar skulle vi ha blivit avrättade. Min svärfar och familjen blev flyktingar och vi flydde till Uzbekistan. På grund av min svärfars position kunde vi hyra en helikopter i närheten och på så vis lämna Afghanistan. När vi flög in i uzbekistanskt luftrum var vi tvungna att vara försiktiga för att inte bli nerskjutna. Vi var tvungna att informera dem om vem min svärfar var, och när vi hade gjort det blev vi officiellt välkomnade när vi landade.

Vi startade ett nytt liv i Uzbekistan. Vi kände oss trygga men jag insåg att jag var tvungen att göra något åt mitt liv och mina barns framtid. Min makes familj spionerade konstant på mig och rapporterade till min svärfar, jag hade ingen rörelsefrihet. Det mentala fängelse jag befann mig i var nu ännu mindre, jag höll på att kvävas. Bidraget jag fick av min svärfar var så litet att det precis räckte till för min och mina döttrars överlevnad. Vi bodde i en egen lägenhet och min granne och jag blev goda vänner. Jag gjorde upp en plan för att hitta ett land dit vi kunde fly.

Jag kontaktade FN för att få hjälp, men jag var tvungen att vara försiktig eftersom jag var en politisk flykting. Min makes familj fick absolut inte veta vad jag planerade att göra, för det fanns en stor risk att jag då skulle bli mördad. Varje gång jag skulle träffa min FN-kontakt låtsades jag att jag skulle till doktorn. Jag var tvungen att ta barnen med mig. Det var då familjen började ställa frågor, men min fina granne täckte upp för mig. Jag fick helt enkelt bete mig som om allt var som vanligt, att mina barn gick till skolan och att jag skötte min plikt som mor. Under sökandet efter en plats att åka till, en process som krävde mycket smygplanerande, fick jag hjälp så att jag kunde lämna landet.

För att göra en lång historia kort, vi hade fått flygbiljetter och ett avgångsdatum. Vi tog oss till flygplatsen. Det var människor där som kände igen mig och frågade vad jag gjorde där. Det var underligt att jag som kvinna var där med två barn. Jag var tvungen att gömma mig i ett hörn och förklä mig med en sjal och en lång klänning. Jag tror inte att jag hade klarat det utan min grannes hjälp. Det var hennes make som körde oss till flygplatsen. Under resan försökte vi gömma oss i bilen. Flyget var försenat på grund av dåligt väder. Det skulle avgå klockan fyra på morgonen, men sen blev det flyttat till två på eftermiddagen.

Planet anlände och till min stora lättnad kunde vi gå ombord. Medan vi förberedde oss för avgång ringde min mobil, jag trodde att det var min grannes make, för han hade bett mig ringa så snart vi satt på flyget, men det var min svärmor. Hon hörde bakgrundsljudet och insåg att vi satt på ett flyg. En släkting till min makes syster var Afghanistans ambassadör i Uzbekistan, och hon ringde genast honom, som i sin tur kontaktade flygplatsen. Han förklarade hur det låg till och bad dem hålla kvar flyget. Han kom själv till flygplatsen med förhoppningen att han skulle kunna ta kontrollen och förhindra mig från att lämna. Men flygplatspersonalen sa att det var försent, att flyget redan hade lämnat. När jag satt där med mina två döttrar kände jag en stor lättnad, samtidigt lite spänd på vad detta skulle kunna leda till.

Planet landade i Frankfurt och vi fick vänta där i nio timmar på vårt flyg till Sverige. Vid det här laget visste vi att vi skulle till Sverige. Jag hade släkt i Frankrike, Tyskland och England. Vi tillbringade en natt i Stockholm, sen reste vi vidare till Skellefteå. Där möttes vi upp av en handläggare från Socialtjänsten och en tolk. Jag hade redan fått uppehållstillstånd att få stanna i Sverige eftersom vi kom med FNs assistans. Här fick vi ett nytt hem. Det är väldigt märkligt att vara i ett främmande land mitt i vintern.

Livet i det nya landet 
– Efter en kort tid kände jag att Skellefteå inte var rätt plats. Jag ville till Stockholm eftersom jag hade släkt där. Det skulle ge mig något att förhålla mig till och jag skulle inte känna mig så ensam. Till slut hittade jag en lägenhet där, och det var underbart att även kunna träffa vänner i Tyskland, England och Frankrike, som jag inte hade träffat på länge. De gav mig så mycket hjälp, stöd och kärlek.

Jag har ett syfte med mitt liv, jag är inte bara mamma utan även en människa. Jag arbetar som fritidspedagog, och det är trevligt att vara bland barnen. Jag har tagit tillbaka en del av min identitet. Jag känner mig fri. Jag har bara tre månader kvar innan jag är kvalificerad fritidspedagog. Nu har jag körkort och bil! Mina döttrar är glada att de lever i Sverige, de har friheten att utforska och lära sig, och att hitta sig själva. Detta nya liv har gett dem möjligheter som jag aldrig hade.

Jag måste fortfarande vara försiktig med min ekonomi, men min dröm har varit att träffa dig, Terry, så jag gick på en spontankväll på din kursgård där jag fick ett budskap. Sen bestämde jag mig för att gå en sommarkurs hos dig, Terry.

Det var när vi träffades där som jag bestämde mig för att berätta Parastos historia. Jag träffade en livfull och intelligent människa, som strålar. Hon känner nu hopp och har en framtid. Hon kan ta ansvar och bestämma över sitt eget liv och sina barn. Jag har träffat hennes två döttrar, som är som två juveler. De är olika, men strålar lika mycket. Parasto uppmuntrar sina barn att arbeta hårt i skolan för att de ska få möjligheter som hon aldrig fick. Hennes önskan är att de ska hitta sitt syfte i livet och arbeta med sin egen naturliga intelligens. Parasto är definitionen av vad en andlig krigare är. Hon kämpade för att återta sin identitet. Hon gav inte upp och tappade aldrig hoppet. Jag kan inte ens börja föreställa mig traumat som hon gått igenom i sitt liv, den förskräckliga terror som hon upplevt. Man kan bara föreställa sig. Hennes historia sänder ett väldigt starkt budskap: Vilken situation du än befinner dig i: Ge aldrig upp! Det finns alltid ljus i slutet av tunneln, som de säger. Parastos historia är också ett budskap till alla kvinnor som befinner sig i en liknande situation. Jag har en stark känsla av att detta inte är det sista jag hör om Parasto. Detta är inte slutet på hennes historia, det är bara ett nytt kapitel i livet.

Terry Evans

 

Föregående artikelSköna (hönan?) Helena
Nästa artikelTror du på tomtar?
Terry Evans intresse för parapsykologi och mediumskap började vid tidig ålder. Hans första möte med ett riktigt spiritualistiskt medium ägde rum vid 22 års ålder, då han fick sin första privatkonsultation. Följderna av denna upplevelse blev en vändpunkt i hans liv och gav honom nya insikter. Dessa insikter fick Terry Evans att utveckla sin egen mediumpotential och intuition.