Jag befinner mig på Terry Evans Byskola i Fanthyttan som ligger strax utanför Lindesberg där jag ska intervjua Astrid Hagelskog Evans. Ni som varit här på kurs eller vid annat tillfälle har säkert träffat på Astrid. Hon arbetar som administratör och det är hon som hälsar glatt bakom sin dator. Det många kanske inte vet om är att Astrid även arbetar som djurkommunikatör. Jag vet att det ligger henne varmt om hjärtat och det ska bli spännande att intervjua henne!

Vi sätter oss ner på kontoret. Det pågår en kurs i Byskolan, men det är inget man märker av. Det är lugnt och stillsamt.

Astrid börjar berättar att hon växte upp med hundar. Första hunden var en schäfer och då var hon tre år. Hon berättar att hon redan som barn fick den där kontakten med hunden som man kan få med djur.

– Min mamma har berättat att jag vid fyra – fem års ålder kom hem med katter för att jag ville ta hand om dem. Var katterna kom ifrån det visste jag inte. Jag hade bara plockat med mig dem hem. Så redan som barn ville jag ta hand om djuren, säger Astrid med ett leende.

Det finns en ödmjukhet hos Astrid när hon berättar. Jag förstår ganska så snabbt att mitt emot mig sitter en sann djurvän.

Steget till djurkommunikationen började på mitten av 90-talet, berättar Astrid:

– Då kom en amerikanska som var djurkommunikatör hit till Sverige. Hon skulle ha workshop, en tredagars kurs och jag hakade på direkt! Jag hade sett ett tv-program några år tidigare med henne och då hade jag blivit jättefascinerad. Det tv-programmet hade öppnat upp kommunikationen med mig och min katt som jag hade då.

Hon berättar att workshopen kändes helt rätt och att hon kände att det här ville hon fortsätta med. Hon övade på sina dåvarande katter och märkte att kommunikationen fungerade, men hon kände sig inte riktigt mottaglig just då.

– Det kändes som något var i vägen, kanske ville jag för mycket, säger Astrid lite fundersamt.

Hon berättar att hon kände sig så i flera år, att även hennes självförtroende svek henne.  Ekonomin tillät henne inte heller att fortsätta.

– När jag sedan gick kursen Vinterveckan hos Terry Evans fick jag lära mig om intuition och personlig utveckling. Det var en omvälvande kurs, man kan säga att jag vaknade upp. Den kursen gav grunden till allt. Kursen och Bergsmeditationen är guld värda, säger Astrid bestämt.

Förra året 2018 blev Astrid färdig djurkommunikatör hos Margaretha Tärnström i Stockholm.

Djurkommunikation – hur går det till?

Vid djurkommunikation skickar man ett nytaget foto på sitt djur. Ögonen ska synas på fotot även ålder och namn på djuret måste finnas med.

Astrid berättar att när hon tittar på fotot kan hon kommunicera med djuret. Hon kan hon se bilder, färger, ord och även känna känslor. Det sker ett energiutbyte mellan djuret och kommunikatören.

– Det är viktigt att jag är så öppen som möjligt och att jag inte har mina egna förklaringar och håller mig till sanningen, poängterar hon.

Hon berättar att djuren kan förmedla hur den mår och annat som pågår i djurets liv. Att det hon får fram skriver hon ner och skickar sedan till ägaren. Det är lika viktigt att kommunicera med ägaren som med djuret.

Jag blir nyfiken och frågar hur djur reagerar när hon tar kontakt med dem och får till svar:

– Djuren tycker inte det är så konstigt, oftast tycker de att det är skönt att någon uppfattar dem. Ibland kan de undra varför jag gör det jag gör. Då förklarar jag mitt arbete, att jag försöker få djuren och människan mer sammanlänkade, säger Astrid.

Hon tillägger att ibland kan djur bli förvånande när hon kommunicerar i deras tanke:

– Jag kommer ihåg en hund jag kommunicerade med, han blev så förvånad att jag inte kom genom dörren utan fanns i hans tanke.

Astrid tar även kontakt med avlidna djur. Då skickar man bild på djuret och hon skriver ner vad hon får fram vid en andekontakt och skickar det till ägaren.

Viktigt att respektera djuren

Djur har en stor betydelse i Astrids liv. Hon berättar om olika händelser hon haft med djur och hur vi människor oftast tar våra egna beslut bara för att vi tror att det ska vara så.

Hon berättar om getingen hon hade en deal med. Detta hände för flera år sedan på en arbetsplats. Hon tog hand om en geting, gav den mat mot att han inte skulle göra henne illa tills städerskan kom och slog ihjäl den.

– När man ser en geting tänker vi oftast att den ska sticka oss och då slår vi ihjäl den, säger Astrid.

– Men den här getingen stack aldrig mig fast den gick på mina armar. Vi hade ju en deal! Ett förtroende!

Respekt för djuren är så viktigt, säger Astrid och hennes röst blir mer allvarlig och bestämd.

– Djuren har sin integritet precis som vi människor. Man klampar inte bara fram till ett djur och hälsar. Oftast behöver djur mer tid att komma till oss. Djur har också dåliga dagar och är inte alltid på topp.

Hon berättar att vid djurkommunikation kan det ibland ta lite tid att få kontakt med djuret, det är inte alltid djuret är lika pigg på att prata som jag eller ägaren.

– Då får man ha respekt och vänta, säger hon.

Om man vill ha en bra kontakt med sitt djur måste man även umgås med sitt djur, säger Astrid. Hon fortsätter och poängterar att vi måste komma ihåg vad djuren vill, inte vad vi människor vill. Det är viktigt!

Hon berättar om sin katt och deras förtroende. Katten känner sig väldigt trygg med henne och de kan känna in varandras känslor. Hon säger att hon och katten står varandra väldigt nära, som att de är ett med varandra. Jag får känslan av att de två har en speciell relation och det intygar Astrid med ett stort leende:

– Med små medel får han mig dit han vill, säger Astrid om sin katt och skrattar.

Mot slutet av vårt samtal nämner Astrid boken ”Vän med allt som lever” av författaren J. Allen Boone.

– Jag läste boken för många år sedan och den betyder fortfarande oerhört mycket för mig, säger hon.

Författaren berättar bland annat om en forskarvän som hade stor respekt för mikroorganismer och hur forskarvännen och mikroorganismerna samarbetade med varandra. Det vi inte kan se är lika viktigt. Bakterier och mikroorganismer kan också kommunicera med oss och vice versa.

Till sist måste jag fråga om hon till slut uppnådde det hon strävade efter i så många år och svaret kommer snabbt:

– JA! Jag är där jag ska vara! Det finns inget tomrum att fylla längre! Att arbeta med djuren det är ALLT!

På vägen hem i bilen tänker jag mycket på det Astrid sagt. Jag tänker på hennes ord ”att det vi inte kan se är lika viktigt ”.

Och jag, jag tvivlar inte en sekund, att för Astrid är alla djur lika viktiga!

Anki Pettersson

Föregående artikelTransformeringen från en stubbe, Del 1
Nästa artikelI mörkret satt en svart panter
Anki Pettersson heter jag och arbetar som medium och healer på Terry Evans kursgård, genom mitt eget företag. Redan som barn kände jag av andevärlden och det har varit helt naturligt för mig. Som 10-11-åring bestämde jag mig för att arbeta som medium, och den känslan har jag haft hela mitt vuxna liv. Jag har alltid dragits till att hjälpa människor och har arbetat inom vården och som undersköterska i 20 år. Till slut kände jag att det var dags att förverkliga det jag egentligen ville och gick en mediumutbildning för Terry Evans. Jag blev klar 2011 och har arbetat som medium och healer sen dess. När jag tog steget var det som om cirkeln slutits och jag äntligen hittat min plats i livet.

4 KOMMENTARER

  1. Tack för ett bra reportage. Äntligen, känns det som! När jag varit på kursgården för utbildningen jag går, har jag mött stor förståelse och haft fina samtal med dig Astrid om djur omkring oss. Bland annat att min hund faktiskt har humor t ex. Och när vår gammelkatt gick mot sitt slut fick jag kloka råd om hur man kan förstå när det är dags att låta djuren gå vidare. Den dagen det var dags kom han till mig och ett alldeles speciellt möte inträffade mellan oss. Jag bara visste att det var dags. Han släppte sen taget lätt och fort när vi var hos veterinären och den bild jag fick till mig då, var hur han försvann över en äng, jagandes en fjäril….Jag känner stor tacksamhet, det har betytt mycket för mig.
    Jag visste inte att jag längtat efter det här fina reportaget, men det jag vet är att jag längtar efter fler inlägg i Astrids djurhörna 🙂

    Varma hälsningar
    Carina Nikolic’

    • Hej Carina!
      Tack för att du tyckte om reportaget!
      Vad härligt att höra om din kommunikation med dina djur! Det är så spännande vad djuren vill säga oss. Tack för att du berättade!

      Mvh Anki

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn