Så länge jag kan minnas har jag varit rädd. Rädd för det mesta. Jag har gjort allt för att springa ifrån denna känsla, inte tillåtit mig att verkligen känna den. När jag växte upp lärde jag mig inte att alla känslor är okej att känna, istället tog jag till mig ”sanningen” att obekväma känslor skulle tryckas undan. Det fungerade kanske en tid, men idag förstår jag att mina undanträngda känslor inte magiskt försvann, istället låg de kvar och lurade i min fysiska kropp.

Idag förstår jag att mina undanträngda och obearbetade känslor var en stark bidragande faktor till att min kropp gradvis började säga ifrån. Först blev de ”negativa” och besvärliga känslorna större, men eftersom jag inte hade verktygen eller förståelsen för hur jag skulle hantera dem gjorde jag ju som jag alltid har gjort – jag uppehöll mig med något som kunde ge mig känslan av kontroll över dessa känslor. Vanligtvis vände jag mig till träning, arbete, mat eller socker. Tyvärr höll känslan av kontroll inte i sig särskilt länge och den nedåtgående spiralen var ett faktum.

Min kropp började säga ifrån allt högre. Plötsliga fysiska besvär började visa upp sig. Idag när jag sammanfattar dessa åkommor kan jag se att de har varit väldigt många och dessutom fördelade över hela min kropp. Stroken jag fick var toppen på isberget. Stroken räddade mitt liv. Om jag inte hade fått den hade jag troligtvis sprungit kvar i denna mörka dimma, rädd för livet – rädd för allt. Stroken gav mig kraften och modet att börja ta itu med det som jag tidigare hade sprungit ifrån, nämligen mig själv. Min självrannsakan började.

’Ju mer jag har vågat mig ut ur min bekvämlighetszon,
desto häftigare upplevelser har jag fått uppleva.

Med hjälp av terapi började jag lägga ihop mitt livs pusselbitar, en efter en. Jag kom att förstå att jag, ända sedan dagen då min mamma blev sjuk, när jag var liten, har varit rädd. Rädd för att hon skulle dö ifrån mig, rädd för att bli ensam. Idag förstår jag att jag, omedvetet, just i den stunden som min mamma fick sitt första epilepsianfall, fattade beslutet att jag måste ha kontroll. Jag ville under inga omständigheter uppleva de traumatiska känslorna igen.

Under de senaste åren har jag börjat tillåta alla mina känslor att få existera. Är det lätt? Nej, det är jättejobbigt! Men jag vet att det är nödvändigt, för jag vet vad som händer mig om jag återgår till mitt gamla beteende och flyr undan dem – jag blir fysiskt sjuk! Mina rädslor kan fortfarande överrumpla och nästan paralysera mig, men med hjälp av de verktyg jag fick i terapin har jag börjat våga stå kvar när rädslostormarna sköljer över mig.

’Mitt liv, mitt mående, min lycka – är MITT ansvar!

Att vara rädd har varit ett normaltillstånd för mig sedan barnsben. Men jag kan ärligt säga att jag nu är så vansinnigt trött på att vara rädd; rädd för att inte vara tillräcklig, rädd för vad andra ska tycka och tänka…

För varje rädsla jag har vågat utmana, stor som liten, har jag vuxit. Mitt mod har blivit allt större. Uttrycket ”livet börjar där vår komfortzon slutar” beskriver väldigt bra min erfarenhet. Ju mer jag har vågat mig ut ur min bekvämlighetszon, desto häftigare upplevelser har jag fått uppleva. Med tiden har min självkänsla blivit bättre och jag har gjort saker jag inte trodde var möjliga!

Ni anar inte hur många gånger jag har hoppats bli ”räddad”, att någon annan skulle kunna fixa detta. Men jag har insett att den enda som kan förändra känslan inom mig, är jag själv. Mitt liv, mitt mående, min lycka – är MITT ansvar! Vill jag släppa taget om mina rädslor, måste jag vara villig att göra arbetet som krävs. Så ”enkelt” är det. Så nu när jag stöter på rädslor får jag, oavsett hur jobbigt och utmanande det än är, påminna mig om att jag har överkommit rädslor förut och att denna gång inte ska bli något undantag!

Fundera gärna på:

  • Vilka är dina rädslor?
  • På vilket/vilka sätt hindrar dina rädslor dig från att leva det liv du skulle önska?
  • Vad kan/behöver du göra?

Kicki Pettersson
kicki@lifeenergy.se
www.lifeenergy.se

Föregående artikelAtt vara annorlunda
Nästa artikelKreativitet skapas när din fantasi dansar
Kicki Pettersson heter jag. I min egen historia ryms lite av varje; medberoende, högkänslighet, dålig självkänsla och lång inre oro. Idag är jag frisk och mår fantastiskt, men så har det inte alltid varit. Under större delen av mitt liv har jag upplevt en enorm inre stress och min kropp visade sitt missnöje genom en mängd olika fysiska besvär. Dessa åkommor eskalerade, de blev fler och fler och mer allvarliga, och i januari 2015 fick jag en stroke. Där och då visste jag att jag behövde förändra mitt liv, om jag ville leva. Det var början på en händelserik och spännande resa, en resa som är ständigt pågående – möjligheten att upptäcka och lära känna mig själv! Jag behövde förstå min historia och mina erfarenheter, och hur dessa har kommit att påverka mig i livet. Jag har tvingats öppna de dörrar till mitt inre som jag av rädsla hade stängt. Det har periodvis varit en tuff process, men också absolut nödvändig. Vinsten är att jag idag känner mig fri och levande! Idag är jag utbildad kognitiv coach, beroendeterapeut samt energi- och hypnosterapeut och träffar människor som mår dåligt, liksom jag själv gjorde. Jag anser att det är viktigt att fler vågar prata om den psykiska ohälsa som breder ut sig, vi är många som är direkt eller indirekt drabbade. Därför hoppas jag kunna vara en källa av inspiration. Jag kommer dela med mig av min livsresa, hur jag själv gick från att vara sjuk till att bli frisk, i hopp om att inspirera andra till bättre mående. Välkommen att följa!

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn