Häromdagen gick jag min vanliga långpromenad. Promenader är min tid för mig själv och jag brukar kombinera dessa med att lyssna till Terrys bergsmeditation, kanske en märklig kombo – men den fungerar för mig.

Jag har precis kommit tillbaks till vardagen efter en härlig ledighet över jul och nyår. Under ledigheten har jag verkligen unnat mig att vara just ledig, något som jag ofta har haft svårt för. Jag är dels lite rastlös, men jag har också en ”duktig flicka” inom mig som uppmanar mig till att prestera istället för att vila.

Därför har jag de senaste dagarna funderat lite över hur jag ska bibehålla det inre lugnet som jag lyckats åstadkomma under ledigheten, nu när vardagen tar vid. En sak jag vet gynnar mig är just mina promenader; jag rör på mig, jag får frisk luft, mitt huvud töms på tankar och jag kan höra min själs viskningar.

Så denna morgon begav jag mig ut på min normala runda, längs med vattnet och in i skogen. Jag satte igång bergsmeditationen i mina hörlurar, fokuserade på denna uppgift och kände hur mitt sinne stillades. Ett behagligt lugn infann sig.

Jag hade kanske hunnit gå fem minuter när jag plötsligt blev omsprungen av en lös hund. Normalt brukar inte min meditation påverkas om jag möter någon, men denna gång blev jag tydligt distraherad. Jag vände mig om för att se var ägaren till hunden var, men kunde inte se någon. Oron steg inom mig och tankarna började fara runt i huvudet. ”Tänk om hunden springer ner till vägen, där åker ju bilar…”, ”Hur ska jag få fatt på honom, jag har inget koppel…”. ”Hur mår hans ägare nu när han har sprungit bort?”

Vips var jag tillbaks i huvudet, i mitt lösningsorienterade intellekt. Jag såg hunden springa omkring, nosandes, en bit framför mig. Jag visslade och försökte fånga hans intresse. Han kom emot mig, hans andning avslöjade att han nog varit på språng en stund. En busig unghund som utforskade området på egen hand…

Han kom fram till mig och hälsade. Jag hann klappa honom försiktigt innan han sprang iväg igen. Kvar blev jag med ännu fler tankar, men denna gång förde tankarna mig åt ett annat håll. Jag blev påmind om mitt gamla beteende, nämligen det att jag vill ”rädda” världen och hur långt jag pressar mig själv för att hjälpa andra.

”Situationen ville visa mig något och jag kunde genast dra paralleller till det ”vanliga livet” och hur jag ofta lagt alldeles för stort ansvar på mig själv.

Att bry sig om andra är så klart en fin egenskap, men om det påverkar mig så mycket att jag själv mår dåligt – är det då rättvist mot mig själv? Under de senaste åren har jag arbetat hårt för att stärka min självkänsla och kan idag förstå värdet av att ta hand om mig själv FÖRST. Ju mer jag fyller på mig själv, desto mer har jag att ge till andra.

Visst ville jag hjälpa denna hund att hitta sin ägare, men var går gränsen för vad som är MITT ansvar? Vilka kännetecken visar mitt inre när jag passerar dessa gränser? Jag visste att jag knappast skulle ha en chans att jaga ifatt honom för det fall han ville springa därifrån. Hur skulle jag påverkas om jag inte fick hunden till sin ägare? Skulle jag känna att jag hade gjort allt jag kunnat eller skulle jag slå på mig själv för att jag hade misslyckats?

Jag fick en stark känsla av att denna händelse inte hade skett av en slump. Situationen ville visa mig något och jag kunde genast dra paralleller till det ”vanliga livet” och hur jag ofta lagt alldeles för stort ansvar på mig själv. Jag vet att jag har ett uppdrag här på jorden. Jag vet att mitt kall är att, på de sätt jag kan, hjälpa andra att hjälpa sig själva. Men för att kunna göra det, måste jag också vara lyhörd till mina egna behov och mina begränsningar, så att jag inte går tillbaks till gamla beteendemönster och utplånar mig själv. För om inte jag tar hand om mig, vem ska då göra det?

Efter kanske tio, femton minuter tillsammans med hunden kom äntligen hundens ägare. Slutet gott, allting gott. Ägaren tackade för mitt engagemang och vi sade hej då. Denna promenad hade inte alls blivit som jag hade planerat (precis som livet sällan blir) och jag visste att jag nu hade val att göra;  att fullfölja det jag hade bestämt mig för att göra, nämligen att stoppa bruset och lyssna inåt med hjälp av bergsmeditationen eller ge mig själv en ursäkt till att slippa…

Jag valde att starta om meditationen och åter igen ta kontakt med mina känslor. Var jag sugen på det? Nej. Men jag märkte att händelsen med hunden hade stressat igång något inom mig. Jag var fast uppe i huvudet och jag vet av erfarenhet att jag fungerar sämre på alla sätt när jag är i det tillståndet. Efter meditationen var jag åter igen i balans och kände mig klarsynt och produktiv resten av dagen. Åter igen fick jag bevisat för mig vilka fördelar en stund inre närvaro kan ge mig, så tack vovven för fina insikter!

Fundera gärna kring:

  • Är du en ”räddare”? Om ja, vilket pris får du betala för det?
  • Är det egoistiskt att prioritera och ta hand om sig själv först? Vilka tankar har du om detta?

Kicki Pettersson
kicki@lifeenergy.se
www.lifeenergy.se

Föregående artikelEtt år av förändring
Nästa artikelFördelen med teamwork
Kicki Pettersson heter jag. I min egen historia ryms lite av varje; medberoende, högkänslighet, dålig självkänsla och lång inre oro. Idag är jag frisk och mår fantastiskt, men så har det inte alltid varit. Under större delen av mitt liv har jag upplevt en enorm inre stress och min kropp visade sitt missnöje genom en mängd olika fysiska besvär. Dessa åkommor eskalerade, de blev fler och fler och mer allvarliga, och i januari 2015 fick jag en stroke. Där och då visste jag att jag behövde förändra mitt liv, om jag ville leva. Det var början på en händelserik och spännande resa, en resa som är ständigt pågående – möjligheten att upptäcka och lära känna mig själv! Jag behövde förstå min historia och mina erfarenheter, och hur dessa har kommit att påverka mig i livet. Jag har tvingats öppna de dörrar till mitt inre som jag av rädsla hade stängt. Det har periodvis varit en tuff process, men också absolut nödvändig. Vinsten är att jag idag känner mig fri och levande! Idag är jag utbildad kognitiv coach, beroendeterapeut samt energi- och hypnosterapeut och träffar människor som mår dåligt, liksom jag själv gjorde. Jag anser att det är viktigt att fler vågar prata om den psykiska ohälsa som breder ut sig, vi är många som är direkt eller indirekt drabbade. Därför hoppas jag kunna vara en källa av inspiration. Jag kommer dela med mig av min livsresa, hur jag själv gick från att vara sjuk till att bli frisk, i hopp om att inspirera andra till bättre mående. Välkommen att följa!

1 KOMMENTAR

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn