”Den snabbaste vägen framåt, är ofta den längsta vägen”

Denna mening har jag hört Terry säga flera gånger under Bergsledar-utbildningen. Tidigare irriterade uttalandet mig, men jag förstod inte varför. Nu inser jag att det var mitt ego som inte ville inte lyssna…

Jag har alltid haft svårt för att leva i nuet. Allt för ofta har jag kommit på mig själv med att antingen älta det som har varit eller oroa mig för framtiden. Som person är jag också en rastlös och otålig själ, egenskaper som har gjort att jag har velat komma snabbt framåt. När jag når resultat eller får det jag önskar känner jag mig duktig och då mår jag bra. Om det inte går fort nog blir jag rastlös och en mängd olika ”jobbiga” känslor gör sig påminda, känslor jag inte alls vill känna.

När jag vill ha något, oavsett vad det är – så vill jag ha det NU! Jag vill ha omedelbar tillfredsställelse! Denna ”vill ha”-känsla tar ofta över hela min värld, alla tankar kretsar maniskt kring detta. På något sätt lurar jag mig själv att tro på att ”om jag får den där grejen” eller ”om jag bara lyckas med det där…”, då försvinner de obekväma känslorna och då blir allt bra. Denna mani skiljer sig inte nämnvärt från en alkoholists, vi söker båda känslomässig lindring om än på olika sätt.

Personlig utveckling är något som har fascinerat mig under många år. Jag är, och har alltid varit, en sökare. Jag vill förstå och ju mer jag förstår om mig själv, desto mer vill jag veta. Jag läser böcker, jag går kurser och besöker seminarier… Även här har jag varit tvungen att bromsa mig själv många gånger. Jag har fått rannsaka min verkliga anledning till varför jag vill göra detta. Är det för att jag genuint känner att det är rätt för mig eller försöker jag dämpa mina känslor?

”Tack och lov för stroken, den tvingade mig att stanna upp!

Så detta jagande efter resultat, att komma framåt, varifrån kommer det? När jag har rannsakat mig själv hittar jag väldigt ofta känslan av otillräcklighet, en känsla av att inte vara bra nog. Jag inser idag att min dåliga självkänsla ofta har varit min drivkraft. Piskande har den tvingat mig till prestation, ”Om jag bara får ett till diplom, då duger jag…”, ”Om jag bara får den där prylen, då är jag tillräcklig i andras ögon…”. Det har varit en lång kamp. Till slut orkade inte min kropp och mitt inre mer.

Att ständigt vara på jakt, att aldrig finna känslan av ro – det är stressande. Både psykiskt och fysiskt. Men jag visste inget annat sätt att leva, jag hade inte fått lära mig att lyssna till mina känslor och till min kropp. Tack och lov för stroken, den tvingade mig att stanna upp!

När jag väl började lyssna inåt till mina behov insåg jag att jag behövde bromsa livet. Men hur gör man det när man är van att allt går i 180? Ordet ”tålamod” dök upp i mina tankar, vilket i sin tur fick mig att tänka på ”mod att tåla”. Intuitivt förstod jag att jag måste våga stå kvar i otåligheten, i ALLA mina känslor, även om de är obekväma.

Har det varit lätt? Nej. För någon som tidigare flydde ifrån alla obehagliga känslor… så kan jag säga att det har varit allt annat än lätt att börja göra annorlunda. Jag har trillat tillbaks till gamla beteendemönster många gånger när känslorna har varit starka och skrämmande.

”Stress och forcering får mig att tappa kontakten med min intuition, jag tappar flödet.

Men ju mer jag har vågat möta mina känslor, desto bättre har jag blivit på att utstå obehaget som känslorna ibland ger mig. Jag har också insett att det egentligen är först där och då som jag kan utröna vad dessa känslor verkligen står för, och vad otåligheten och tomheten som jag försöker fylla representerar. Jag försöker hitta en acceptans till mina känslor, att de är ok och att de får finnas. Jag läker, inifrån.

Idag vet jag att det för mig inte finns några genvägar till inre harmoni. Stress och forcering får mig att tappa kontakten med min intuition, jag tappar flödet. Om jag istället tålmodigt väntar in rätt känsla hamnar jag rätt. Tilliten infinner sig i det lugna och tysta, tacksamheten likaså. Jag förundras och fascineras över livet och dess lärdomar och har till och med börjat njuta av ovissheten – det är för mig ett kvitto på att min personliga utveckling har gått framåt.

Idag är jag beredd att hålla med Terry… Att göra det inre arbetet grundligt, istället för att rusa igenom det, har gett mig fantastiska och bestående resultat och… jag är inte längre lika otålig och rastlös.

Fundera gärna kring:

• Har du bråttom framåt i livet?
• Om ja, hur påverkar det dig? Vilka känslor gör sig påminda?
• Vilka strategier använder du dig av för att ”slippa” känna dessa känslor?

Kicki Pettersson
kicki@lifeenergy.se
www.lifeenergy.se